Den första 1 000 km flygningen för 60 år sedan

Link to automatic translation

Den förste att segel, nåja, glidflyga, längre än 100 m var Otto Lilienthal 1891. Den förste att flyga över en kilometer var Wolfgang Klemperer i Schwarze Teufel på Wasserkuppe i september 1920. Arthur Martens i Vampyr blev den förste att flyga mer än 10 kilometer i augusti 1923, också från Wasserkuppe. Och sedan blev Robert Kronfeld i Wien den förste att flyga över 100 km längs Teutoburger Wald i maj 1929.

Det skulle dröja innan nästa nolla lades till rekorden. Den kände danske segelflygaren Harald ”Cowboy” Jensen sa 1959 att ”vi har redan en 1 000 km klubb. Det enda vi behöver är medlemmar”.

Den 31 juli 1964 fick klubben sin första medlem när Alvin Parker i sin Sisu 1A flög 1042 km från hemstaden Odessa i Texas till Kimball i Nebraska.

Alvin Horne Parker (1919-1980) föddes och växte upp i Texas, som son till en lantbrukare. Sina ungdomsår tillbringade Parker på sin fars farm. Efter examen från Texas A&M University 1941 rekryterades han till armén och tjänstgjorde i 1st Armored Divison i Nordafrika och Italien. Han tilldelades en Silver Star för tapperhet i strid.

Efter kriget återvände han hem till Texas, där han gifte sig med Mildred och paret fick tre söner. Alvin blev ”businessman” och ägnade sig åt lantbruk, olja och tillverkning. Hans företag Ector Aircraft Company byggde bl a Ector Mountaineer, ett utmärkt bogserflygplan, som är en civil version av Cessnas L-19 Birddog.

Efter familjen var segelflyg Parkers stora kärlek. Han slog tre världsrekord och ansåg att segelflyg inte bara var ett nöje. Det var en utmaning, uppsatta mål skulle nås och man flög för att uppnå dessa mål. Ett mål han satte upp var att slå världsrekord från Texas i ett segelflygplan byggt i Texas.

Strax efter han fått sin Sisu levererad 1963 slog han sitt första världsrekord. En målflygning, 784 km, från hemstaden Odessa, Texas, till Great Bend, Kansas. Året efter gjorde han sin historiska 100 mila flygning. 1969 slog han sitt gamla målrekord då han flög 923 km i Sisun till Blanding i Utah.

1964 tilldelades Parker segelflygets högsta internationella utmärkelse, Lilienthal-medaljen, för sin episka 1 000 km flygning. 1965 upptogs han i amerikanska Soaring Hall of Fame.

Han tog sitt diamant-C (internationellt nummer 559) 1968. Och naturligtvis har han FAI 1 000 km diplom nummer 1. Vidare innehar han Symons ”One Lennie” nummer 150. Bob Symons var den amerikanske pionjär som ”upptäckte” lävågorna i Owens Valley (läs om Sierra Wave Project här https://nordicgliding.com/de-banade-vag-for-perlan/). One Lennie innebär en flygning med uppnådd höjd mellan 25 000 och 35 000 ft.

Parker bodde hela sitt liv i västra Texas. Han gick bort redan vid 61 års ålder 1980.

Flygplanet

Leonardo Niemis (1917-1995), konstruktören av Sisu, hade finskt påbrå, vilket förklarar flygplanets namn. Finsk Sisu är något hemlighetsfullt och riktigt exceptionellt.

Niemi jobbade hos flera amerikanska flygplantillverkare, deltog i kriget i amerikanska arméflygvapnet och studerade flygteknik vid University of Michigan efter kriget.

Inspiration att bygga Sisu kom 1951 när Dick Johnson flög 881 km, ett världsrekord, i RJ-5. Rekordet gav stor publicitet. Bl a för att man använde en laminarprofil.

Något som först använts i jaktflygplanet P-51 Mustang. Mustangen var avsedd att flyga i höga farter, RJ-5 i betydligt lägre. Under överinseende av dr August ”Gus” Raspet gjorde Dick ett stort antal mätningar, små modifieringar och ”fine tuning” av RJ-5, vilket innebar att man till slut fick upp glidtalet till 40.

Här kan man läsa mer om Dick Johnson och RJ-5 https://nordicgliding.com/get-high-stay-high/. RJ-5 blev en ”game changer” för framtida högvärdiga segelflygplan och inspirerade alltså Niemi till Sisu.

Niemi byggde själv Sisu. Första flygningen var i december 1958 och direkt insåg man att Sisu hade utomordentliga prestanda förutom goda flygegenskaper. Dick Johnson mätte bästa glidtal till 41.

Niemi hade ursprungligen inga planer på att bygga mer än en Sisu, men då flygplanet var så bra bestämde han sig för att sätta det i serieproduktion. Man bildade Arlington Aircraft Company i staden med samma namn i Texas. Niemi designade om vingens konstruktion, varpå den blev lättare, och ny beteckning blev Sisu 1A.

Men Sisu 1A var dyr och inte många hade råd att köpa en. Så efter fyra tillverkade flygplan upphörde tillverkningen. Tillverkningen togs över av Astro Corporation i Greenville, South Carolina. De byggde ytterligare sex Sisu 1A innan produktionen upphörde 1965. Således byggdes det totalt 11 Sisu. Åtminstone en Sisu flög så sent som 2014.

