“En hyllning till flygglädjen”: Oldtimer week på Arnborg

DaSKs hangar är fullpackad med skönheter. Jag räknade till 18 monterade flygplan i hangaren
(foto R Danewid)

Link to automatic translation

Det är måndag morgon i senare delen av augusti. Väderprognosen är god (men det är den ju alltid på måndagar….). På Arnborg, Dansk Svæveflyverunions fina center söder om Herning på Midtjylland, håller sträckflygarna på att gridda. En mängd olika segelflygplan; Quintus, ASH 31, Arcus, Duo-Discus, ASG 29, Ventus, DG-400, LS 4 m fl.

Borta vid DaSK (Dansk Svaeveflyvehistorisk Klub) intas det samtidigt ”morgenmad” med nybakade rundstykker, rullepölse, gamle Ole ost och hålls briefing. Det är Arnborg Oldtimer veckan och ett 25-tal, mestadels äldre och manliga, segelflygare deltar.

Klubbens ordförande Klaus Degner håller briefing. Klaus är gammal flygkapten i bl a Maersk, delägare i en av de få byggda Quintus och aktiv sträckflygare (han flyger ofta upp i Sverige från Görlöse norr om Köpenhamn). Och Quintus är ju definitivt ingen oldtimer. Men en riktig segelflygare flyger allt! ”Vad vill ni flyga med idag?” frågar Klaus deltagarna.

Klubbens ordförande Klaus Degner t.h. (foto: Lars Horn / Baghuset)

DaSk äger totalt 64 segelflygplan, fördelat på 40 typer, av äldre modell, varav 38 är luftvärdiga och flygs regelbundet. Under årets Oldtimervecka räknade jag till 18 monterade flygplan i hangaren. Och dessutom fanns ett flertal demonterade längs väggarna. Som t ex Foka, Lis, Mucha, A-Spatz, Hütter H17 m fl. Klubben är Danmarks största segelflygklubb, inte bara till antalet flygplan utan även till antalet medlemmar, som är 500.

Portræt af DASK – “drømmeværkstedet”

Vi var tre svenska segelflygare, Bernt och Hans från Skövde och yours truly från Landskrona, som deltog några dagar under oldtimer veckan. Vi är såklart, alla tre, medlemmar i både SVS och DaSK.

Både Bernt och jag ville flyga Jaskolka medan Hans anmälde sig till den fina Gö 4 ”Gövier”. Vi tömde hangaren på nästan allt och drog flygplanen till startplatserna. En för ”spilstart” och en för flygsläp. Generellt föredrar man ”spil”, det kostar bara 60 DKK/start medan ett flygsläp till 500 m kostar 290 DKK.

Bernt gjorde en spaning att varje dag väljer någon (det var nästan alltid samma person….) att flyga det flygplan som står längst in i hangaren. Så hela hangaren måste alltså tömmas. En outtalad strategi? Att göra det, dra ut flygplanen till startplatsen och etablera vinschen är ett teamwork som tar nästan en timme. Då var de vita sträckflygplanen redan halvvägs till Aalborg.

Tre svenska segelflyggubbar på Arnborg

Benke äntrade Jaskolkan och sa att jag kunde flyga efter honom. Och sedan flög han till termiken tog slut. Så tji fick jag. Men vad gjorde det? Det är ju så kul att bara vara med i verksamheten.

Och det slår mig att dagens segelflyg, precis som det mesta i samhället, är så individualiserat. Att delta i DaSKs verksamhet, strunt samma åldern på flygplanen och medlemmarna, är ren och skär flygglädje tillsammans med andra likasinnade. När jag flyger min självstartande ASG 32 racer är det flugna kilometer och medelfarter som är min flygglädje, inte, som det nog borde, själva flygandet.

Kan vi lära något av detta? Vi förlorar ju ständigt medlemmar. Undersökningar vi gjort i Europa visar att en ny medlem stannar i klubben i tre år. Den onödiga EASA byråkratin är säkert en stor skurk i detta. Men kan det vara så att vi gamla segelflygare, som borde vara mentorer för de nya medlemmarna, försvinner i våra racers på morgonen och kommer tillbaka på kvällen? Och så får de nya rookies klara sig själva.

Vi måste nog hitta tillbaka till det gamla klubbsegelflyget på något sätt om vi vill att dagens strukturer ska överleva och fortleva. Eller så måste vi hitta nya strukturer och vägar. Det måste vi i vilket fall som helst, men som vi håller på nu, det duger inte! Det är detta som är vår gordiska knut att lösa.

