2G – en dansk klenod på Ålleberg

När SVS hade sin flygvecka på Ålleberg i början av juli hade man bjudit in Jørgen Thomsen och DaSKs 2G. Intresset för att flyga den danska klenoden var stort och segelflygare från när och fjärran vallfärdade till Ålleberg. Under veckan gjordes 31 starter med 2G, både i flygsläp och i vinsch. Längsta flygningen var 25 min.

Tekst: Robert Danewid / Foto: Robert Danewid, Ole Steen Hansen

De två danska ingenjörerna Knud Høgslund och Fritz Traugott-Olsen var bland de första att designa ett tvåsitsigt glidflygplan avsett för skolning och för att kunna byggas i klubbarna. Meningen var att den skulle ersätta de ensitsiga glidflygplanen och göra utbildningen både säkrare och effektivare.

Konstruktionsarbetet påbörjades 1945 och premiärflygningen ägde rum i Roskilde den 19 oktober 1946 med Knud Høgslund som pilot. Svensken Birger Nilsson, välkänd svensk segelflygare, bl a som verkstadschef på Ålleberg, deltog också i utprovningarna. Tidigt 1947 utfärdade de danska myndigheterna typcertifikatet och ritningar på 2G ställdes till alla danska segelflygklubbars förfogande.

2G (Foto: Ole Steen Hansen)

 

Alla som provade AVX i vinsch eller flygsläp, fick en upplevelse att minnas hela livet. (foto: Ole Steen Hansen)

Totalt byggdes nio 2G, en del från byggsatser av A/S Dansk Aero i Söborg nära Köpenhamn.
Vid VM i Örebro, Sverige 1950, demonstrerades 2G för första gången för en internationell publik.

OY-AVX byggdes 1950 av Odense Svæveflyveklub. Den 17 juni 1950 blev den inregistrerad som OY-121. Odense använde flygplanet i grundskolningen fram till den 22 september 1955 då Vejle Svæveflyveklub köpte det. Den 17 juni 1957 blev flygplanet omregistrerat till OY-AVX.

Den 22 april 1959 övertog dåvarande Holstebro-Struer Svæveflyveklub AVX och man flög flitigt med det fram till mitten på 60-talet. Luftvärdighetsbeviset utgick den 17 mars 1966 och flygplanet avregistrerades den 27 juni 1979. AVX övertogs av Robert Nielsen, som lagrade flygplanet i många år innan han skänkte det till DaSK. DaSK genomförde en grundöversyn och 1996, efter 30 år, flög det åter.

Kerstin Helgesson, C-elev från Lund, provar 2G

DaSk har en andra flygduglig 2G, OY-ARX. För övrigt flyger DaSK med många äldre segelflygplan, se deras hemsida https://www.dask-vgc.dk/DaskNy/.
OY-AVX är DaSKs ”showcase”, den visas flitigt upp och flygs land och rike runt. Och i somras var den alltså på Ålleberg.

 

Jørgen Thomsen, f d SAS-kapten, är 2Gs chefspilot. Våra vintrar tillbringar han i Australien där han flyger sin egen Arcus M på långa och snabba sträckor (ofta tillsammans med hustrun Birgitte, som också är segelflygare) och somrarna tillbringar han ofta på bakersta sätet i 2G. Notera det blankpolerade sätet!

Filosofin bakom 2G var god, att utbilda i DK i stället för EK. Men konceptet hör trots allt till 30-talet. När 2G kom var man redan igång med att konstruera tvåsitsiga skolflygplan för utbildning, t ex Bergfalke, som flög första gången 1951.

Men 2G är ett fantastiskt flygplan att visa hur man flög på ”den gamla goda tiden” och alla som provade AVX på Ålleberg, i vinsch eller flygsläp, fick en upplevelse att minnas hela livet.

