AS Skunkworks – behind the scenes

Link to automatic translation

Alexander Schleicher startade sin firma i Poppenhausen, nedanför Wasserkuppe, 1927, alltså för 95 år sedan. Man kan läsa historien om Alexander (1901-1968) här.

Schleicher är världens äldsta segelflygtillverkare (Schempp-Hirth startade 1935) och har genom åren som gått byggt mer än 9 000 segelflygplan. 1932 började man bygga Hans Jacobs första egna konstruktion Rhönadler, som togs fram på uppdrag av Schleicher som en enklare Fafnir. Rhönadler anses vara det första segelflygplanet i serieproduktion av en tillverkare (AS byggde 65 st), det var dessutom ”state-of-the art” och den första segelflygningen över 500 km gjordes av Ernst Steinhoff i en Rhönadler 1935.

Idag 90 år senare bygger man fortfarande segelflygplan av högsta kvalitet, med högsta prestanda och ”elektroseglaren” AS 33 Me, som väl får anses vara dagens state-of-the art, har nyligen flugit.

Man ligger långt framme i elektrifieringen av segelflyget. Idag erbjuder man tre typer med elektrisk drivlina. Tvåsitsiga ASG 32 El, som är en SSG, AS 34 Me som är en SLG och i september flög alltså AS 33 Me, som har samma drivlina som AS 34.

Sedan knappt två år arbetar Patrick Wenzeck som ansvarig för marknadsföring och han håller på att ge anrika Schleicher en ny och  modernare approach. Nya broschyrer och nya video (kolla YouTube) kommer i en strid ström.  Patrick är en ung passionerad segelflygare och erfaren grafiker och designer.

Vid årets höstresa till Wasserkuppe hade jag i uppdrag av NGs redaktör att provflyga ASW 28 B och gärna även AS 33 Me. Nu var det dessvärre inte möjligt att flyga 33 Me. Det var bara ett par veckor sedan den premiärflugit och EASA tillåter bara att konstruktörerna Tobias Mörsel och Paul Anklam samt firmachefen Ulrich Kremer flyger den innan flygutprovningen är klar.

Jag tillbringade ett par soliga hösttimmar en torsdag förmiddag på firmafältet Huhnrain med Patrick Wenzeck, innan jag provflög ASW 28 B. Det verkar gå bra för Schleicher. De senaste åren har de introducerat en rad nya flygplan eller nya versioner. Sedan 2016 har de lanserat ASG 32 El, ASK 21 B, AS 33 Es/Me, As 34 Me och ASW 28 B. Och helt nya AS 35 Mi, som planeras få sin jungfruflygning nästa sommar.

Av dessa är alltså tre försedda med elektriska drivlinor. Något som jag tror är en helt riktig satsning. Framtiden är utan tvekan elektrisk! Vill man läsa mer om Schleichers filosofi om el-segelflygplan kan man kika i den presentation Patrick Wenzeck höll under el-konferensen ElSKÅ på Ålleberg på sensommaren.

Patrick Wenzeck har också en ny approach som säger att ”Schleicher bygger segelflygplan, men säljer drömmar”. Med det menar han att de som köper ett nytt segelflygplan är hängivna entusiaster med drömmar de vill förverkliga. Och gott om kosing!

Schleicher har ungefär 100 anställa (näststörsta arbetsgivaren i Rhön) och de bygger ca 60 segelflygplan varje år. För 30-40 år sedan byggde man det dubbla antalet med lika mycket personal. Patrick berättade att arbetstiden för att bygga en AS 33 Me är ca 2 800 tim. Det kan jämföras med de 1 500 tim det tog att bygga en Rhönadler för 90 år sedan. Det är fortfarande ett hantverk, de som bygger flygplanen är skickliga hantverkare, och då förstår man att flygplanen kostar. Och en ASK 21 är ju inte billigare att bygga än en AS 33. Även om segelflygplan byggs i serie är det fortfarande ren hantverkstillverkning. Här finns det säkert möjlighet till evolution.

ASG 32 har nu byggts i ca 90 exemplar. 2016 kom el versionen ASG 32 El. Den har samma drivlina som används i både AS 34 Me och AS 33 Me. En Emrax 228 motor på 60 kW, men man tar bara ut 25 i SSG versionen. I AS 33/34 tar man ut 35 kW.

NG testade ASG 32 El hösten 2016:

ASK 21 B är den nuvarande versionen av gamla anrika ASK 21. 21 flög första gången 1979 och tillverkas fortfarande. Nyligen levererades serienummer 1000, som fick den passande registreringen D-7922 (79 för 1979 och 22 för 2022). Den levererades till Rhönflug Poppenhausen, en av klubbarna på Wasserkuppe. ASK 21 är därmed ett av de segelflygplan som byggts (seriemässigt, Baby och SG 38 byggdes i fler exemplar men av klubbar etc) i flest exemplar. De som byggts i fler exemplar, som dyker upp i minnet, är Blanik (mer än 3 000 ex), Kranich, Ka 6 och LS 4.