En annan spaning är att vintage gliding (jag hatar ordet ”veteransegelflyg”!) är den enda ”grenen” inom segelflyget som växer. En anledning är ju att ju äldre vi blir ju mer benägna blir vi att hitta tillbaka till våra rötter. Men ute i Europa ser vi att även unga attraheras av den enkla och billiga segelflygning som vintage rörelsen erbjuder. De internationella rallyn, som årligen anordnas av Vintage Gliding Club, samlar mer än 100 segelflygplan, alltså ett större evenemang än ett VM.

På Arnborgs oldtimer vecka deltog två unga tyska par med sin fina Gö 4 Gövier från 1952. Den ena killen hade varit ordförande i Akaflieg Braunschweig och varit med och jobbat med Akafliegs avancerade konstruktioner. Och nu flög han och partnern, förutom moderna flygplan, med stor entusiasm sin Gö 4. D-1080 är en kändis i VGC sammanhang. Redan på det första internationella rallyt 1973 var den med. Numera finns den till vardags i Uelzen nordost om Hannover.

Det är inte ofta man kan se två luftvärdiga och flygande Gö 4 Gövier samtidigt på samma ställe. OY-DXE är byggd i Danmark 1945 och restaurerad av DaSK 2020 medan D-1080 är byggd 1951
Foto: Lars Horn / Baghuset

To stk Gö 4 over Arnborg
Foto: Lars Horn / Baghuset

Vädret var fint (för att vara i Danmark på sensommaren) denna måndag, ca 1200 m i molnbas men under eftermiddagen flakade det ut mer och mer. DaSk hade ca 15 äldre godingar i luften, det största antalet någonsin samtidigt enligt Johannes Lyng, klubbens nestor och primus motor. Johannes, vars titel i klubben är ”Hans Excellens Emeritus” har hunnit fylla 80. Han har nyligen sålt sin ASH 25 och flyger numera bara de äldre skönheterna, som han även varit djupt engagerad i att restaurera till luftvärdigt skick. Johannes är inte bara en duktig segelflygare utan även en fena på att restaurera träflygplan.

Hans Excellens Emeritus Johannes Lyng, nestor och primus motor i DaSK, provsitter H28.
Johannes är en av de som gjort merparten av jobbet på H28:an
(foto R Danewid)

Notera träarbetet i H28. Det är vackert! (foto R Danewid)

Hans och Bernt flyger K 7. K 7 flög första gången 1956 och fram till 1966, då den ersattes av ASK 13, byggde Schleicher 490 exemplar. Hade den kommit något år tidigare är det mycket möjligt att K 7 blivit standardtvåsitsaren i Sverige istället för Bergfalke (foto J Trabolt)

En ovanlig fågel på våra breddgrader. En italiensk Morelli M-100S, byggd 1965. Kan närmast betraktas som en italiensk Ka 6. Notera de ovanliga luftbromsarna. Fler än 220 M-100S byggdes i både Italien och Frankrike under 60-talet (foto R Danewid)

Scheibe Zugvogel IIIb, ett av 60-tales bästa flygplan, precis innan plastepoken tog över (foto R Danewid)

Jag noterade följande typer på himlavalvet i den ”midtjydska” termiken: Kranich, Delfin, Ka 6 Cr, Vasama, K 7, ASK 13, Jaskolka, Pirat, Zugvogel IIIb, Doppelraab, SB-5 E och två Gövier. Och så katten bland hermelinerna, en av de första LS 1, DaSKs enda platskärra. Men de äldsta plastkärrorna är faktiskt vintage. T ex är LS 1:an äldre än den Pilatus och Pirat DaSK också flyger med.

Två dagar senare fick jag tillfälle att själv flyga Jaskolkan. Redan som liten påg tyckte jag att Jaskolka var ett ”fräckt” flygplan med sin stora ”bubbelhuv”. Och det är den fortfarande! Som Benke rapporterade i sin testartikel häromåret flyger Jaskolkan väldigt fint. Den är försedd med Fowlerklaff (eller kanske en riktigare benämning är ”slotted flap”) vilket gör att man kommer ner i fart när man kurvar. Med klaffen ute och 65 km/h steg den fint.

Skillnaden mot min ASG 32 är ju monumental. Det väsnas och blåser in och jag flög aldrig fortare än 32:ans stallfart.

Men roderharmonin är fin. Som den ju faktiskt är i alla polska flygplan. Det var ett nöje att kryssa i 90 km/h mellan regnskurarna.

Jaskolka, som har 16 m spännvidd, flög första gången 1951 och det byggdes mer än 150 exemplar i flera versioner, bl a med vattentankar. Polacken Gorzelak blev trea i VM 1956 i en Jaskolka och typen användes också för att slå 15 olika världsrekord under 50-talet, bl a hastighet på 100 km triangel.