Lastseglare

Patrik Öhrstöm, Stockholm

Patrik Öhrstöm, Stockholm
Sommaren 2019 på SVS flygvecka på Ålleberg erbjöds medlemmarna att flyga det danska tvåsitsiga glidflygplanet 2G, ett tillfälle som absolut inte fick missas eftersom jag aldrig flugit något liknande tidigare. Min entusiasm möttes dessvärre av viss skepsis hos övriga familjen, men passande nog hörde en kompis av sig och ville åka på roadtrip och så fick det bli.

Väl på plats på Ålleberg konstaterades det vid briefingen på lördagsmorgonen att vädret var för dåligt för någon form av flygande överhuvudtaget, roadtripen styrde därför kosan vidare mot Alingsås och ångloksåkande i Anten. Dagen efter var vädret desto bättre och kompisen fick åka Bergfalke medan jag väntade på min tur att få flyga 2G.

Hur var det då att flyga 2G? Ja, det är inte precis läge att fippla med säkerhetsbältet på 200 meters höjd utan fallskärm när tvivlet plötsligt infinner sig: spände jag fast mig på rätt sätt? Men med sådana dumma tankar undanfösta kom den angenäma adrenalinkicken av att sitta i ett vidöppet plan på några hundra meters höjd med fri sikt rakt ner i backen. Vilket är hela poängen med att flyga denna typ av flygplan, närheten till elementen och avsaknaden av den bekväma cockpiten som isolerar den delen av flygupplevelsen.

Speciellt spännande var start och landning; moment som jag alltid uppskattar när jag flyger i övrigt, men med 2G blev känslan av ”att ha vingar” väldigt intensiv.

Tyvärr hann jag bara med denna enda flygning och det var med ett litet sting av besvikelse som jag styrde bilen hem mot Stockholm, jag vill flyga mer. Undrar om den där gamla SG38:an i hangaren skulle kunna flyga igen…

Carl Carlin, Stockholm

Carl Carlin, Stockholm
Jag lider svårt av svindel (en av få som gått upp och ner för alla trapporna i Eiffeltornet med ögonen slutna, hela vägen).

När utsikten nedåt begränsas av en huvsarg har det aldrig varit något problem men hur skulle det kännas att ha fri sikt rakt nedåt? Jag hade också varnats för den höga finishen på sitsarna i OY-AVX. Man kan nära nog spegla sig i dem. En olyckskorp sade sig ha varit nära att halka av. Tanken på att komma tillbaka till Ålleberg med halvannan skinka utanför sitsen var milt sagt oroande.

Nog om detta. Efter genomgång av min flygstatus (obefintlig) kom jag och huvudpiloten Jørgen Thomson överens om att han skulle ta starten, bogseringen och landningen, jag all övrig flygning.

Med hänsyn till den friska sidvinden var det ett klokt beslut. 2G driver gärna iväg sidledes och tycktes allmänt känslig för turbulens i släpet. Rejäla och kraftfulla roderutslag från Jørgen höll oss dock på plats. Väl urkopplade var det min tur. Skall jag jämföra med något kommer nog Bergfalke närmast. Lite sedig, man kan gärna ta i med rodren, solid trygghetskänsla.

Räckvidden är ju klart sämre (1:13), bromsarna ersatta med fartökning och vingglidning. Egendomligt nog kände jag inget obehag av den något utsatta placeringen, inte heller hotad av att halka av. Det senare naturligtvis beroende på den rena flygningen jag presterade.

Dock lite blåsigt, god förankring av glasögon nödvändigt. Hade jag tvingats tror jag nog att jag hade fixat landningen, om än inte med samma smekning som Jørgen gjorde det.

Trots allt är ändå det bestående minnet att se ett soligt Ålleberg mellan fotknölarna. Så måste det ha varit i segelflygets barndom, innan prestandahetsen satte in. Och hela anledningen till denna flygning var att min far flög SG-38 1946. Nu har jag flugit 2G. Det finns goda förutsättningar för att gossen och något barnbarn också kommer att flyga spjälstaket. Då blir vi fyra generationer. Någon som slår det? H