Ålleberg: Svenska segelflygets högborg fyller 80 år

Link to automatic translation

Vid KSAKs (Kungliga Svenska Aeroklubben) riksmöte 1939 hade man på initiativ av segelflygklubben i Norrköping skisserat framtidsplaner för segelflygklubbarna, men resultaten lät vänta på sig. De aktiva segelflygklubbarna kände sig därför lurade av KSAK, vars intresse huvudsakligen var motorflyg. På nyåret 1940 stegade Kalle Svänsson och Georg H Dérantz, båda aktiva segelflygare i Stockholms Segelflygförbund, upp till KSAK för att diskutera praktiska segelflygfrågor. Avskedsrepliken från KSAKs ledning var ”Mina herrar det är krig! Hur tror ni då att vi kan syssla med något sådant som segelflyg?”.

I början på mars 1940 övertalade Svänsson och Dérantz flygjournalisten på Svenska Dagbladet Gunnar Knutsson att skriva en artikel om segelflyg, med bl a en elegant teckning av dåvarande stabschefen i Flygvapnet överste Bengt Nordenskiöld (sedermera legendarisk flygvapenchef) och utbildningschefen överstelöjtnant Birger Schyberg, sittande i en Kranich bland fina cumulusmoln.

Knutsson konstaterade att A- och B-utbildning kunde man bedriva på många ställen i Sverige, men för den högre utbildningen, till C-diplom och högre utbildning, krävdes en central segelflygskola. Knutsson föreslog Borlänge. Övriga pressen var ytterst välvillig i sina kommentarer till Knutssons artikel.

Den 18 maj hälsades representanter för ett 20-tal klubbar välkomna till ett riksmöte. I en lokal på Kungsgatan i Stockholm beslöt mötet att stödja en motion från Stockholms Segelflygförbund som syftade till att (enligt Svenska Dagbladet) ”åvägabringa ett bättre tillgodoseende av segelflygarnas intressen inom Aeroklubben”. Vid KSAKs årsmöte, som hölls senare samma dag, bifölls motionen. I sin ursprungliga form hade den innehållit ett förslag om bildandet av ett fristående segelflygförbund, men detta hade justerats av segelflygarnas egen riksstämma, så det bildades en segelflygkommitté. Det skulle dröja till 1987 innan Svenska Segelflygförbundet bildades. SSF upptogs som sektion i KSAK 1990 och blev ett grenförbund i Svenska Flygsportförbundet.

Styrelsen i KSAK utsåg Bertil Florman till segelflygkommitténs ordförande. Den centrala flygskolan stod högt på riksmötets önskelista. Segelflygkommittén beslöt därför om en hangflygexpedition till platåbergen i Västergötland. Platåbergen såg på kartan ut att kunna svara mot de krav man ställde. Särskilt Mösseberg och Ålleberg verkade intressanta. Man hade så klart tyska Wasserkuppe som förebild.

VM på Wasserkuppe fyller 80 år

Under kapten C O Hugossons ledning drog man iväg till Västergötland. I expeditionen ingick även Sven Åhblom, Johan ”Bollnäs-Johan” Blomberg, Anders Bange (från Chalmers) och Heinrich Kipp (Norrköpings tyskfödde flyglärare). Man startade den 24 juli i en Klemm 35, en Olympia, Chalmers ESG-31 (”Läkerol-flygplanet”) och en vinsch från Norrköping.

Hugosson i Klemmen och Åhblom i Olympian landade en dag på en åker nedanför det som kom att kallas västhanget på Ålleberg. Kipp och Bange anslöt och man åkte upp på berget för att inspektera platån. Det blåste bra från väst och Åhblom satte sig i Olympian på åkern där han landat tidigare. Efter vederbörligt tillstånd från markägaren startade han i vinsch och flög i fyra timmar längs västhanget.

Man hade funnit platsen för den centrala flygskolan. Betydande markförvärv visade sig ofrånkomliga och KSAK ställdes inför uppgiften att på kort tid få fram pengar till markförvärvet. Hela KSAKs VU fann sig snart engagerade.