Förutom Parkers tre världsrekord flög segrarna i amerikanska mästerskapen 1962 (John Ryan), 1965 (Dean Svec) och 1967 (A J Smith) Sisu. 1967 slog Bill Ivans det amerikanska rekordet på 100 km triangel med 135 km/h i sin Sisu. I VM i argentinska Junin 1963 blev Dick Johnson fyra i en Sisu 1A i öppna klassen.

Sisu 1A var ett helmetallflygplan med bakkantsklaffar och NACA vingprofil. Spännvidden var bara 15.3 m och vingarean 10 kvm, så i jämförelse med dagens flygplan får man väl säga att det var ett ”femtonmeters flygplan”. Tomvikten var 224 kg och max flygvikt 323 kg. Alltså inga vattentankar. Vingbelastningen var 32 kg/kvm, att jämföras med dagens ca 60 kg/kvm. A J Smith lär ha flugit en Sisu med vingspetsförlängare.

Vingen var byggd på ett speciellt sätt, utan vingbalk, se foto. Detta byggsätt medförde att vingen blev tämligen lätt. Hela vingen är ett styvt skal, som tar både böjmoment och vridmoment.

Cockpit ansågs, av de som flög Sisu, vara rymlig och bekväm. Man satt mer rakt upp än i dagens flygplan.

Niemi flög den första serietillverkade Sisu 1A den 13 maj 1963. Denna Sisu levererades till Al Parker och är alltså världsrekordflygplanet N1100Z, som numera hänger på Smithsonian.

Niemis Sisu är det mest framgångsrika amerikanska segelflygplanet genom tiderna.

Flygningen

Al Parker hade ca 5 000 flygtimmar i olika flygplan när han flög den första ”100 milaren”. Hans mål var alltså att slå världsrekord i ett flygplan byggt i Texas och med start i Texas. Året innan hade han satt sitt första världsrekord när han målflög till Great Bend i Kansas, 784 km, från Odessa i sin Sisu 1A. Fredagen den 31 juli 1964 såg ut att kunna bli en rekorddag, även dagen efter såg ut att kunna bli lika bra eller bättre.

Parker deklarerade en ny målflygning, 1 000 km, till Julesburg i Kansas. Han startade 0945 och det var inledningsvis rätt svårt att bara hålla sig flygande. Väster om staden Andrews, i närheten av familjegården, kom han upp till 850 m. Al fortsatte mot NW och vid Hobbs i New Mexico (där man flög VM 1983) var han nere på drygt 300 m men kom upp till ca 1 000 m och kunde fortsätta.

Där hörde han på radion att kollegorna Wally Scott och Red Wright, som också försökte flyga långt norrut, gav upp och återvände till Odessa, morgondagen såg bättre ut menade de. Men Parker hade på känn att det skulle bli bättre framöver. Dock hade han en riktig ”low” vid Fort Sumner, 200 m över marken.

Vid Purgatoire River nådde han 2 400 m AGL. Sedan låg molnbasen på runt 4 000 m MSL, terrängen ligger på 900 till 1 500 m. Vinden var sydlig och 20 kts. Den höga vindhastigheten var en förutsättning för alla långa flygningar från Texas och bidrog även till att Parker nådde de hägrande 1 000 km.

Vid Fort Morgan var det regnskurar västerut men här fick han dagens bästa blåsa, 5 m/s. Parker började styra österut, mot Julesburg men framåt blev det nu skurar vilket innebar att han skulle behöva styra söderut med risk för att inte bara missa målet Julesburg utan att behöva landa innan 1 000 km linjen om han hamnade i regn.

Över Prewitt Reservoir kl 1955 övergav han planerna på att nå sitt mål och styrde mot NNE för att komma över 1 000 km linjen. Då fick han 1 m/s stig, med regn i öster, en åskstorm i sydväst, en åskstorm i norr, en större åskstorm i NNW och en nedgående sol. Han steg till 2 500 m och påbörjade den sista glidflygningen mot flygplatsljusen i Kimball, som han kunde se.

Klockan var 2019 när han landade på flygplatsen i Kimball i Nebraska, efter 1042 km och med en medelfart av 99 km/h. Han stapplade ur Sisun efter 10.5 timmars flygning och tittade efter landningsvittnen. Inte en människa syntes. Efter en stund hittade Parker två yngre män i en husvagn som kunde signera hans landningsrapport, även om de inledningsvis var väldigt skeptiska till att han segelflugit ända från Odessa i Texas!

Hur som helst hjälpte männen Parker att ställa Sisun i en hangar, skjutsade honom till ett hotell i stan och därefter till en restaurang. Här fick han också telefonledes tag på sin fru och servitrisen, efter att ha hört samtalet, var den ende som verkligen trodde att han segelflugit över 1 000 km.

Man kan ju förmoda att det blev en låååång hämtning. Men på den tiden var ju bensin billigt i USA!
Al Parker slog ett nytt amerikanskt rekord i distans och det var Dick Johnsons gamla rekord i RJ-5 från 1951 som han slog. Rekordet som inspirerat Niemi att bygga Sisu. Och dessutom var det alltså ett nytt världsrekord och den första segelflygningen över 1 000 km.

Det skulle dröja till juni 1970 innan Hans Werner Grosse blev nummer två att flyga 1 000 km. Han flög i sin ASW 12 från Lübeck till Angers i Frankrike. Och sedan har det rullat på och medlemmarna i 1 000 km klubben blir ständigt fler. Fram till juni 2024 har FAI delat ut 765 stycken 1 000 km diplom. Många av dessa piloter har flugit 1 000 km ett flertal gånger. Wilfried Grosskinsky är nog den ”värste”. I november 2023 flög han sin 300:e 1 000 km flygning!