100 år sedan första entimmesflygningen

Martens i Vampyr. Foto ska vara taget under Martens entimmesflygning den 18 augusti 1922

Link to automatic translation

Till den andra Rhöntävlingen på Wasserkuppe året innan, 1921, kom tre studenter från Hannover med ett nytt segelflygplan – Vampyr. De tre studenterna var Arthur Martens, Fredrick Hentzen och Walter Blume, alla medlemmar i Akaflieg Hannover. Alla tre hade varit stridsflygare under första världskriget. I början på 20-talet pluggade de till diplomingenjör på tekniska högskolan i Hannover.

Arthur Martens tillsammans med den gamle fältmarskalken Erich Ludendorff 1923.
I bakgrunden Vampyr eller Strolch.

Dr.-Ingenieur Georg Madelung (1889-1972, sedermera professor i Stuttgart, men då verksam i Hannover) konstruerade segelflygplanet Vampyr. Martens, Hentzen och Blume deltog i arbetet, de gjorde delar av sina diplomarbeten på Vampyr. Vampyr byggdes sedan av Hannoverische Waggonfabrik (HaWa).

Vampyr ser ganska enkel ut men den var en föregångare för hur segelflygplan kom att byggas, principer som används än idag. Vampyrs vinge har bara en vingbalk, en I-balk, men vingens framkant är en s k torsionslåda i plywood, som tar vridmomenten. På så sätt kan vingen göras dels lättare och dels starkare.

Konstruktionen innebar att man kunde göra vingen längre i förhållande till sin vikt, alltså större spännvidd, som i sin tur ger ett högre sidoförhållande och därmed bättre prestanda. Idén med en vingbalk och en torsionsnäsa lanserades av Madelung i hans doktorsarbete vid tekniska högskolan i Charlottenburg 1919.

En bild på Vampyr utan vingspetsarna. Här syns ”Einholmflügeln” tydligt

Replika av Vampyr på museet på Wasserkuppe (foto R Danewid)

En modell av Vampyr testades i Göttinger Windkanal, en vindtunnel, och man kom fram till att minsta sjunkhastighet var 0.8 m/s vid en fart av 39 km/h. Vid 70 km/h sjönk Vampyr 1.85 m/s. Bästa glidtal var 16. Sidoförhållandet var 10 och spännvidden var 12.6 m. Tomvikten var 120 kg. Med en 75 kg tung pilot gav det en vingbelastning av 12.3 kg/kvm. Jämför dessa siffror med dagens segelflygplan (se diagrammet)!

Jämförelse av polarer för några olika flygplan 1922-1990. Vampyr längst till vänster och Nimbus 4 längst till höger

Vampyr har tidigare beskrivits i Nordic Gliding:

Vampyr är alle segelflygplans stamfader

Byggd til Rhöntävlingen 1921

Vampyr byggdes alltså till Rhöntävlingen 1921. Men man anlände med flygplanet till Wasserkuppe sent i tävlingen, bara tre tävlingsdagar återstod.

Med Martens som pilot visade Vampyr genast att den var överlägsen alla andra deltagande segelflygplan i fråga om manöverbarhet och prestanda. Martens gjorde flera långa glidflygningar. I denna tävling var det enbart glidflygningar och flygtid som räknades, än flög man inte på hanget, det hade de flesta segelflygplanen för dåliga prestanda för. Hade Martens inte cirklat hade han vunnit första priset. Men han vann ändå flera penningpriser, bl a för bästa glidtal.

Till Rhöntävlingen 1922 var Martens och Hentzen tillbaka med Vampyr. Det hade nu satts upp ett pris av ett flertal tyska flygplantillverkare för att sporra alla som arbetade med segelflygning, som skulle tilldelas den som först segelflög 40 minuter, återvände till startplatsen och därefter utförde en sträckflygning på 5 km. Man trodde det skulle dröja flera år innan detta ”stora industripris” (Der grosse Industripreis) erövrades. Priset var på 100 000 mark (i dåtidens Papiermark).

(Det er i øvrigt ikke første gang i historien, at store pengepriser har motiveret til nye rekorder, læs bl.a. om den amerikanske svæveflyve-pilot og nytænker, Paul MacCreadys menneskedrevne fly, red.)

På eftermiddagen den 18 augusti 1922 meddelade Martens tävlingsledningen att han ämnade försöka vinna priset.

Poster ur tidningen Luftsport

I Peter Riedels eminenta Wasserkuppetrilogi del 1, ”Start in den Wind”, finns en redogörelse av flygningen av Martens själv.

I Oskar Ursinus tidskrift Luftsport, i ett nummer från hösten 1922, finns också en redogörelse av flygningen och enligt ”Rhönvater” själv gick det till så här:

Det blåste från väst med 6-8 m/s. Kl 1739 startade Martens med Vampyr i gummirepstart på västhanget. Det fanns vid tillfället en stor publik på Wasserkuppe. Martens svängde ut i hangvinden och flög mot Pferdkopf.

