Bokrecension: Goodbye, Papa Golf

Link to automatic translation

Boken handlar mycket även om författarens far Joe Bearden. Ända sen tidiga tonåren försökte Joe bli pilot men saknade pengar och WW2 tog slut innan han hann påbörja sin militära flygutbildning.

I stället blir han en klassisk helylleamerikan som via college och idrottsframgångar målmedvetet jobbar sig upp till ett tryggt medelklassliv i Ohio med familj och livslång anställning i hushållsproduktbolaget Proctor & Gamble. Så snart ekonomin medger börjar han ta flyglektioner och finner så småningom att segelflyg är det som ger mest och bäst flygning för pengarna. I början av 60-talet blir han instruktör i klubben och börjar tävlingsflyga.

Chip växer upp i sin pappas skugga. En tafatt osäker yngling som trots tappra försök inte har någon direkt idrottstalang. När han är 14 år erbjuder pappan honom att pröva på om han vill lära sig flyga. Det är inte helt självklart från Chips sida att acceptera, men efterhand upptäcker han att segelflyg faktiskt även är hans grej i livet.

Han börjar parallellt med Joe att tävla i lokala, regionala och så småningom nationella tävlingar. Chips segelflygkarriär följer planen fram till 1980 där topplaceringar och vinster räknas som delmål och en plats i Team U.S är slutmålet. Chip närmar sig det för varje tävling och hela familjen är engagerade i Chip och pappans tävlande.

Men hans tillvaro som osårbar, uppåtstigande stjärna får ett abrupt slut när han på kort tid blir ögonvittne till flera dödshaverier.

Livet går vidare men inte längre på den utstakade vägen. Chip stannar upp och bearbetar det som hänt med hjälp av dagboksanteckningar.

Jobbkarriär, egenföretagande, relationer, familjebildning med tvillingdöttrar, mot/medgångar och sidospår, gör att segelflygplanet ibland får stanna kvar flera år inne i vagnen. Under tiden upptäcker Chip av en händelse sin andra grej i livet – maratonlöpning. Målbilden blir annorlunda när man bara tävlar mot sig själv men det finns mer likheter än man tror. Båda är uthållighetssporter där det gäller att hushålla med energin och går utmärkt att kombinera (OK – mycket ovanligt bland segelflygare). Han återvänder dock alltid till tävlingsflyget.

Även om målen på 1970-talet inte gick att nå och den ursprungliga ambitionen ändras med tiden, tar han 40 år senare en välförtjänt dagsseger och en andraplats i U.S. Nationals.

Boken är mycket välskriven och rikligt försedd med bilder ur familjealbumen. Den ger intressanta inblickar i de annorlunda förutsättningarna för att tävlingsflyga i U.S.A. Efter mycket långa resor med bil, släp och lagfamilj till tävlingarna gäller det att bemästra de olika staternas enorma skillnader i terräng och väder.

Men framförallt är Goodbye, Papa Golf en personlig fördjupningsbok till ”Sluta störta/Flyg säkrare” kurserna. (en OSTIV-prisbelønnet flyvesikkerheds-kampagne som Sakka Havbrandt startede i 1994 for at dæmme op for en stigende havarifrekvens i svensk svæveflyvning – læs eventuelt denne NG-artikel, red.)

Med fördel kan man lägga ifrån sig den ibland och reflektera. Vi har trots allt kommit en bit framåt med att förstå hur attityder, grupptryck och orsakskedjor medför haverier jämfört med förr, då sanningen var att ”det farligaste med segelflyg är bilfärden till fältet”.

Modet att våga bryta med de gamla förlegade Right Stuff-idealen och en lektion i vad som är verklig airmanship får Chip av Christopher Reeve, även känd som Stålmannen, mindre känd som segelflygare. Chip konstaterar i slutet av boken att tävlingsflyga är det farligaste som han gör. Det är ändå det som han allra helst vill göra, men det kräver medvetenhet och hantering av riskerna.

Snart är det jul. Även om man drömmer om en Arcus eller JS-3 kanske det är mer realistiskt att önska sig en god bok till brasan och julglöggen. Boken finns som pocket, e-bok och ljudbok på Amazon/Kindle, Applebooks, googleplay mfl ställen. Aktuell information om var den går att köpa finns på chipbearden.com samt på Chip Beardens facebooksida.

Chip Bearden

“Goodbye Papa Golf”

Greensmith House Publishing

286 sider

Pris 28 USD + evt. frakt/tull

Skribenten Bertil Ohlsson

Bertil Ohlsson tog cert i Karlstad 1971 och är jämnårig med Bergfalke II/55. Han har 8 timmar på typen varav 5 är en minnesvärd sträcka på 211 km i sidvind längs Vänern en midsommarafton.

De övriga 1600 timmarna är till stor del resultatet av sträckflygningar på drygt 35 st DM/SM och många FAI-trianglar i RST. Bortsett från en DM seger 1983 är dock tävlingsmeriterna inte nåt att skryta med. Det bästa resultatet i modern tid är en dagsseger på SM 2019, tyvärr blev det ingen tävlingsdag …

Numera flyger han nästan bara DuoDiscus T med någon av de andra två delägarna i Herrljunga.