En Weihe kommer hem

Så här ser 8312/SE-SNE ut idag (Foto Thorsten Fridlizius)

Eskilstuna FK:s SE-SNE, f d FV nr 8312, under SM på Ålleberg 1955. SNE levererades till Flygvapnet 1943 och hamnade i Eskilstuna 1953. Clas Eklind tog silver vid SM 1955 med SNE (Foto Thorsten Fridlizius)

Link to automatic translation

Det är Weihen med tillverkningsnummer 231, som byggdes 1943 av AB Flygindustri åt Flygvapnet. Och då hette den inte Weihe utan Se 104 och fick ”FV registreringen” 8312.

SVS, Segelflygets veteranselskab hoppas kunna samla in tillräckligt med pengar för att köpa svenskbyggad Weihe

Weihe historik

Weihe (”kärrhök” på svenska), konstruerades 1938 av Hans Jacobs. Jacobs (1907–1994) föddes i Hamburg och studerade till skeppsbyggnadsingenjör.

1927 kom han till Wasserkuppe som ingenjör. Han lärde sig konstruera segelflygplan av Alexander Lippisch, som då var chef för Abteilung Flugtechnik i Rhön-Rossitten Gesellschaft. Lippisch har själv konstruerat många välkända segelflygplan, t ex Fafnir. Under 30-talet var Jacobs chefsingenjör för Deustche Forschungsanstalt für Segelflug (DFS).

Weihe konstruerades 1938 av Hans Jacobs  – en av de stora segelflygplanskonstruktörerna, om inte den störste.

Hans Jacobs ”Werkstattpraxis für den Bau von Gleit- und Segelflugzeugen” utkom första gången 1932 och anses fortfarande vara standardverket för bygge av flygplan i trä

Jacobs är utan tvekan den mest framgångsrike segelflygkonstruktören under 30-talet. På hans meritlista står segelflygplan som Hols der Teufel, Rhönbussard, Rhönadler, Rhönsperber, Habicht, Kranich, Reiher, Weihe och Olympia m fl. Jacobs är även pappan bakom DFS-luftbromsarna, som användes, förutom i hans egna konstruktioner som Weihe, i t ex Bergfalke. Han är också upphovsman till DFS 230 den mest använda tyska lastglidaren under andra världskriget.

Weihe SE-SND, f d FV nr 8302, civilt registrerad 1953, finns idag på Ållebergsmuseet. Detta var en vanlig målning av svenska civila Weihe på 50-talet. SE-SND var ett av de flygplan som ”groundades” 1964 p g a dåligt lim. (foto R Danewid)

Weihe är efterföljare till Reiher, som var ett extremt segelflygflygplan för sin tid, med utomordentliga prestanda. Jacobs avsåg därför att konstruera ett enklare, mer lättfluget , segelflygplan med goda prestanda, som skulle användas i klubbarna. Han utförde arbetet på sin fritid.

Weihe är ett ensitsigt, högvingat fribärande monoplan med 18 m spännvidd och tillverkat av trä och duk på klassiskt sätt. Eftersom flygplanet saknar landningshjul användes, som var en vanlig lösning på samtida tyska segelflygplan, fällbara hjul som släpps efter flygplanet kommit i luften, landningen sker sedan på flygplanets skida. Vingprofilen är en modifierad Gö 549, samma som i Reiher. Weihe är ett av de första segelflygplanen med vattentank (20 l) för att öka vingbelastningen, något som ju idag finns i de flesta segelflygplan. Den var också, för sin tid, enkel att montera. Något som Jacobs la stor vikt vid då den var avsedd att flygas i klubbar.

Weihe valdes av tyska NSFK, den nazistiska flygkåren, som ett av deras standardflygplan och tillverkades först i några exemplar av DFS och sedan av Jacobs-Schweyer i Ludwigshafen, där Jacobs var delägare. Flygplanen som byggdes av Jacobs-Schweyer har prefixet JS, alltså JS Weihe. Jacobs-Schweyer byggde ca 280 Weihe. JS Weihe hade en större huv och längre nos än DFS Weihe. De byggde även ett stort antal Kranich och Habicht, två andra av Jacobs konstruktioner.

Bl a Otto Brautigam och Ludwig Hoffman, två av ”stjärnpiloterna” vid denna tid, hade stora framgångar i Weihe strax före kriget bröt ut i september 1939.

