Bulltofta-skrönor del 3: “Hangflygning”

Aeroklubben i Malmö flög under 40- och 50-talen hang vid de tre ställen som visas på kartan; N Vram, Backafall och Sjöbo Ora/Tågra gård. Söderåsen, vars högsta punkt är 212 m, kan också generera våg. I modern tid har man flugit våg till väl över 2 000 m. Även Sjöbo Ora kan generera våg vid ostlig vind, dock inte högre än 700 m.

Link to automatic translation

Nu ska ”B S” prova på hangflygning. I Skåne, och speciellt i trakterna runt Malmö/Bulltofta, finns det dåligt med hang. Aeroklubben i Skåne/Malmö använde tre hang i Skåne. Hanget vid Norra Vram på sydvästsidan av Söderåsen (som denna skröna utspelar sig vid), hanget vid Sjöbo Ora nära Sövdeborg (dit man flyttade permanent 1959) och hanget på sydvästsidan av ön Ven (Backafall) mitt i Öresund.

Speciellt hanget vid Ven är spektakulärt. Backafall är sedan 1950 naturreservat. Branterna längs kusten på södra delen av Ven är s k abrasionsbranter och unika geologiska fenomen. Man flygsläpade efter Tiger Moth från Bulltofta till Ven och sedan flög man sitt femtimmars på hanget (det var ofta det man var ute efter) och efter fullgjorda fem timmar landade man på ängarna ovanför Backafall. Mothen kom sedan från Bulltofta och bogserade hem en.

Hanget vid Backafall (Wikipedia)

Weihen SE-SH – den sist byggda Weihen i Sverige och som Paul MacCready blev tvåa med i VM i Örebro 1950, på Sövdeborg någon gång på 50-talet. I bakgrunden ser man Sjöbo Ora, som det vid sydvästlig vind gick att flyga hang på (foto via R Danewid).

Ingvar ”Mac” Mathiasson tog sitt femtimmars på hanget på Backafall. Här är han fotograferad på en D-kurs på Ålleberg (SFF arkiv)

”Karl-Erik” är instruktören Karl-Erik Rosenqvist, som även omnämns i de två tidigare skrönorna. Vem ”Annalisa” och ”Gamil” är har vi ej kunnat utröna. Det ska påpekas att historien om Annalisas flygning förekommer i flera versioner, men ”B S” skriver ju skrönor!

SE-SBZ havererade i slutet av maj 1945. Notera att på den tiden hade man inte tyngdpunktskoppling som kopplade ur automatiskt, det var noskoppling och man fick koppla manuellt när man fick ”nedåtrycket”.

Grunau Baby SE-SBZ redo för vinschstart nedanför hanget vid Norra Vram
(ur K Ullers donerade samling)

Hangflygning

Året var 1945. Vi sysslade med hangflygning. Till den fackunniges förkovran vill jag omtala, att ett hang är en långsträckt ås mot vilken vinden blåser vinkelrät in och därvid tvingas uppåt. Man flyger med segelflygplanet i denna uppvind fram och tillbaka längs med åsen. In över hangets topp är det nedsvep och där tar flygningen snabbt slut. Vårt hang låg vid Norra Vram på Söderåsens sydvästsida.

En blåsig dag i början på sommaren ringde min telefon på jobbet, och en upphetsad röst sade:  “Hanget bär! Hänger du med?”. Jodå, jag ville hänga med. Jag hade inte varit vid hanget tidigare. Först gällde det att få ledigt. Då jag misstänkte att hangflygning inte skulle gå hem hos min jordbundne chef, vacklade jag in till honom och sade: ”Jag är så dålig”. ”Det var inget nytt”, svarade han, ”men om du dessutom är sjuk är det väl bäst att du går hem”!

Jag vacklade ut från chefsrummet, ut från kontoret, ut på gatan, runt hörnet där ingen kunde se mig och satte upp högsta speed till klubbhuset.

En stund senare körde klubbens nya vinschbil med transportvagnen med inneliggande Grunau Baby på släp, hän mot äventyret.

I bilen trängde sex personer samman sig,  instruktören Karl-­Erik, vår materialförvaltare Gamil, undertecknad, två andra manliga elever samt vår kvinnliga elev, låt oss kalla henne Annalisa.

Färden gick på hyfsade vägar norrut men till sist österut på något som påminde om en bättre kreatursstig och vi voro framme vid målet ­hanget.

Bilen parkerades vid vägkanten, vinschen kopplades till, Babyn bars ned ”flygfältet” längs en ca 300 m lång kostig och monterades hop. Wiren drogs ut de 300 meterna och kopplades fast. Koppling och brottstycke kontrollerades.

Karl­-Erik pekade på mig och sade.  “Du som är äldst börjar”. Förmodligen hade han tänkt tillägga: “………… och som har levt längst” men det sade han dock inte.

Jag började känna mig som en prins Hamlet när “beslutsamhetens friska hy går över till eftertänksamhetens kranka blekhet”. “Ängen” (=flygfältet) hade samma dimensioner i mina ögon som en snålt tilltagen tennisplan.