SZD 8ter ZO Jaskolka, byggd 1958 (foto R Danewid)

I väntan på att skurarna ska dra över. Övergången mellan vinge och kropp,
liksom noskåpan är, som ett av de första segelflygplanen,
byggd i glasfiberkomposit (foto R Danewid)

…och i väntan på att det ska sluta regna efter landning. Jaskolkans cockpit är stor och rymlig och det är gott om plats även för en stor skåning. Klassiska polska instrument inklusive längdlutningsmätare. Bilden är ett god symbol för hur segelflygsommaren 2024 var vädermässigt! (foto R Danewid)

Jaskolkans Fowlerklaff (eller slotted flap). Om denna typ av klaff är något att ha tvistar de lärde. Man kan ju kurva långsammare och därmed mindre svängradie, men då vingarean blir större och därmed sänker sidoförhållandet ger det mer inducerat motstånd (foto R Danewid)

En annan skönhet, nog den vackraste, i DaSKs flygplanpark, är den polska W W S 3 Delfin. Delfinen är ursprungligen byggd 1938. Det byggdes ca 70 exemplar på två olika fabriker i Polen. Vid krigsutbrottet 1939 förstördes nästan alla, men blivande OY-DYX hittade sin väg till Vaerlöse (via tyska flygvapnet) vid krigsslutet och blev sedan kvar i Danmark (man kan nog förmoda att danska segelflygare stal  den i krigsslutet). I mitten av 60-talet flög den på Bornholm där den havererade svårt.

Det dröjde sedan 50 år innan den åter var i luften efter en omfattande restaurering. Ove Hillersborg gjorde det mesta jobbet. I princip hade man bara metallbeslagen bevarade, resten är nybyggt enligt gamla ritningar. En fantastisk skönhet och DasKs äldsta flygplan!

W W S 3 Delfin landar (foto R Danewid)

DYX under återuppbyggnaden. Fotot taget 2015 (foto R Danewid)

Delfinen upphängd i hangartaket (foto R Danewid)

Om DaSk får bestämma är det nog de två 2G glidarna som är klubbens ögonstenar. Dansk konstruktion som det byggdes totalt nio exemplar av och DasK flyger med två av dem och har en i ”lager” (foto R Danewid, taget på Ålleberg 2019)

DASK har även en flygandes replika av en Stamer-Lippisch Zögling, her klar till start i 2023-Oldtimer Rally. (Foto Jens Trabolt)

Givetvis har DaSK en luftvärdig SG 38. (Foto: Robert Danewid)

Instrumentbrädan i SG 38:an. Men vänta…
Inte har man väl instrument i en SG????
(foto R Danewid)

Doppelraab. Den är faktisk tvåsitsig, eller kanske 1 ½ sitsig? (foto R Danewid)

Sista dagen under vår vistelse fick Bernt för sig att flyga Doppelraab. Doppelraab är ett annat av DaSKs unika segelflygplan och ser vid första anblicken ut som något katten släpat in! Men det är en av de första tvåsitsarna (nåja, 1 ½ sitsare) efter det att segelflyg åter släpptes fritt i Tyskland 1951.

Flygplanet konstruerades av Fritz Raab och byggdes i Dachau utanför München där även Scheibe sedermera huserade. Doppelraab visades upp på torget i Dachau för första gången den 29 juli 1951 och flög därefter på Wasserkuppe den 26 augusti 1951 under ”Fest der Freude”. På denna träff, som var början till återupptagandet av segelflygningen i Tyskland, deltog även den första Mü 13 E Bergfalke, som flugit några veckor innan. Självklart har DaSK även en flygande Mü 13 E.

Meningen med Doppelraab var att den skulle vara enkel och billig att bygga och den var avsedd att användas som skolflygplan när man nu skulle börja DK-skola.

Och nog var den enkel, spännvidden är bara knappt 13 m. Det byggdes ca 360 Doppelraab, många i klubbar från byggsatser, så det var ett populärt skolflygplan på 50-talet, men den ersattes efterhand (av förståeliga skäl?) av Schleichers Rhönlerche och Scheibes Specht.

Baksitsen i Doopelraab fotograferad rakt uppifrån. Instruktören sitter på en ”sadel”. Pedalerna är fanérbitarna rakt under. Man trampar på dem upp och ner, ungefär som på en orgels pedaler. Instruktören har ingen egen spak utan han lutar sig fram över eleven och använder hens spak. Och naturligtvis har han inga egna instrument. Det är inte lätt att ta sig in och ut ur baksitsen!
(foto R Danewid)

Främre sittbrunnen i Doppelraab. Den höga spaken har två grepp. Ett övre för instruktören och ett undre för eleven (foto R Danewid)

Med dagens krav på arbetsmiljö hade nog ingen instruktör accepterat Doppelraab som arbetsplats. Her agerer NGs redaktör Jens Trabolt elev och Johannes Lyng instruktör. Det sägs att det var vanligt att instruktören satt i framsits de första 10-12 flygningarna och visade eleven hur man skulle flyga. Alltså i princip EK-skolning i ett DK-flygplan.

