För 50, 40 och 30 år sedan

PIK-20 50 år

Link to automatic translation

För 50 år sedan, den 10 oktober 1973, flög PIK-20 för första gången. PIK-20 blev en riktig framgångssaga och är det nordiska segelflygplan som tillverkats i flest exemplar, hela 416 st.

PIK-20 konstruerades på tekniska högskolan i Helsingfors av Pekka Tammi med assistans av Ilka Rantasalo och Raimo Nurminen. PIK står för Polyteknikkojen ilmailukerho, som är flygklubben vid tekniska högskolan och något av en finsk Akaflieg.

PIK-20 var ursprungligen försedd med ”hinged flap”, d v s en bakkantsklaff som fälls ner och fungerar som luftbroms. Systemet användes på flera amerikanska dåtida segelflygplan, bl a HP flygplanen. Men redan prototypen till Minimoa, från 1935, hade denna luftbroms.

För att fälla ut klaffen hade PIK-20 en vev, luftkrafterna var nämligen stora. Det här med hinged flap/broms var kontroversiellt. Det visade sig, ganska uppenbart, att om man bara fällde ut klaffen lite så ökade lågfartsprestanda. Precis som på en ordinär bakkantsklaff. Det var egentligen emot reglerna för standardklassen med lyftkraftsökande anordningar, men…..

Man fick dock inte sätta klaffen i negativa lägen, för det var ju en broms, och man fick inte fälla skevrodren med klaffen.

Det här med klaff som broms och att klaff faktiskt var förbjudet i standardklassen ledde till att IGC ändrade reglerna så att skevrodren kunde fällas med klaffen, konsekvensen var ju annars en halvmesyr och kunde tolkas som regelbrott.

Helmuth Reichmann vann VM i Australien 1974 i LS 2. PIK-20 deltog i samma VM med Raino Nurminen som pilot och väckte stor uppmärksamhet.

En annan sak med PIK-20 var att den var inte nödvändigtvis vit som alla andra plastflygplan, den målades inte i gelcoat. Prototypen var gul och man kunde få den som ljusblå, ljusgrön och så klart vit, som med tiden blev det vanligaste.

PIK-20 gjorde sin Europa debut på Hahnweidetävlingen 1974. Den flögs åter av Nurminen, som vann sista dagen. Jag var med i tävlingen i en Standard Cirrus, som tillsammans med LS 1, Std Libelle och ASW 15 var de vanligaste standarklassflygplanen.

PIK-20 stack ut i sin ljusblåa färg (jag vill minnas att den var ljusblå) och den kraftigt insnörpta kroppen bakom vingarna, som var något nytt. Jag tyckte PIK-20 såg kaxig ut.

PIK-20 blev en framgång direkt och initiellt tillverkades den av Molino Oy, men produktionen togs snart över av Eiri-Avion Oy.

Den modifierade versionen PIK-20B flögs till seger i VM i Finland 1976 av Ingo Renner. Gunnar Karlsson, Sverige, i en annan PIK-20B blev tvåa och även tredje platsen togs av en pilot i en PIK-20B, George Burton från UK.

Men det här var ju fortfarande en halvmesyr och riktig röra i standardklassen och resultatet blev att IGC gick tillbaka till de gamla standardklassreglerna från 1972, förbjöd på allvar lyftkraftsökande anordningar i standardklassen och införde istället 15m klassen till VM 1978, där enda begränsningen är 15 m spännvidd.

Under tiden hade PIK-20 fått vingbalk i kolfiber. Och nu gjorde man om vingen helt med en ordinär bakkantsklaff och kopplade skevroder, det vi idag kallar flaperon, som alla klaffade flygplan har, samt ordinära Schempp-Hirth bromsar.

1978 kom en förfinad version PIK-20D, som blev den sista versionen. Man hade parallellt utvecklat PIK-20E, som var en SLG med en Rotax motor. PIK-20E får nog betraktas som den första moderna, fungerande riktiga SLG. Av de 416 byggda PIK-20 var 167 D-versionen och 103 E-versionen.

Läs historien om en svensk PIK-20 E här

Många PIK-20 flyger fortfarande. I Finland, där flera PIK-20 fortfarande flyger, firade man självklart 50 årsjubileet den 10 oktober med ett speciellt evenemang.

 

Smirnoff Sailplane Derby 1973

Smirnoff rallyt, som vi kallade det, var en typisk amerikansk PR-tävling, som arrangerades några år i början och mitten av 70-talet med vodkatillverkaren Smirnoff som sponsor. Tävlingen startade i Los Angeles och sedan var det en rad dagsetapper på rakbana och den som nådde Washington DC på snabbaste tid, tvärs över USA, en vecka senare vann. Det var inbjudna toppiloter som deltog och i 1973 års upplaga, för 50 år sedan, deltog sex piloter, däribland Göran Ax. Göran hade vunnit VM i öppna klassen året innan och var alltså regerande världsmästare.