Det är huvudsakligen styrelseledamoten och luftfartsinspektören Tord Ångström som vi har att tacka för att Ållebergsplanerna blev av. Han kläckte idén till Ållebergsfonden med de 10 000 stiftarbreven. Ångström fingranskade texten i propagandaskriften ”Segelflyget kallar Sveriges ungdom”. Det var också Ångström, som tillsammans med ordföranden i Falköpings sedermera avsomnade flygklubb Manfried Nilsson (idag finns det en livaktig segelflygklubb i Falköping), fick segelflygskolan att växa fram på Ållebergskalotten.

Ållebergskampanjen blev en lysande framgång. Propagandaskriften trycktes dels i en stor upplaga för massdistribution och dels i en lyxupplaga på extra fint papper i 10 000 exemplar. Utskicket skedde enligt taxeringskalendern.

För säkerhets skull distribuerades även ett handbrev av KSAK ordförande kronprins Gustaf Adolf tillsammans med ”lyxupplagan”. Detta brev var naturligtvis tryckt men det var så välgjort att en del av mottagarna skrev personliga tackbrev till kronprinsen.

Kungen själv rekvirerade fem stiftarbrev, vardera a´ 100 kronor och andra kungliga följde exemplet. I ett uppmärksammat radiotal den 17 november 1940 manade kronprinsen svenska folket att köpa stiftarbrev.

Dagen efter radiotalet kom de första stiftarbreven och 8 000 kr blev resultatet. Andra dagen steg fonden till 22 000 kronor och efter tre dagar var man uppe i 35 000. När insamlingens första etapp avslutades i december hade man fått in över 140 000 kronor. När insamlingen var avslutad hade man fått in en kvarts miljon kronor. En ansenlig summa på den tiden.

Pengarna räckte till att köpa in stora delar av det då kala berget, en del mark nedanför samt till att börja uppföra en stor hangar (nuvarande museet), startbrygga på västhanget (som revs 1951), trappor (upp för berget, de finns delvis kvar), transportanordningar, en liten restaurang/marketenteri och ett primitivt flygstråk.

Ålleberg är alltså ett resultat av en nationell insamling. Hela svenska folket skänkte pengar för att skolan skulle bli verklighet. Detta är något som fortfarande förpliktar och ett tungt argument för skolans fortlevnad.

I juni 1941 öppnade Ålleberg sin första utbildningssäsong. Stig Fägerblad var skolchef/platschef (det var han fram till 1945) och till sin hjälp hade han instruktörerna Johan Blomberg och Gösta Tärnlund.

Under de första åren var alla elever förlagda i pensionat eller vandrahem på Mösseberg. Man fick cykla den långa vägen till nordspetsen på Ålleberg varje morgon. Sedan fick man ”klättra” upp för ”berget”. Skolans personal var förlagd dels i Falköping och dels i Saleby gård nedanför Ålleberg. Åt gjorde man i restaurangen på västhanget (som fortfarande finns kvar och är utbyggd flera gånger).

Fr o m 1943 anordnade man ett tältläger som förläggning i ”Guldgrävardalen” i södra delen av Ålleberg. 1944 byggdes stugbyn, som fortfarande finns kvar. Stugorna är idag ombyggda från sovsalar till dubbelrum. Vatten fanns bara i en kran utomhus och det var såklart torrdass. Att sköta den personliga hygienen var alltså inte så lätt de första åren. Begreppet ”Ållebergsfötter” härstämmar från denna tiden.

Under 40-talet utbildade man segelflygare från A-diplom till S-cert. Man anordnade även s k ”friflyg-kurser” och kurser för instruktörer (EK). I slutet av 40-talet tillkom DK-instruktörskurser, det som idag är lärarkurser.

Den första delen i utbildningen, A-diplom, utfördes nedanför Ållebergs västhang på den s k ”A-hyllan”. Här använde man bilstart för att ”rutscha”, d v s de första flygningarna där man inte kopplade ur bogserlinan.

Redan 1942 anordnade KSAK den första segelflygtävlingen i Sverige och naturligtvis på Ålleberg. Det var en lagtävling. Sex klubbar deltog och Stockholms Segelflygklubb segrade. Alla deltagarna flög Grunau Baby. 1945 arrangerades det första SMet i segelflyg på Ålleberg och med undantag för 1947, då SM anordnades i Örebro, anordnades alla SM fram t o m 1967 på Ålleberg. Då hade ”berget” blivit för litet för att husera SM. Den sista stora tävlingen på Ålleberg blev nordiska mästerskapen 1969.