Det kan vara denna vinschbil som användes vid B S flygning vid Norra Vram.
Bilen, en amerikansk Nash, var vinschbil i Aeroklubben i Malmö (ur K Ullers donerade samling)

Avståndet till vinschbilen var 300 m, runt “fältet” låg gärdsgårdar, steniga åkrar och annat elände, åsen som såg otäckt hög ut, var på toppen och nordostsida skogsklädd, och det blåste som fan. Men det var bara bra sa’ Karl­-Erik.

Upp kom man ju alltid,  intalade jag mig, vid en vinschstart är man ju i luften  efter en fem­sex meter. Men ner…….!

När jag spände på mig fallskärmsselen frågade jag Karl-­Erik om man kunde tänkas få sådan höjd att ett hopp vore möjligt. Jo då, ett hopp är alltid möjligt, men om skärmen hinner utveckla sig är en annan sak. För övrigt kan en fallskärm användas till annat också.

Några veckor tidigare hade en elev kommit för långt in över hanget med resultat att han landade i trädtopparna.  Han hade då utlöst skärmen och klättrat ner till marken på skärmens linor.

Att montera ner ett plan som sitter spetsat på en trädstam 15 m över marken, var så besvärligt, att såväl Karl­-Erik som Gamil rådde den av oss, som till äventyrs tänkte upprepa bravaden med trädlandning, att bara klättra ner till hälften och där vira linorna ett par varv kring halsen och bli hängande. Det skulle bli betydligt barmhärtigare än det mottagande som skulle ske nere på marken.

Sällskapet vandrade upp till bilen och lämnade kvar mig i planet och en gosse som höll i vingen. Vinschen startade, linan sträcktes, och jag var i luften. Tack vare den kraftiga blåsten och dito upp­ vinden kunde vinschen köras med låg hastighet och jag fick över 100 m höjd innan nedåtrycket signalerade, att det var tid att koppla ur. Sedan stiga på överskottsfarten, svänga 180 grader in mot hanget. Vid hanget svängde jag 90 grader höger och for upp som en champagnekork, när uppvinden grep tag i mig.

Efter att ha flugit någon minut söderut längs hanget med nosen i 45 graders vinkel med färdlinjen blev det en högersväng och flygning på kontrakurs. Men si …. vinschbil, kompisarna och flygfältet fanns ingenstädes till påseende!

Nu har dom knölarna åkt hem och tagit fältet med sig och låtit mig hänga kvar här uppe, var min första tanke, men sedan fick jag syn på dem långt norrut. Vinden blåste tydligen inte rakt mot hanget utan något snett fran höger. Vilket drivit mig söderut.

Jag flög fram till fältet, som nu krympt ihop från tennisbanestorlek till ytan av ett ping­pong­bord,  svängde in på finalen och fick ut bromsarna. Tack vare motvinden och uppvinden gick det förvånansvärt enkelt att landa, och så var min första och hittills enda hangflygning över.

Sedan var det dags för den stora dramatiken. Annalisa skulle flyga! Hon startade i god stil och allt var normalt ända tills nedåtrycken i wiren började. Det blev både ett, två och tre ryck varpå Gamil, som skötte vinschen, vrålade:  “Varför innerst in i helvete kopplar hon inte?????”. Men linan satt som nitad i planets nos.

När planet var rakt över vinschbilen utlöste Gamil saxen och klippte wiren. Annalisa flög ett litet stycke, svängde 180 grader och kom ännu en gång över bilen, nu med 150 m wire i nosen. Den svepte som en pisksnärt och vi på marken kastade oss undan.

På vägen in mot hanget snodde wiren sig några varv kring ett taggtrådsstängsel, rycke upp en staketstolpe på var sida och drog planet nedåt  i nästan negativ vinkel varefter brottstycket i nosen brast.

Annalisa satt nu tydligen med spaken i brädan ty Babyn for upp parallellt med och kusligt nära hangväggen. När farten tog slut vek den sig över höger vinge och kom ur vikningen på kurs parallellt med hanget. Där vräkte uppvinden planet i höjden och planet flög ett litet stycke mot söder.  Sedan gjorde Annalisa en 180 graders glidande sväng som åt upp mycket av höjden. Uppvinden slängde åter det lätta ekipaget  (Annalisa var ingen tungviktare) i höjden. När planet var mitt för fältet gjorde hon en 90 graders kanande flat­ sväng in på finalen.

Bromsarna kom ut och Annalisa landade, märkligt nog utan att slå sönder vare sig planet eller sig själv.

Då wiren ju var kapad var det enda som återstod att montera ned och packa ihop.

En stund senare var ekipaget på väg mot Malmö. I bilen trängdes en glatt oförstående flicka med fem ynglingar, som var svårt chockade, sökte få ordning på sina omtumlade själsförmögenheter. Den psykiska trauman berodde inte på åsynen av Annalisas flyguppvisning som fastmer på hennes kommentar till densamma.

Då, vi efter hennes landning, mangrant rusade fram i akt och mening att uttala många förbannelser över henne, klev ur planet, tog av kraschhatten, ordnade sina lockar, log ett förtjusande leende, talade och sade:  “Det var rysligt vad det var kyttigt i dag!”

Bulltofta-skrönor: Del 1 og Del 2 finder du her