Axel vann LS4 under ett helt år

Namn: Axel Johansson
Nationalitet: Svensk
Klubb: Västerdalarnas Flygklubb (Dala-Järna flygfält, ESKD)
Ålder: 17 år
I logboken: Ca 140 timmar totalt.
Drömhangaren: En Jonker JS3 18m – top-notch.  Och en gammal tvåmotorig Piper, typ PA-23 eller PA-34, om man får drömma om motorflygplan!

Link to automatic translation

Jag hade ett brinnande intresse för flyg när jag var runt 11-12 år och ville absolut engagera mig i flygklubben. Jag spenderade all ledig tid vid klubben och när jag var 14 år fick jag äntligen börja skola segelflyg på riktigt. Det handlade till en början bara om att jag ville få flyga; med eller utan motor spelade mindre roll.

Jag lärde mig att flyga “på riktigt” och allt som dit tillhör i klubbens DG500 för snart fyra år sedan. Dock hade jag innan det flugit en hel del tillsammans med andra.

Framförallt hade jag nötat tusentals timmar simulator, något som verkligen gav mig ett försprång i min flygutbildning.

Modellflygning har också haft stor inverkan på mitt flygande. Här är jag med en kompis på Dala-Järna flygfält för några år sedan.  (Foto: Jens Trabolt)

Allteftersom jag skolade mer och mer insåg jag tjusningen i själva segelflygandet. Att spaka själva maskinen blev ju snart ganska lätt, men att hålla sig kvar uppe längre tider och så småningom även våga sig iväg på sträckflygning var desto mer utmanade. Och någonstans där börjar jag tycka att det blir riktigt roligt – när det blir utmanande.

Jag minns en gång när jag som ganska nervös EK-elev gjorde första inflygningen på ensitsare (en HpH 304) då radion plötsligt började spraka. Det var “Rocket 33” som anropade “flygplan i området runt Dala-Järna” då den hade för avsikt att göra en förbiflygning i hög fart (typ 600km/h) förbi flygfältet. Det visade sig vara en SK60 från flygvapnet som var ute på tur; en ganska ovanlig företeelse i det i övrigt ganska tomma lufthavet runt Dala-Järna. Att få konversera över radio med den piloten var häftigt för lilla 14åriga mig då (och skulle nog vara även idag)…

Idag flyger jag med klubbens kärror. Vi har bland annat en Discus som jag flugit många timmar med de senaste tre åren. Framöver lär det bli Danewid-fondens LS4!

Olika flygningar är ju fantastiska på olika sätt. Ett exempel på en rolig flygning jag gjort var då Mora (grannflygplats några mil norrut) hade flygdag. Jag och en kompis bestämde oss för att segelflyga dit och hem. Vi hade en riktigt trevlig dag och många som var intresserade av segelflygets alla teknikaliteter.

Segelflyg behöver inte innebära bara sträckflygning (fast det såklart är bland det roligaste), det är också roligt att göra spontana flygningar som “sticker ut”.

Men en gång krånglade jag ner mig lågt över skogen sydväst om Malung. Jag vände vid brytpunkten på c.a 1100m indikerad höjd QFE tillbaka hemåt (mot mål på sträckan). Jag insåg så snart jag vände att “fy fan, det är mycket skog framöver”. Träden blev större och större och höjdmätaren snurrade stadigt moturs. Jag satte kurs mot närmaste ort (där det fanns landningsbart) och kunde med hastig överslagsräkning konstatera att jag skulle nå fram, men med mycket dåliga marginaler. Snart var problemet ur världen, då jag hittade på ett 4m/s stig och kunde ta mig upp på hög höjd igen. Men under ett antal minuter hann många mardrömsscenarion passera i tankarna.

Såna händelser lär man sig mycket av;

• vikten av att alltid ha goda marginaler till landningsbart. I områdena runt Dala-Järna finns betydligt sämre möjligheter till landningsplatser än i t.ex Västergötland och Sörmland, vi har stora mängder skog och få åkrar.
• att ta i hänsyn att man flyger mot högre terräng än startflygplatsen. Höjden kan vara lägre än den som står på höjdmätaren.
• att inte pressa sista biten till brytpunkten för att man inte vill vända, t.ex av hastighetsskäl. I slutändan så spelar inte 2km/h hit och dit någon roll om man gör det för att inte hamna i någon dåligt rekad jordåker.

Jag har självklart fått kritik för flygning. Kritik är A-O för utveckling, både positiv och konstruktiv. I en klubbmiljö så tycker jag kritik hör hemma. Vi ger feedback till varandra för att förbättra hela gruppen. Det ska dock inte vara negativt, utan konstruktivt.

Axel og Håkan Schweizer

När jeg inte flyger går jag i skolan, jobbar och umgås med mina nära och kära. Flygklubben innebär ju även en hel del ideellt arbete. Och så tycker jag om att jaga och fiska.

Om 10 år har jag nog flugit många timmar och förhoppningsvis vunnit flera prestigefyllda tävlingar. Jag vill bli instruktör, så tanken är att också bli det. Sen vill jag äga egna flygplan och kanske tillochmed eget flygfält. Man kan drömma mycket…

Många undrar om jag inte skulle vilja jobba med flyg, men jag brukar svara nej. För mig ska det vara en hobby, jag tror att man värdesätter att få komma upp i luften på ett annat sätt då. Man ska ha ett jobb som drar in nog med pengar för att man ska kunna flyga mycket, men fortfarande inte jobba så mycket att man inte kan flyga.