Bilden visar hur elev och instruktör sitter i Doppelraab. Hade dagens instruktörer accepterat denna arbetsplats? Notera sidroderpedalerna i baksits, man trampar upp och ner (foto Internet)

Doppelraab i vinschstart (foto R Danewid)

OY-XAC i vinschen (foto R Danewid)

Fighting face of Doppelraab (foto R Danewid)

En ytterligare kuriositet med Doppelraab var att prototypen inte hade sedvanliga luftbromsar på vingarna. Istället vred man vingstöttorna 90 grader, alltså satte dem på ”tvären”. Men det fungerade dåligt så man försåg flygplanet med riktiga luftbromsar.

OY-XAC byggdes 1956 av en klubb i Tyskland och den kom till Danmark 1960. Importerad av Verner Jaksland, mannen bakom Jaxida kapellen. Den havererade i slutet av 60-talet och det dröjde sedan 56 år innan DaSK fick den i luften igen. Flygplanet är såklart i toppskick och att se den kurva i ca 50 km/h på låg höjd i den för dagen svaga termiken var något speciellt. Och Doppelraab, är trots sitt utseende, riktigt fin att flyga. Visst är den ful som stryk, men den är ju ändå riktigt söt!

Prøv 1930’ernes 1-sædede skolekoncept hos DASK

DaSKs medlemmar lägger ner ett otroligt arbete på att restaurera och återuppbygga äldre (inte gamla, för flygplan blir aldrig gamla) till luftvärdigt skick. Varje tisdag året runt samlas ett stort gäng och ”bygger”. Man håller för närvarande bl a på med en ”ursprungs” Ka 6. Alltså med 14 m spännvidd och skida, inget hjul. Och man har börjat återuppbygga en Baby-Falke. Baby-Falke var en svensk konstruktion, som bestod av ett par modifierade Baby vingar med en helt ny kropp i stålrör och duk. I slutet av 40-talet byggdes det 18 st i Sverige och någon hittade sin väg till grannlandet. SVS har lånat ut (eller donerat?) ett par vingstöttor från Ållebergsmuseet. Tänk om vi kan få se en Baby-Falke flyga på Ålleberg! (og DASK arbejder også på at renovere den første TMG  i samlingen – en ASK 14, red.)

Men höjdpunkten just nu i ”restaueringsprogrammet” är nog allt Hütter H28. Den stod monterad, i trärent skick, för alla att beundra under oldtimer veckan. Man kan läsa mer om bröderna Hütter och H 28 här.

Trären Hütter H28. Förväntas flyga under 2025 (foto J Trabolt)

Cockpit i Hüttern. Den är inte stor (foto R Danewid)

DaSK är något enastående unikt och fantastiskt. Det är utan konkurrens den största flygande samlingen av äldre segelflygplan i världen. Att lyckas hålla denna flygplanpark flygande och i toppskick är ju något helt fantastiskt och innebär massor med arbete. Jag lyfter på hatten och bugar!

Jag körde hem från Arnborg full av upplevelser, funderingar och spaningar. Jag har alltid, ända sedan skolåldern, varit intresserad av historia och speciellt segelflygets historia. Därför är det kul med alla dessa äldre segelflygplan. Inte bara tekniken utan kanske framförallt historien omkring dem. Vad de varit med om, vem som flugit dem och var, hur och varför.

Genom att känna vår historia är jag övertygad om att vi också bättre kan förstå de problem dagens segelflyg dras med. För, handen på hjärtat, vi har ju enorma problem. Egentligen är jag inte så där jätteroad av att flyga min ungdoms flygplan, fast ibland är det onekligen kul. Det var riktigt kul att flyga Jaskolka! Men jag föredrar nog min ASG 32.

Alla dessa gamla gubbar som snickrar, underhåller och flyger med dessa klenoder gör det ju av en anledning. Den rena flygglädjen. Är det kanske glädjen att bara få flyga tillsammans med andra likasinnade som vi förlorat i det moderna segelflyget? Samhörigheten som en gemensam glädje ger i en klubb? Är det därför vi förlorar så många av våra nya medlemmar?

Här kan du läsa mer om DaSK:

https://www.dask-vgc.dk/DaskNy/

Och här hittar man en förteckning över DaSK:s alla flygplan

https://www.dask-vgc.dk/DaskNy/images/DaSK/Fly/DaSKflyoversigt_ER/DaSKFly2024/Samlet_oversigt2024.pdf

Medlemsavgiften i DaSK är 420 DKK för 2025. Och i svenska SVS är det 350 SEK.

Galleri med fotos av Fotograf Lars Horn / Baghuset