Markus Ganev: En VM-pilots funderinger over ambitioner og præstationer

Link to automatic translation

Och så kom VM-resan till sitt slut. För egen del ”landade” inte placeringen där jag hade siktat. Med det sagt hade jag denna gång inte alltför stora ambitioner. Lite fegt kanske, men faktum är att fem år i Arcus och 20m klassen inneburit en delvis omskolning av taktik och även flygstil. Vill inte påstå att något är svårare eller enklare, bara annorlunda. Att byta tillbaks till 18m och plötsligt inse att partnern Thomas inte svarade i baksits på mina ljudliga funderingar blev en märkbar skillnad.

Bara två veckor innan VM beslöt jag också att hoppa av möjligheten att få låna Schleichers AS33 och istället tacka ja till att få låna 7X. En provstart på Sundbro hanns med dagarna innan avfärden till Ungern.

Väl nere möttes vi av en sällan skådat värme. Ungrarna tangerade sitt gamla värmerekord i Szeged, 44.5 grader under invigningen. En yngre tjej svimmade framför oss och jag tyckte mig se att flera av de mer ålderstigna FAI potentaterna började vackla på scenen framför nationalmuseumets pampiga entré. Jag flög samtliga träningsdagar och byggde upp ett bra självförtroende och tillit. Lite för mycket visade det sig senare.

Vi flög mellan 40 och 50 mil i farter mellan 120 och 140, molnbaser runt 2500 eller högre.

Så kom då den första officiella tävlingsdagen. Förödande. Katastrof. Källaren. Ni som tävlat i denna sport på hög nivå vet konsekvensen av att bli ensamma om att inte gå runt banan. Rent tävlingsmässigt kunde jag lika gärna packa ihop och åka hem. Så kändes det, i vart fall just där och då.

Men i denna sport finns det en osviklig gemenskap och empati. Särskilt när det inte går som tänkt. Kanske just därför att de flesta har upplevt liknande händelser i sin karriär. Efter en jobbig natt och snurriga tankar bestämde vi oss för nya mål. För egen del blev det nya målet ”mitten av resultatlistan” dvs plats 21.

Læs hele VM 2022-reportagen; Et hot VM med over 200 km/t i cruise speed

Kanske inte en så charmig ambition men ändå klart utmanande då japanen Makoto efter första dagen placerat sig på plats 21 med närmare 500 poäng mer än jag. Lätt sargad efter första dagens fiasko och med ett illa tilltygat självförtroende resulterade dag två i en medioker 36:e placering och som lök på laxen ett avdrag på 50 poäng pga för tidig PEV start. Ska tilläggas att de handlade om en futtig sekund, men trots våra försök till förhandling förblev chefen för scoringoffice orubblig i sitt beslut. Detta till trots tog jag en placering.

Dag tre var mer lyckad med en 7:e plats och flera ”fina” namn bakom mig. 4 platser upp i totalen men fortfarande en ohyggligt lång väg kvar till målet. Efterföljande dag lite medioker igen men tack o lov inget tapp i totalen. Förr oss svenskar lite chockartade farter där vinnaren för dagen for runt banan i 162 km/h. För egen del trodde jag att starkt och homogent väder är lättare att prestera bra i, men om man inte är van att maxa i just sådana extrema förhållandena så blir det plötsligt en utmaning.

Nästföljande dag bjöds deltagarna på 20 knop nordlig vind redan vid briefingen och väl i luften visade LXn 62 km/h som mest. De gav oss en ”liten” uppgift på drygt 30 mil. Vid landningen snurrade en del runt olyckligt pga den hårda sidvinden. Sporrhjul, vingklossar mm lossnade på diverse flygplan.

För egen del gick återlandningen bra liksom dagens 3:e plats och 6 placeringar upp i totalen.Nästan så man önskade lite sämre väder till nästa dag. Men icke. Återigen knappa 50 mil och en okej 13:e placering och upp 6 platser igen. Nu saknads bara 3 placeringar för målet, vilket ändå kändes som inom räckhåll.

Efterföljande dag fick vi en diger uppgift om 755 km. Helt ok prestation som slutade på 20:plats, bara 67 poäng efter vinnaren men dessvärre inga placeringar uppåt.

Dagen efter en naggande liten men god 55 mila och en 10 placering, samt 1 upp i totalen. Nu bara två upp till målet. De kan gå, de ska gå. Men här och nu började tröttheten krypa på mig samt ett lätt illamående och brist på aptit.

Återigen en lång bana på 65 mil och runt 40 grader värme på backen. Ett dåligt och ofokuserat vägval resulterade att jag flög den långa banen mer eller mindre helt solo och på lägre höjder än de flesta under dagen. En sämre placering och för första gången sen dag första dagen 1 placering bakåt i totalen. Skit. Sista dagen. Kan jag ens nå målet? 50 mil racing task. Placering 19 plats och varken upp eller ner i totalen. Finalen kunde gjorts bättre och möjligtvis gett en placering uppåt. Surt sa räven, de räckte inte hela vägen. Men nära.

Lärdomar? Många. Starkt väder är inte alltid lättare. Det är en konst att skapa nya mål och visioner när verkligheten snabbt förändras. Värme, sol och långa dagar ställer krav på kroppen, själv tålde jag värmen sämre än vad jag trodde. Och sist, när de går dåligt, umgås med ”gänget”! Det är där kraften och orken att komma igen finns. I vart fall för mig.

Är jag nöjd? Absolut inte. Gjorde jag nått bra av det skitläge jag satt mig i. Absolut.

Tack TC Börje för goda råd och peppande samt lån av fantastisk maskin. Tack laget Mathias och Thomas samt vår ungerske hjälpreda Balazs med sina lokala tips och knep. Tack René för transporter och klockrena one-liners. Också Tack till Elias och Konrad för otaliga mil i bil. Tack Peder för att du lät mig låna 7X under din semester. Tack Peter för fin vänskap under tävlingen. Tack till er som följt och peppat längs resan. Sammantaget 650 mil, närmare 70 timmar i luften. Det är en märklig och förunderlig sport vi håller på med. Over and Out för denna gång.