”Efter en stund ropade han till folkmassan ”hur länge har jag flugit?”. ”11 minuter” ropade åskådarna tillbaka. När han en stund senare vinkade svarade folkmassan ”20 minuter” och Martens svarade ”hälften”. Han flög ytterligare två ”åttor”. ”Vinden avtar, jag kan inte mer, ska jag landa i dalen?” ropade Martens. ”Nej, håll ut”, ropade hans kompis Hentzen tillbaka. När han flugit 30 minuter la åskådarna sig på marken och bildade siffran ”30”. Martens höll ut och när han flugit 42 minuter, vilket åskådarna också markerade, ropade han ”Auf Wiedersehen” och styrde en stund senare ut över dalen i riktning Poppenhausen/Weyhers. 40 minuter var ju gränsen för priset. Nu gällde det att glida längre än 5 km.

Flygningen på hanget skedde mellan 16 och 108 m över startplatsen och mellan Wasserkuppe och Pferdkopf (den sydvästra utlöparen på Wasserkuppe), se kartan.

Totalt gjorde Marthens 10 ”slag” på hanget. Han flög alltså i ”åttor”. Det var första gången någon använde denna teknik, som idag används av alla hangflygare. Professor Walter Georgii, segelflygmeteorologins fader och meteorolog på Wasserkuppe under 20- och 30-talen, hade tipsat Martens om denna flygteknik för att hålla sig kvar i hangvinden.

Hanget här är drygt 2 km långt och med 10 slag innebär det en flygfart av knappt 50 km/h. Det gick alltså inte fort med dagens mått.

När Martens styrde ut över dalen för att försöka flyga längre än 5 km, slog det honom att han kanske kunde flyga längre än en timme. Så han försökte ”stretcha” flygningen och lyckades. Han landade efter 8.9 km i dalen, nära Weyhers, 500 m under startplatsen, med en flygtid av 1 timme och 6 minuter. Se karta.

Martens flygning på hanget

Martens (troliga) flygväg efter han lämnat västhanget.

Ett enkelt överslag ger att med en höjdförlust av 600 m (han hade ju 100 m när han började sin glidflygning) blir glidtalet knappt 15. Det var motvind. Och vindtunneltestet hade givit 16 för Vampyr!

Flygningen resulterade i tre världsrekord. Uthållighet 1 tim 6 min, distans 8.9 km och höjdvinst 108 m.

Arthur Martens (1897-1937), som alltså varit löjtnant och jaktflygare under första världskriget, i Richthofens berömda eskader, fortsatte segelflyga något år till och slog flera världsrekord, bl a på Krim i nuvarande Ukraina (numera ockuperat av Ryssland).

1925 startade han Martens segelflygskola på Wasserkuppe. Skolan finns kvar på Wasserkuppe än idag, men nu heter den Fliegerschule Wasserkuppe, och är världens äldsta flygskola. Martens omkom som passagerare i ett belgiskt trafikflygplan 1937, bara 40 år gammal.

”Hjältar” och förebilder

Jublet i segelflyglägret på Wasserkuppe denna augustikväll 1922 visste inga gränser. Stora lägereldar tändes. Tyskland var ju vid denna tidpunkt, efter Versaillefreden, ett land i djupaste misär och man behövde ”hjältar” och förebilder.

Jublet blev om möjligt ännu större när Martens kollega Fredrick Hentzen, i Vampyr, dagen efter ökade rekordet till 2 tim och 10 minuter. Och den 24 augusti spädde Hentzen på sitt eget rekord till 3 tim och 6 min. Han flög också i åttor och snart gjorde alla andra det också. Nu kunde man hålla sig i luften på hanget och uthållighetsrekorden sköt i höjden.

Segelflygets första stora milstolpe var uppnådd och Arthur Martens och Vampyr är för alltid inskrivna i segelflygets annaler. Flygningarna väckte stor uppmärksamhet och Martens och Hentzen kallades ”Vogelmenschen” i tidningen Berliner Illustriert.

Nästa stora steg i segelflygets utveckling skulle bli segelflygning i ”fria atmosfären”  alltså i termik. Men det skulle dröja några år till.

Fliegerdenkmal

Den 30 augusti 1923, drygt ett år senare, invigdes monumentet ”Fliegerdenkmal” på Wasserkuppes västhang. Mer än 100 000 personer deltog i festligheterna. Martens och Hentzens framgångar året innan bidrog till att man inrättade detta minnesmärke.

Monumentet över ”fallna tyska flygare” står på den plats, på Wasserkuppes västhang, där Eugen von Loessi och Wilhelm Leusch miste sina liv 1920 och 1921. De var de första som omkom i segelflygolyckor på Wasserkuppe.

Fotot är från invigningen av Fliegerdenkmal på västhanget i augusti 1923. Enligt media deltog 100 000 personer.

Fliegerdenkmal (foto R Danewid)

Fliegerdenkmal (foto R Danewid)

Texten på minnesmärket är ett uttryck för andan i Tyskland efter första världskriget och efter ”förnedringen” i Versaille fördraget. Man kan ana vad som komma skall. Det bidrog även till den kult som sedan bildades runt segelflyget i 20- och 30-talets Tyskland – på gott och ont. Minnesmärket fick också mycket kritik, bl a av självaste Oskar ”Rhönvater” Ursinus.