I en Kestrel 17 vann han Smirnoff derbyt i konkurrens med de amerikanska toppiloterna, bl a legendariske Wally Scott i en ASW 12 och Bill Holbrook i en H301 Libelle. Wally var långdistansspecialist, innehavare av flera världsrekord och högt rankad tävlingspilot. Holbrook var mannen bakom de årliga Soaring Symposia vars Proceedings en ung skånsk segelflygare slukade så fort de kom ut.

Innan derbyt startade passade Göran på att sätta svenskt rekord på 100 km triangel med 144 km/h. En helt enorm fart tyckte vi på den tiden.

 

Tidningen Segelflygsport

Hösten 1983, för 40 år sedan, utkom tidningen Segelflygsport med sitt första nummer. Nordic Gliding är en direkt efterföljare till Segelflygsport.

Segelflygsport var viktig för den ”frigörelse” av svenskt segelflyg som skedde på 80-talet. Alla turer (hændelser) runt skapandet av tidningen, försök att stoppa utgivningen och andra snaskigheter var på samma nivå som turerna i såpan Dallas, som gick på TV samtidigt. The full story kommer i mina eventuella memoarer!

Tidningen var egentligen en fortsättning på det nyhetsbrev Lennart Ståhlfors gett ut under flera år på 70-talet och början av 80-talet; FSF/S informerar. Redaktör för Segelflygsport var Stålis, som var ordförande i FSF Segelflygsektion, och ansvarig utgivare Robert Axelsson. Stålis var redaktör ända fram till sin död 2010. Därefter tog Robert A över de sista åren. Segelflygsport producerades helt ideellt. 2013 fortsatte Segelflygsport som en del i nystartade Nordic Gliding.

 

VM 1983

VM:et 1983, för 40 år sedan, skulle gå i Argentina. Men året innan hade den argentinska militärjuntan visat musklerna och invaderat och ockuperat den lilla ögruppen Falklands i södra Atlanten. Falklandsöarna var omstridda av Storbritannien och Argentina sedan mitten av 1800-talet. 1982 var de under brittiskt styre, men det fanns således argentinska nationalistiska motiv att återerövra öarna. Järnladyn Thatcher, lika nationalistisk, skickade Royal Navy & Co på ett storstilat företag halvvägs runt klotet för att återerövra öarna, vilket man också gjorde med efterföljande kaos i Argentina.

Argentinarna meddelade att något segelflyg VM 1983 var inte att tänka på. Så IGC började med kort varsel leta efter en ny arrangör. Ett tag var faktiskt Sverige med och ”biddade”. I samma veva la man nämligen ner F1, flygflottiljen i Västerås, och Flygvapnet var positiva till att gratis upplåta Hässlö med lokaler till ett VM sommaren 1983. Nu blev det Hobbs i New Mexico, USA, som fick arrangera VM. Och det blev ett fantastiskt VM. Vädret var superbt. 12 tävlingsdagar och på den snabbaste flög George Lee en 522 km bana med 178 km/h. För 40 år sedan! Och Ingo Renner tog sin andra VM-titel, nu i öppna klassen. Han skulle vinna de två kommande VM:en också.

VM i Borlänge 1993

Det där med att arrangera VM kittlade efter försöken att  få det till Västerås 1983. Så 1993, för 30 år sedan, var det dags för ett VM i Sverige, i Borlänge. Förra gången vi arrangerade VM var i Örebro 1950. Då vann svensken Billy Nilsson. Så självklart hoppades vi på en ny svensk världsmästare på hemmaplan. Det blev nästan så, Göran Ax blev tvåa i en ASW 22 i öppna klassen.

Competition Director och VM-general var Affe Ingesson-Thoor. Han var pilot och kapten i Flygvapnet, pluggade till försvarspsykolog och ledde oss i VM-organisationen med fast hand och pondus – en riktig chef.

I ”ledningsgruppen” ingick förutom Affe, jag själv som Deputy Director, Anders Helmersson som Sport Manager (han skötte banläggning m m), Bernt Hall som chef över allt annat och, den viktigaste, pengamannen Kenneth Hensner, Sveriges snålaste klubbkassör. Och det var tack vare Kenneth som VM blev en ekonomisk succé.

Minnena är många och fina. Vi satte dit en ungrare för fusk (!) genom finurligt ”detektivarbete” (egentligen en helt otrolig historia), vi var utstyrda i ”uniform” (sponsorkläder), som varierade dag för dag beroende på vädret. Affe bestämde varje dag ”daglig klädsel”, vi hade fem varianter (skjorta, slips, jacka och fleece i olika kombinationer), och visiterade oss innan vi tillsammans marscherade in på briefing.

Vi hade en flygavdelning för VIP flygningar som jag höll i med Benke som styrman. Flygavdelningen bestod av en DG-500 och en ASK 21 och vi flög med mångas sponsorer och VIP. Åtminstone för min del är det enda gången jag flugit klädd i skjorta och slips.

Affe hade dessutom ”rekvirerat” en SK 61 från Flygvapnet som ”stabs- och sambandsflygplan”. Men det man kanske bäst minns är att den 12 juni snöade det hela dagen!