Man bygger även ASK 21 Mi, SLG versionen med wankel motor. Stommen till denna är fortfarande gamla ASK 21 då den större cockpiten i B versionen gör att motorn inte får plats.

ASK 21 B är ett fantastiskt skolflygplan och det finns väl egentligen bara en nackdel; det hade inte gjort något om prestanda varit bättre!

NG testade ASK 21 B fem dagar efter jungfruflygningen 2018:

 

AS 34 Me flög första gången sensommaren 2020 och NG testade den i september 2021:

 

AS 34 Me är ju en intressant skapelse. I botten en mer än 20 år gammal konstruktion, som blivit upphottad med ny cockpit, nya winglets och luftbromsar samt, det viktigaste, den elektriska drivlinan från ASG 32 El. Resultatet är  den första elektriska SLG från en av de ”stora” tillverkarna. AS 34 Me finns med både 15 och 18 m spännvidd, men man kan förmoda att den oftast kommer att flygas med 18 m.

Jag flög den alltså, och skrev om den, för ett år sedan, och gav den idel rosor. Under vår el-segelflygkonferens på Ålleberg deltog Patrick Wenzeck med prototypen. Ett 20-tal segelflygare provade den. Jag hörde bara positiva omdömen. Och Patrick sålde två AS 34 Me under konferensen, en till Sverige och en till Danmark.

 En av frågorna är ju om det finns någon marknad för ett nytt flygplan som i grunden är så gammalt. Och enkelt. Då, i september 2021, hade man fyra exemplar i produktion och väntade på typcertifikatet. Det fick man i juli månad i år. Idag har man byggt och levererat 12 exemplar. Det senaste stod på Huhnrain vid vårt besök och skulle leveransflygas innan det packades för vidare transport till sin ägare i Australien. Man har, i oktober 2022, mer än 50 AS 34 Me på orderlistan, varav alltså två till Skandinavien. Så uppenbarligen finns det en marknad för ett bra självstartande segelflygplan, om ej renodlat tävlingsflygplan, med el-motor. Leveranstiden är 3 år och i oktober 2022 kostar en AS 34 Me fritt fabrik exkl moms 154 000 € (och så tillkommer extra utrustning, instrument och vagn).

 

 ASW 28 B flög första gången i somras. Kort beskrivet är det en AS 34 Me med 15 m spännvidd men utan el motorn. Det är alltså en i botten 20 år gammal standardkärra som fått en ansiktslyftning och som inte lanseras som tävlingsflygplan utan som ”standardklassflygplanet för klubben”. Det är det första som hänt i standardklassen på 20 år och ASW 28 B är ju därför så intressant (kommer den verkligen at sälja?) att flygplanet testats av NG.

AS 33 Me

AS 33 Es flög första gången 2020 och gick i produktion 2021. Hittills (oktober 2022) har man byggt 52 exemplar, alla i Es versionen, d v s som SSG med Solo motorn. 33:an har klarat sig bra i internationella tävlingar och mästerskap med ett flertal medaljplatser och vinst i Sailplane grand Prix 2021 som främsta merit. Den allmänna uppfattningen idag är väl att AS 33, JS-3 och Ventus 3 är jämbördiga rivaler i 18 m klassen. Som kuriosa noteras att de ju även kan flyga med 15 m spetsar, men i 15 m klassen är Diana 2 utan tvekan det bästa flygplanet, följd av ”gamla” Ventus 2.

NG testade, som första segelflyg magasin AS 33 Es i oktober 2020:

 

Vid vårt senaste besök, några veckor efter jungfruflygningen av AS 33 Me, el-versionen, fick vi, som sagt inte flyga den, och vi fick inte heller fotografera den inuti. Allt var under utprovning och hemligt. Så vi fick bara ta foto med huvkapellet på! Övriga foton har vi fått av Schleicher.

AS 33 Me är en ”helt vanlig” AS 33 med samma elektriska drivlina som i AS 34 Me. Men då 33 vingen är tunnare är batteripacken också ”tunnare” och följaktligen längre. De tunga batterierna, tomvikten av flygplanet är 415 kg, som kan jämföras med tomvikten av Es med Solo motor på ca 345 kg, gör att vingarna har ett ”häng” även utan vattenbarlast, se foto. Vattentankarna är både framför och bakom batteripacken.

AS 33 Me är alltså relativt tung. Jag frågade Patrick W om han trodde att den ändå attraherade tävlingspiloter, minsta vingbelastning blir ju hög och en nackdel i dåligt väder. Eller är marknaden för 33 Me ”njutare” och sträckflygare? Och i så fall konkurrerar den då inte med AS 34 Me?

Patrick menar att flygplanet redan är populärt bland tävlingspiloter och att den inte konkurrerar med 34, som ju är avsedd för ”njutare”. AS 33 kan utan problem bära den högre vikten, även i svagt väder. Man har många beställda AS 33 Me (varav en till Danmark och en till Norge). Ca 60% av de beställda AS 33 är Me med elektrisk motor.

Eftersom drivlinan är precis samma som i AS 34 Me finns det väl ingen anledning att tro något annat än om man tar NGs testartikel om AS 33 Es och till den lägger motordelen i artikeln om AS 34 Me så träffar man ganska rätt. Men givetvis står AS 33 Me högt på NGs ”bucket list”.