Den första ”flyginstruktörskursen” gick på Ålleberg 1942 och var en kompletteringskurs, som skulle ge instruktörerna (som alltså var EK instruktörer) mer flygtid. 1943 anordnades en liknande kurs som 1942.

Den första ”riktiga” segelflyginstruktörskursen hölls på Ålleberg 1944. Kursen pågick i tre veckor och de nio eleverna fick flyga SG 38, Grunau Baby, Olympia, Weihe och Kranich. De flesta segelflyginstruktörskurserna gick på Ålleberg, men 1947 gick två av dessa kurser i Norrköping.

Segelflyginstruktörskurser anordnades på Ålleberg ända fram till slutet av 50-talet. Då ersattes de av ”förberedande segelflyglärarkurser”. Kurser som skulle förbereda blivande segelflyglärare om de passade för ”jobbet” och ge dem mer flygtid. Dessa kurser upphörde i mitten av 70-talet.

I maj 1947 genomfördes den första försökskursen på Ålleberg för C-diplom enligt DK-metoden. Enligt vissa källor är detta den första civila DK-kursen i världen (amerikanerna hade utbildat sina lastglidarpiloter i DK). Flygplanet man använde var en amerikansk Schweizer SGU 2-22 med den passande registreringen SE-SGU. Lärare var Bengt C:son Bergman och Lennart Ståhlfors.

1948 anordnades den första DK-instruktörskursen på Ålleberg. Den gick som en försökskurs och varade i fyra veckor.  Åtta elever deltog i kursen, en av dem var Karl-Göran ”Klevas” Klevstigh. Som tvåsitsiga flygplan användes Kranich, Slingsby T.21 och SGU 2-22. Bland de ensitsiga flygplanen fanns SGU 1-19, Fi-1, Baby Falk, Olympia och Weihe. De flesta flygningarna gjorde med vinschstart och den normala urkopplingshöjden var 250-300 m. En del av flygningarna gjordes i flygsläp och för första gången i Sverige användes nylonlina. Lärare på kursen var Bengt C:son Bergman, Lennart Ståhlfors och Herje Westrin.

Den första kursen för instrumentsegelflyglärare arrangerades på Ålleberg 1964 och varade i 14 dagar. Fem segelflyglärare vidareutbildades till instrumentlärare. Lärare var Ståhlfors och Klevstigh.

1966 blev sista året man arrangerade nybörjar- och F-kurser på Ålleberg. Hädanefter koncentrerade man sig på lärar- och teknikerkurser. Under 90-talet började man arrangera kurser för ungdomar åt Flygvapenfrivilligas Riksförbund (FVRF). Dessa lades ner i samband med att Sverige ”avrustade” runt millenieskiftet men är nu tillbaka.

Under 50-talet anordnade Ståhlfors många publika arrangemang, som flygdagar. Stålis införskaffade en dansbana till Ålleberg. Under många år höll man stora danstillställningar med kända orkestrar, ofta under SM. Den utåtriktade verksamheten avtog i slutet av 60 talet och man koncentrerade verksamheten på Ålleberg till enbart utbildningar i egen regi. Ålleberg blev under flera år, dessvärre, mer slutet.

Redan 1941 startade man en verkstad på Ålleberg. Verkstaden hade två uppgifter, dels att reparera skolans flygplan (på den tiden havererade man ofta) och dels att utbilda klubbarnas byggledare (det som idag kallas segelflygtekniker eller 66L-ingenjörer).

Byggverksamheten (t ex att bygga SG 38) var en viktig del i klubbarnas verksamhet. Förste verkstadschefen var Bertil Ohlsson. Jobbet gick därefter till Birger Nilsson, som tidigare varit chef för AB Flygindustri. 1943 anställdes Yngve Lindgren av Nilsson. Yngve blev sedermera verkstadschef och han ersattes 1952 av Lennart Jensen från Malmö Flygindustri. Lennart Jensen stannade ända fram till 80-talet. Då tog Åke Gustavsson över och han var chef för verkstaden fram till dess den lades ner hösten 1998.

När Bergfalke i mitten av 50-talet infördes som enhetsflygplan för utbildning fick verkstaden ett utökat ansvar. Man blev ansvarig för reservdelar till landets Bergfalkar. Flygklubbarnas Ömsesidiga Skaderegleringskassa (FÖS) bildades 1960 som en gemensam försäkringsfond för landets Bergfalkar och det blev Ållebergverkstadens jobb att ta hand om reparationerna. Verkstaden växte och som mest var det nio anställda.