Licensrättigheter såldes till Spanien, Sverige, Jugoslavien och Frankrike. Efter kriget startade Focke-Wulf 1952 tillverkning av en vidareutvecklad modell under namnet Weihe 50. Weihe 50 har bl a en ”blåst” huv och ett landningshjul. Totalt byggdes, enligt vissa källor, ca 500 Weihe av alla versioner.

I Sverige innehades licensen för tillverkning av Weihe av AB Flygplan i Norrköping, men licensen för 25 flygplan överläts till AB Flygindustri (AFI) i Halmstad, sedermera Malmö.

En Weihe i tysk förkrigsmärkning. Finns på The Gliding Heritage Centre i Lasham, UK (foto R Danewid)

Flygmaterielförvaltningen beställde 1942 23 segelflygplan av typen DFS Weihe från AB Flygindustri (AFI). 19 segelflygplan levererades mellan augusti och december 1943 till olika flottiljer. I Flygvapnet fick Weihe beteckningen Se 104. Resten av de beställda flygplanen överfördes till KSAK som ett stöd i “utbildningen av flygintresserad ungdom”. Precis som i Tyskland såg Flygvapnet en stor rekryteringspotential i segelflyget.

1950 kontaktade den amerikanske segelflygaren Paul MacCready Kockums Flygindustri i Malmö (Kockums hade 1945 köpt AB Flygindustri) och ville köpa en Weihe för att delta i VM i segelflyg i Örebro samma år. Ett flygplan tillverkades på rekordtid av delar som legat på lager. Flygplanet blev klart och provflögs av Rudolf Abelin den 22 juni 1950 och det fick registreringen SE-SHU.  Flygplanet, som blev den sist byggda Weihen i Sverige, övertogs efter VM:et av Aeroklubben i Malmö. I början av 60-talet såldes det till England, där det fick registreringen BGA 1093.

Ingvar ”Hyland” Hyllander, gammal segelflygare i Malmö, flög SHU på 50-talet. När han i mitten av 90-talet jobbade på Heathrow besökte han en engelsk klubb där 1093 flög. Givetvis fixade Hyland så att han fick flyga SHU igen, efter 35 år!

Från slutet av 40-talet och ända fram till början av 60-talet var Weihe det dominerande tävlingsflygplanet i Sverige. 1959 flög fortfarande 19 Weihe i landet.

Den 3 juli 1943 flög Stig Fägerblad, den förste Ållebergschefen, från Ålleberg till Ystad och satte nytt svenskt distansrekord, drygt 300 kilometer, med flygtiden 7 timmar och 35 minuter i Weihen SE-SCL. Och ett år senare slog han svenskt rekord i höjd med en molnflygning till 5 600 m. Bägge flygningarna gjordes i svenskbyggda Weihe och de innebar att Fägerblad blev den förste svensken att erövra guld-C. På den tiden noterade FAI alla guld-C och Fägerblad fick internationellt nummer 44.

Den sist byggda Weihen i Sverige SE-SHU på Sövde flygfält (via R Danewid)

Weihe 50 på Wasserkuppemuseet. Detta exemplar är byggt på licens i Jugoslavien och saknar landningshjul men har den ”blåsta” huven (foto R Danewid)

Den 12 juli 1947, i samband med SM i Örebro, slog Per-Axel ”Pelle” Persson ett nytt världsrekord i höjdvinst (i moln) med 8050 m och topphöjden 8800.  Han flög Flygvapnets Se 104 nr 8301. Rekordet stod sig bara något år. Sedan började man flyga riktigt högt i våg borta i Sierra Nevada i USA. Men det tog lång tid innan Pelles rekord godkändes av FAI. Man tvivlade nämligen på att det gick att flyga så högt i termik!

Den mest kända, även internationellt, av alla Weihe är SE-SCN, ”Ålleberg-Nicklas”, som ägdes av KSAK. Den byggdes av AB Flygindustri 1943. Denna Weihe flögs av Pelle Persson när han i augusti 1948 blev världsmästare i schweiziska Samedan. Detta var det första VMet i segelflyg, men FAI bestämde i samma veva att den internationella segelflygtävling som hölls i Tyskland 1937 retroaktivt skulle ges VM status och den blev därför det första VM:et och Samedan 1948 blev nummer två. Pelle Persson tävlade för Flygvapnet, och inte för någon klubb. Han var därför klädd i uniform och flygoverall, precis som hans lagmedlemmar, som var tekniker i Flygvapnet. De kom, precis som Pelle, från F5 Ljungbyhed. Sju av de tio första piloterna i resultatlistan flög Weihe.

