2G – en dansk klenod på Ålleberg

Patrik Öhrstöm, Stockholm

Patrik Öhrstöm, Stockholm
Sommaren 2019 på SVS flygvecka på Ålleberg erbjöds medlemmarna att flyga det danska tvåsitsiga glidflygplanet 2G, ett tillfälle som absolut inte fick missas eftersom jag aldrig flugit något liknande tidigare. Min entusiasm möttes dessvärre av viss skepsis hos övriga familjen, men passande nog hörde en kompis av sig och ville åka på roadtrip och så fick det bli.

Väl på plats på Ålleberg konstaterades det vid briefingen på lördagsmorgonen att vädret var för dåligt för någon form av flygande överhuvudtaget, roadtripen styrde därför kosan vidare mot Alingsås och ångloksåkande i Anten. Dagen efter var vädret desto bättre och kompisen fick åka Bergfalke medan jag väntade på min tur att få flyga 2G.

Hur var det då att flyga 2G? Ja, det är inte precis läge att fippla med säkerhetsbältet på 200 meters höjd utan fallskärm när tvivlet plötsligt infinner sig: spände jag fast mig på rätt sätt? Men med sådana dumma tankar undanfösta kom den angenäma adrenalinkicken av att sitta i ett vidöppet plan på några hundra meters höjd med fri sikt rakt ner i backen. Vilket är hela poängen med att flyga denna typ av flygplan, närheten till elementen och avsaknaden av den bekväma cockpiten som isolerar den delen av flygupplevelsen.

Speciellt spännande var start och landning; moment som jag alltid uppskattar när jag flyger i övrigt, men med 2G blev känslan av ”att ha vingar” väldigt intensiv.

Tyvärr hann jag bara med denna enda flygning och det var med ett litet sting av besvikelse som jag styrde bilen hem mot Stockholm, jag vill flyga mer. Undrar om den där gamla SG38:an i hangaren skulle kunna flyga igen…

Carl Carlin, Stockholm

Carl Carlin, Stockholm
Jag lider svårt av svindel (en av få som gått upp och ner för alla trapporna i Eiffeltornet med ögonen slutna, hela vägen).

När utsikten nedåt begränsas av en huvsarg har det aldrig varit något problem men hur skulle det kännas att ha fri sikt rakt nedåt? Jag hade också varnats för den höga finishen på sitsarna i OY-AVX. Man kan nära nog spegla sig i dem. En olyckskorp sade sig ha varit nära att halka av. Tanken på att komma tillbaka till Ålleberg med halvannan skinka utanför sitsen var milt sagt oroande.

Nog om detta. Efter genomgång av min flygstatus (obefintlig) kom jag och huvudpiloten Jørgen Thomson överens om att han skulle ta starten, bogseringen och landningen, jag all övrig flygning.

Med hänsyn till den friska sidvinden var det ett klokt beslut. 2G driver gärna iväg sidledes och tycktes allmänt känslig för turbulens i släpet. Rejäla och kraftfulla roderutslag från Jørgen höll oss dock på plats. Väl urkopplade var det min tur. Skall jag jämföra med något kommer nog Bergfalke närmast. Lite sedig, man kan gärna ta i med rodren, solid trygghetskänsla.

Räckvidden är ju klart sämre (1:13), bromsarna ersatta med fartökning och vingglidning. Egendomligt nog kände jag inget obehag av den något utsatta placeringen, inte heller hotad av att halka av. Det senare naturligtvis beroende på den rena flygningen jag presterade.

Dock lite blåsigt, god förankring av glasögon nödvändigt. Hade jag tvingats tror jag nog att jag hade fixat landningen, om än inte med samma smekning som Jørgen gjorde det.

Trots allt är ändå det bestående minnet att se ett soligt Ålleberg mellan fotknölarna. Så måste det ha varit i segelflygets barndom, innan prestandahetsen satte in. Och hela anledningen till denna flygning var att min far flög SG-38 1946. Nu har jag flugit 2G. Det finns goda förutsättningar för att gossen och något barnbarn också kommer att flyga spjälstaket. Då blir vi fyra generationer. Någon som slår det? H