Ållebergs morsa åter i luften

Link to automatic translation

Det var före pandemin som vi senast kunde se ”Morsan” sväva över Ålleberg och Falköpingsbygden. Grundöversynen har utförts av SVS medlemmar. Dels i Stockholm och dels på Ålleberg i Segelflygets verkstadslokaler. De huvudansvariga har i huvudsak varit Olle Eriksson, Werner Schubert och Per Widing.

Just SMK har ingen direkt koppling till Sverige, men typen, Slingsby T.21B, är Bergfalkens föregångare och därmed en viktig pusselbit till dagens svenska utbildningssystem.

Det är intressant att notera att lärarens plats är i vänstersits. Av hävd kan man ju tro att det ska vara högersits. Men luftbroms och urkoppling sitter mellan sätena. Eleven ska lära sig manövrera dessa med vänsterhanden och hålla i styrspaken med höger hand, precis som i ett flygplan med tandem konfiguration och ensitsare. Och då får hen alltså sitta i högersits. ”Ovanan” att sitta i vänstersits och manövrera luftbromsen med höger hand och styra med vänster har också lett till haverier.

I juni 1993 arrangerade Segelflyget och OSTIV Training and Safety Panel ett ”Flying Seminar” i Skövde. Gräddan av världens flygsäkerhets- och segelflyglärarexpertis samlades för att diskutera gemensamma utbildningsfrågor, flyga och utbyta erfarenheter med varandra.

Det bar sig inte bättre än att en fin sommarkväll, när man flög med T21:an, var det en av dessa erfarna lärare, som satt i vänstersits, som på kort final förde fram spaken, när han skulle fälla in bromsen, och gick spikrakt i backen.

Det blev kaffeved av SE-SMA. Och det var inte första och inte sista gången ett dylikt haveri inträffade.

Året efter inköptes SE-SMK, också en ex-RAF T.21B, som sedan dess haft sin hemvist på Ålleberg. Och den kommer alltså åter i luften i sommar efter en flera år lång grundöversyn. Och den ska flygas i många år till! Enligt Martin Simons, som skrivit boken “Slingsby Sailplanes 1996: ”With proper care and maintenance the T.21B will continue in service indefinitely”.

Planen är att T21:an ska vara i luften till SVS flygvecka 11-19 juli. Är du medlem i SVS får du flyga den.

Historien om T21

Engelsmannen Frederick Slingsby (1894-1973) var en pilot/spanare under första världskriget, som började segelflyga på 20-talet. Han var med och grundade Scarborough Gliding Club 1930, en av de tidiga engelska klubbarna, och ganska snart sitt företag Slingsby Aviation, sedermera Slingsby Sailplanes. Slingsby byggde sedan segelflygplan fram till 1982. Företaget finns fortfarande kvar som en del i Marshall Slingsby Advanced Composites.

Fram till 1970-talet bestod den engelska segelflygparken till mer än 50% av Slingsbys olika konstruktioner. Slingsbys mest kända förkrigskonstruktioner är Hjordis, Kirby Kite och Petrel. Hjordis, som var ett extremt flygplan för sin tid, byggdes åt Philip Wills (som sedermera blev världsmästare 1952 i en Sky) och den byggdes bara i ett exemplar. Petrel var i princip en Rhönadler med en ny måsvinge och den byggdes i tre exemplar. En flyger fortfarande.

Slingsby konstruerade och byggde 25 Kirby Kite mellan 1935 och 1939. Kirby Kite byggde på Grunau Baby, men hade en måsvinge med större spännvidd och en rund kropp. 14 av dessa kom att hamna i RAF, engelska flygvapnet. Några hade då redan använts för att testa det engelska radarsystemet ”Home Chain”. Man ville se om träflygplan gick att se på radar. I RAF målades Kirby Kite i skolflygplansfärg, brun-grönt kamouflage på ovansidan och gul-svart randig på undersidan.

Slingsby fortsatte under kriget på den militära banan. Lastglidaren Hengist konstruerades efter en specifikation utfärdad i februari 1941 och var avsedd att transportera fallskärmsjägare. Dessa skulle fällas och sedan skulle man flyga hem igen, i flygsläp (!!!). Hengist flög första gången i februari 1942. Den var byggd helt i trä och 18 byggdes. Man släppte snart tanken på att fälla fallskärmsjägare från lastseglare. Hengist var dessutom för liten i kroppen, den påminde mycket om ett segelflygplan, för att kunna användas för transport av material. Hengist användes aldrig operativt. Den är dock intressant eftersom den konstruerades och byggdes av en ren segelflygplantillverkare.

Slingsbys mest ambitiösa projekt, och mest engelska, var nog Sigma. Den kan man läsa mer om här.
https://nordicgliding.com/ar-nixus-ett-segelflygplan/

Prototypen till Sigma började byggas hos Slingsby i Kirbymoorside och man räknade med första flygning 1969, den skulle flyga – och vinna – VM i Texas 1970. I november 1968 brandhärjades Slingsby fabriken i Kirbymoorside svårt och Sigma prototypen och all dokumentation blev lågornas rov. Slingsby hämtade sig väl aldrig riktigt efter branden, även om man började bygga kompositflygplan på 70-talet (Kestrel och Vega). 1982 slutade Slingsby bygga segelflygplan, men företaget finns alltså, om än i annan form, än idag.