Pelle Persson i Weihe (notera flygvapenuniformen) (ur SFF arkiv)

Sverige fick arrangera nästa VM, 1950, i Örebro. Man tävlade mot Polen om arrangörskapet, som avstod till Sveriges fördel eftersom KSAK firade 50 års jubileum. Dessutom kanske för att Sverige hade vunnit det senaste VM:et. Billy Nilsson, som 1949 tagit svenskt guld-C nr 10, flög nu Ålleberg-Nicklas. Inför sista tävlingsdagen ledde Paul MacCready, som flög SE-SHU (se ovan). Men Billy Nilsson slog honom denna sista tävlingsdag med en målflygning till Optand vid Östersund), som bl a finns beskriven i ”Ett år i luften”, och blev världsmästare.

I de kommande VM:en 1952, 1954 och 1956 flög de svenska piloterna Weihe, dock utan några större framgångar.

1955 vann Irve Silesmo sitt första SM i SE-SCN. Den 22 juni 1956 satte Gun-Britt Flodén svenskt rekord för damer i Ålleberg-Nicklas med en flygning i fri distans Ålleberg – Trelleborg, 305.6 km. 1962 såldes Ålleberg-Niklas till USA.

På hösten 1964 kom chockbeskedet. Efter ett haveri med en Weihe i Borås konstaterades att hållfastheten i limfogarna i den aktuella Weihen var dåliga och alla äldre segelflygplan, som Weihe, Baby och Kranich, ”groundades” i ett bräde.

Försäljningsbrochyr från Schweyer (ur Peter Ockers bok om Jacobs)

Billy Nilsson med SE-SCN under VM i Spanien 1952 (ur SFF arkiv)

Irve Silesmo, svensk mästare 1955, landar i SE-SCN. Notera den ”blåsta” huven (ur SFF arkiv)

Se 104 FV nr 8312, SE-SNE

AB Flygindustri byggde 1943 Weihen med tillverkningsnummer 231. Den levererades i december det året till Flygvapnet, där Weihe alltså gick under benämningen Se 104. Numret i FV blev 8312. Den placerades på F 21 i Luleå och hamnade sedermera på F 16 i Uppsala. När Flygvapnet lade ner sin segelflygverksamhet i början av 50-talet donerades deras segelflygplan till landets klubbar. Se 104 nr 8312 inregistrerades i maj 1953 på Eskilstuna Flygklubb och fick registreringen SE-SNE. Den deltog bl a i SM 1955, där Clas Eklind blev tvåa i SNE, och i juni 1959 kolliderade den med Bergfalken SE-SXD. Tack och lov blev det bara små skador på båda flygplanen.

I mars 1960 såldes SNE till Storbritannien. På så sätt ”undkom” SNE den svenska segelflygplansdöden 1964. I UK fick SNE registreringen BGA 1021 (det var British Gliding Association som registrerade segelflygplan ända fram till att EASA eran inleddes på 2000-talet). BGA 1021 försågs bl a med en ny ”blåst” huv.

2013 såldes Weihen till Tyskland. Den var då i ganska bedrövligt skick. Den hade inte flugits något de sista åren i England. Weihen genomgick nu en stor översyn med början 2014 och som avslutades först 2024. Den limmades om och fick ny duk (ceconite). Dessutom tillverkade man en ”originalhuv”. De som utförde jobbet var i huvudsak Eichelsdörfer GmbH i Bamberg. Eichelsdörfer är TC-holder för Weihe, Kranich m fl och är en av de sista verkstäderna som tar sig an träflygplan. De är kända för sina kvalitetsarbeten.

Och nu är Weihen på väg tillbaka till Sverige och får förhoppningsvis åter registreringen SE-SNE. Därmed kommer Ållebergsmuseet att ha svenskbyggda Baby, Olympia, Kranich och Weihe i flygbart skick. Nästa sommar hoppas vi få se dem i luften. Som medlem i SVS kan man flyga rariteterna.

Weihen kommer att ägas av Ållebergs segelflygmuseum och innehas och flygas av Segelflygets Veteransällskap SVS.