Bergfalke: The swedish connection!

I slutet av 1990-talet, när Bergfalken var på väg ut, blev det svårt att upprätthålla sysselsättningen i verkstaden. Man konkurrerades helt enkelt ut av andra aktörer. Så i slutet av 1998 lades verkstaden ner.

Verkstadslokalerna låg i den gamla hangaren (lektionssalarna i nuvarande museum). I början på 60-talet flyttade man in i motorhangaren som hade byggts några år tidigare. En ny motorhangar byggdes (nuvarande ”plastverkstaden”). På baksidan av denna byggdes kontorsutrymmen. Under sena 80-talet och tidiga 90-talet huserade KSAK segelflygavdelnings personal här. Idag är dessa utrymmen lager.

1993 byggdes en ny segelflyghangar med kontorsutrymmen. Segelflygförbundet har sitt kansli i denna byggnad. Under en tid i början av 2000-talet hade även Svenska Flygsportförbundet sitt kansli här.

1984 invigdes segelflygmuseet på Ålleberg. Museet tillkom på initiativ av en grupp entusiaster med Stig Kernell i spetsen. Museet invigdes under pompa och ståt den 25 augusti 1984 i samband med de s k Ållebergsdagarna. Det var första gången sedan 1960 som det hölls en flygdag på Ålleberg. Museet huserar i den gamla hangaren, den första byggnaden på Ålleberg. Den är byggd i dåtida ”flygvapenstil” och den byggnadsintresserade rekommenderas att studera byggnadskonstruktionen (speciellt takbalkarna).

1993 övertog Svenska Segelflygförbundet (Segelflyget) Ålleberg. Idag huserar Segelflyget, som alltså äger Ålleberg, med sitt kansli, flygskola och verkstad på berget.

Aerobatic-kurs på Ålleberg

I början av 2000-talet blev Ålleberg ett naturreservat. Under åren 2015-2018 har Segelflyget sålt av all mark förutom flygstråket och marken runtom byggnaderna. Under 2011 förlängdes stråket så att det är 680 m långt.

Under 2000-talet har antalet aktörer på Ålleberg ökat väsentligt. Idag huserar såväl häng- som skärmflygare på Ålleberg. Segelflygets Veteransällskap (SVS) flyger flitigt från Ålleberg. KSAKs kurser för UL-lärare arrangeras på Ålleberg.

SVS: Et levende retromiljø på Ålleberg

Förutom dessa driver Segelflyget sina lärar- och teknikerkurser, aerobatic- och molnflygningslärare liksom ett flertal SVEDANOR-kurser (t ex aerobatic och molnflygning). Under sommaren arrangerar Segelflyget en rad ungdomskurser, såväl åt Young Eagles som FVRF.

Moln-flygning? IMC-kurs på Ålleberg

Ållebergs storhetstid är sedan länge förbi. Ålleberg byggdes upp runt hangflygning, något som blev ganska inaktuellt redan i slutet av 40-talet. Man skulle ju därför, så här i efterhand, kunna konstatera att Ålleberg var en felsatsning.

Under de 80 år som gått sedan Ålleberg invigdes har det plöjts ner åtskilliga miljoner i anläggningen och det kostar att underhålla anläggningen med dess gamla byggnader. Ålleberg är dock det svenska segelflygets ”vagga” och utan ”berget”, med alla dess tillkortakommande, hade svenskt segelflyg aldrig blivit vad det är idag.

Idag är det alltså många fler aktörer på Ålleberg än på 40-talet. Ålleberg är idag ett levande flygsportcenter med en unik och levande historia. Dessutom är Ålleberg ett välbesökt utflyktsmål för allmänheten.

Flygplan på Ålleberg

 

Källor

• 60 år i uppvinden, Yngve Norrvi, KSAK Service AB, 1983
• Segelflyg 1991, Segelflygets årsbok, redaktion Robert Axelsson & Robert Danewid, 1991
• Segelflyghandboken, Svensk Flygtidning Förlag, 1944
• Segelflyg igår och idag, FR 2019, Svensk Flyghistorisk Förening, Robert Danewid et al