De första serieexemplaren av AS 33 Me förväntas börja levereras våren 2023. Flygutprovningen pågår för fullt. Priset idag är 186 000 € fritt fabrik utan moms, till det kommer tillval, instrument och transportvagn. Så inklusive moms lär det sluta på bortåt 3 miljoner SEK. Ligger nog något i Patrick Ws talesätt att man säljer drömmar! Och leveranstiden är 3.5 år. Man kan, som med alla flygplan idag, förvänta sig att priset höjs med minst 10% under 2023.

SLG med elektriska drivlinor har utan tvekan en framtid. Det är inte bara Schleicher som bygger sådana, även om de verkar ligga längst fram i utvecklingen. Jonkers JS-3 RES blir troligtvis en stark konkurrent. Och det är nog ingen högoddsare att vi kommer att få se en ”Ventus 3 E”.

AS 35 Mi

Förr sa man ofta att en ”riktig” tillverkare ska ha en vinnarkärra i öppna klassen i sin produktpalett. Under 70-talet ända fram till början av millennieskiftet hade Schleicher ASW 17 och ASW 22 och Schempp-Hirth Nimbus 2, 3 och 4, som uppfyllde detta. Världsmästarna under denna epok flög antingen den ena eller den andra. Därefter tog AS fram ASH 30, som inte blivit någon succé, och SH Quintus med samma resultat, även om den vann VM 2012. EB 29 kom 2010 och JS-1 C 21 2012. De två dominerar öppna klassen idag. Så de senaste 10 åren har inget hänt i segelflygets ”högsta” klass. Därför är det ju spännande när Schleicher nu lanserar AS 35 Mi. 35 har 20 m spännvidd och tillhör därför ”lilla” öppna klassen.

AS 35 Mi befinner sig än så länge till stor del på ritbordet för detaljprojektering, även om man börjat bygga prototypen, t ex var man igång med bygget av en helt ny huvramlösning med ny huvtätning när jag var där. 35 bygger på erfarenheterna med AS 33. AS 35an har designats fullt ut med avancerade datorberäkningar. Man använder, det är standard numera,  Compututional Fluid Dynamics (CFD) som verktyg. AS 33 har en max vingbelastning på 60 kg/kvm, AS 35 Mi får lite högre, över 62 kg/kvm. Det har visat sig att med dagens vingprofiler fungerar det även i  europeiskt väder. Flygplanet sjunker, enligt beräkningarna (som numera är tillförlitliga) 2 m/s i 230 km/h. Jämför vi det med en LS 4 så sjunker den 2 m/s vid 180 km/h.

Kroppen är en modifierad ASH 31 kropp med helt ny stabilisator. Det infällbara och styrbara sporrhjulet från ASG 32 är standard och inte längre ett tillval. Detsamma gäller acryl färgen som är standard. Vingen är helt ny men yttervingen kommer från AS 33. Man kan notera att vingkordan ökar invid roten a la Concordia. Det är ju lite spännande varför den gör det. Är det för att den ska passa till ASH 31 kroppen? 35an ska även kunna flygas i 18 m version. Man frågar sig varför och om den kommer att konkurrera med AS 33 då?

Max flygvikt är 730 kg. Teoretiskt sätt kan man gå upp till 850 kg, som är max vikt för en SLG, enligt våra regler. Men vingytan är bara 11.75 kvm i 20 m versionen. Det kan jämföras med ASH 25, som vi skrev om nyligen, som har 16.6 kvm. Det är alltså en ”liten” vinge och det är ju det som ger den höga vingbelastningen, och prestandan.

Jag menar att AS 35 Mi blir en renodlad racer för tävlingsbruk, och troligtvis en vass sådan. Men Patrick säger att den även ska fungera bra för ”njutare” och sträckflygare. Därför fasar man succesivt ut ASH 31 Mi ur produktionen, som ju är en ”njutarmaskin”, dessutom framgångsrik.

Flygplanet förses med wankelmotorn som även finns i ASH 31 och ASG 32 och man använder propellern från ASG 32. Med tanke på satsningen med AS 33 Me och AS 34 Me känns detta ju lite gammaldags. Varför inte en elektrisk drivlina direkt? På den frågan svarar AS att man vill först använda ett beprövat motorsystem för att sedan gå över till elektrisk drivlina. Hmmmm…… möjligtvis är Emrax 228 motorn för svag för en tungviktare som AS 35 Mi, den har ju 130 kg högre MTOW än AS 33 Me.

Planen är att AS 35 ska flyga till sommaren 2023 och man avser få med två flygplan till VM i Uvalde 2024. Man tror stenhårt på att detta är en riktig ”Renner”.

Det kommer att bli intressant att se om detta blir en nytändning i öppna klassen. Samtidigt hoppas vi på att Jonkers får sin JS-5 i luften. Konkurrens är alltid bra!

Naturligtvis står även AS 35 Mi på NG:s ”bucket list” (och inte bara NGs) så fort den kommit i luften.