Tip: Spara undan pengar om du avser att börja flyga. Det är skitkul men ganska kostsamt. Man vill ofta flyga mer än man har råd, särskilt som ung och fattig student.

Om jag får välja helt fritt inom flyget skulle jag vilja vara någon som både flyger och utprovar nya tekniker på flygplan. Försvarsmakten har en tjänst som heter “flygingenjör i aktiv flygtjänst”, det vore coolt.

Annars skulle jag nog vilja bli vanlig “tråkig” ingenjör eller polis.

I Dynamic

Hur kan vi säkerställa sportens överlevnad? Svår fråga som kan besvaras ur många olika synvinklar. Som jag ser det; aktivitet skapar aktivitet. Om vi flyger mycket och har roligt så kommer det nya av sig självt och vill vara med. Nu säger jag inte att vi ska släppa det helt åt ödet, men om vi ständigt går och grubblar över dessa problem så har vi det inte särskilt roligt, va? Vi ska ha ett rejält lärarunderlag i klubbarna och marknadsföra segelflyget, men vi ska inte ”tvinga” in nya till sporten bara för att vi måste få in fler. Då är det bättre att vi har många roliga aktiviteter och t.ex bjuder in allmänheten och visar upp oss. Då kommer det dyka upp intresserade så småningom.

Det är också viktigt att vi ungdomar i sporten sluter upp och tillsammans smider framtidsplaner. Det är trots allt vi som är framtiden.

Landingstävling VasterDalarnas FK 2024

Har du någonsin skadat ett plan?

Inte mer än att man kanske råkat böjt till något pitotrör…

Kan du reparera ett flygplan?

Uppriktigt sagt, nej. Jag kan grunderna i tillsynsarbete och underhåll, men att plasta en skada på en vinge? Många timmar dit.

Har du en favoritdestination/terräng när du flyger?

Borlänge Flygklubb är ett mysigt ställe att hänga på. Där har jag en del kompisar också.

Den bästa piloten jag flugit med? Den hittills bästa är nog min “mentor” och vän Johan Gustafsson. Han har ju vunnit världsmästerskap i segelflyg-AVA hit och dit. Framförallt så har han en säregen känsla för inte bara flyg utan också klubbgemenskap och framåtanda. Han har många bra idéer och är och har varit en viktig stöttepelare.

Jag beundrar de flygare som i kombination med bred erfarenhet och många timmar i luften också är medveten om sina och flygplanets begränsningar. De blir som förebilder för mindre erfarna och har lite extra ansvar. Jag beundrar också de som vågar tillrättavisa dåligt flygsäkerhetsbeteende eller bara gör som man faktiskt ska göra. Man går t.ex. hem från hangarfesten tidigt för att man ska upp och flyga imorgon. Det tycker jag är coolt.

Danewid-fondens LS4: Turbo på ungdommen

På Segelflygets konferens i Falköping presenterades Axel Johansson (t.h.) som årets mottagare av Danewidstiftelsens LS4. Linus Öhman (t.v.) og Robert Danewid (mitt).

Eleverne i Lidköpings SFK disponerede över Danewid-fondens LS4 2018. Här är det Frank Larsson, Carl Johan Edlund, Andreas Karlsson och Bertil Gereonsson som har svårt att hålla sitt dåliga humör.

Linus Öhman flög TXD under 2024 SM i Herrljunga. (Foto: Jens Trabolt)

TXD på junior EM Arnborg 2023 med Elias Severholt Fourati

Bakgrund
Fonden instiftades av Per Danewid 1986. Per Danewid gick bort 2003 och han testamenterade då ytterligare 100 000 kronor till fonden. Fram till och med 2012 användes medlen till ett årligt stipendium.
På förslag från familjen Danewid ändrades fondens inriktning så att ett klubbklassflygplan kunde inköpas för medel ur fonden att disponeras en junior under segelflygsäsongen.

De första åren hade stiftelsen en Standard Cirrus, som VästerDalanas Johan Gustafsson flög som den förste. Den uppgraderades till en LS4 runt 2016.

Uttagningsregler
De juniorer som placerat sig bland de tio bästa i RST segelflygkombination och som inte fyller 25 år under året efter kvalificeringsåret är kvalificerade
att ansöka om att få disponera flygplanet året efter den kvalificerande placeringen i RST.
Skriftlig ansökan om att få disponera flygplanet skall göra senast en månad innan Billingehus konferensen.
Ansökan skall vara motiverad. Den junior som väljs ut skall presenteras på konferensen.

Bland de duktiga juniorerna som flugit nuvarande LS4 TXD finns juniorerna från Lidköping FK, Dylan Osolian, Ludvig Jauring, David Holmén, Elias Severholt Fourati, Linus Öhman och nu senast Axel Johansson

I skrivande stund befinner sig flygplanet på LAK i Litauen för renovering. Det har f.ö. visat sig vara en mycket dyr operation – cirka 250 000 kronor, varav Flygsportsforbundet har finansierat 75 000 kr och Robert Danewid 50 000 kr.

Genom åren har flera personer lagt ner mycket arbete på att underhålla TXD, t.ex. Thomas Pyls. HDI-försäkringen har också sponsrat försäkringen.