När andra världskriget äntligen närmade sig slutet hade Frederick Slingsby insett att det skulle behövas nya segelflygplan och nytt tänk i fredstid, i en ny värld. Redan 1935 hade Slingsby byggt Falcon III, som var en tvåsitsig version, side-by-side, av den tyska Falke. Slingsby var en framsynt man och redan på den tiden trodde han att framtiden för segelflygutbildning var DK-metoden. Men segelflygare har ju alltid varit konservativa. Man skulle sitta ”utomhus” så man känner naturens krafter och det skulle vara inlärning genom ”trial-and-error”. Hur skulle man annars lära sig flyga?

Men Slingsby var övertygad om att det var tvåsitsare som var framtiden på utbildningssidan. Så 1944 konstruerade han sin Type 21. Prototypen som hade beteckningen T.21P flög första gången samma år. De konservativa rösterna i segelflyget var fortfarande starka. Så för att tillgodose dem byggdes T.21P med en öppen cockpit. När eleven lärt sig flyga skulle man sätta på ”locket”. Det byggdes bara en T.21P.

Myndigheterna ogillade att Slingsby på eget initiativ byggde civila segelflygplan under brinnande krig och han fick mycket kritik för det. Så T.21 projektet ställdes i malpåse ett par år.

Det dröjde till 1947 innan T.21A, nu med 16.5 m spännvidd, flög första gången (T.21P hade bara 15.24 m d v s 50 fot). Senare samma år flög T.21B, som blev den modell som gick i produktion. Den anammades till slut av RAF:s Air Training Corps (ATC). Totalt, fram till 1966, byggdes det 226 T.21B varav 95 levererades till RAF, resten till civila klubbar och ett stort antal till Indien och flera andra länder, t ex Egypten. I RAF fick T.21B namnet Slingsby Sedbergh TX Mk.1. Namnet Sedbergh användes inte ”civilt”, bara i RAF. ATC använde T.21B till mitten av 80-talet då de ersattes med Grob Twin II. RAF använde även ”kusinen” Slingsby T.31 Tandem Tutor. T.31 flög första gången 1949 och byggdes i 230 ex.

I Sverige hade samtidigt KSAK:s chefsinstruktör Beng C:son Bergman och instruktören Lennart Ståhlfors också insett att DK-utbildning var framtiden. Man inköpte en amerikansk Schweizer 2-22 och 1947 anordnades den första C-kursen (enligt de flesta källor världens första) på Ålleberg. Det blev succé och 2-22:an ansågs vara mycket ändamålsenlig. SE-SMM, som idag flyger på Ålleberg av SVS, är en senare version av SE-SGU, som användes vid kursen 1947.

Men dollarkursen steg så det var inte aktuellt att köpa fler flygplan från Amerika. Istället importerade man T.21B från United Kingdom. Den första, SE-SHF, kom till Sverige och KSAK sommaren 1948. Därefter importerades ytterligare sex T.21B fram till sommaren 1950.

Tillsammans med de 18 Kranich som överfördes från Flygvapnet till klubbarna från 1952 gjorde T.21B god tjänst vid introduktionen av DK systemet. Men det var först i och med att Bergfalken antogs som enhetsskolflygplan 1955 som det blev riktig fart på DK-utbildningen.

1957 flög T.21C eller, som den döptes om till, T.46. Det var en ”upphottad” T.21B med täckt huv och utan pylon, vingen satt direkt på kroppen. Det byggdes bara en T.21C och den flyger fortfarande i Nederländerna. Det finns foto på ”fältmodifieringar” av T.21B med täckt huv. Bl a hade Linköpings SE-SHI en sådan huv.

T.21B är i mångt och mycket en tvåsitsig förstorad Grunau Baby. Vingarean är hela 24.2 kvm, vilket ger en vingbelastning av 19.6 kg/kvm. Det kan jämföras med ASK 21, som har 18 kvm vingarea och en max vingbelastning av 33.3 kg/kvm. Men T.21 är utmärkt i svag termik och på hanget. I Sverige kallades T.21 för ”Morsan”. Förmodligen för dess godmodiga och trygga flygegenskaper.

T.21B blev, tillsammans med Kirby Cadet (som flög första gången 1935 och byggdes i hela 376 exemplar), T.31 och Skylark familjen, Slingsbys största succé. 1961 lanserade man efterföljaren, T.49 Capstan, som var en vidareutveckling av T.21C/T.46. Det byggdes 34 Capstan. Petter Lindberg har en i sin samling på Ålleberg.

Den sista av de ursprungligen importerade svenska T.21B lämnade Sverige 1961. Två såldes till Finland, fyra till UK och en totalhavererade.

När RAF slutade flyga med T.21B i mitten av 80-talet såldes de på den civila marknaden. Tidpunkten sammanföll med att intresset för ”vintage gliding” börjat öka. Och under det följande decenniet importerades fem T.21B till Sverige, alla ex-RAF. Den första av dessa ”nya” T.21B var SE-SMA, som importerades av Segelflygmuseet 1987.