George Moffat 1927-2024

George B Moffat Jr 1927-2024

Link to automatic translation

Moffat föddes 1927. Till yrket var han skollärare (i engelska) och innan han började segelflyga hade han en framgångsrik internationell tävlingskarriär inom segling.

Moffat började segelflyga 1959, alltså ganska sent i livet. Sommaren 1959 var han i Frankrike och där kom han igång med sträckflygandet och tog sitt silver-C. Ganska snart började han sätta rekord och tävla i segelflyg. 1962, samma år som han flög sitt första amerikanska mästerskap, slog han två världsrekord från El Mirage i California i sin HP-8. 100 km triangel med 128 km/h och 300 km triangel med 108 km/h. Två år senare, 1964, förbättrade han rekordet på 300 km till 120 km/h. Även det i sin HP-8, men denna gång från Odessa i Texas.

Moffats HP-8 som han satte tre världsrekord i

Moffat flög sitt första VM 1968 i polska Leszno. Ett fint VM för Sverige, Pelle Persson och Göran Ax tog varsin silverpeng. Moffat blev fyra i standardklassen i en Elfe S-3. Hans lagkompis A J Smith vann, också i en Elfe S-3.

Året efter kvalificerade han sig till VM i Marfa i Texas genom att vinna amerikanska mästerskapen i Open, som flögs i just Marfa. Detta US National är förevigat i filmen ”The Sunship Game”. Här hittar man en trailer för filmen

Filmen är mycket sevärd och superamerikansk, eller, möjligtvis, super Texas. Amerikanska segelflygcowboys i sitt esse. Lite knäckta bakkroppar får man ju räkna med. Och det är bara veklingar som gör mållinjepassager över 15 m!

Moffat flög en Cirrus (inte Standard Cirrus utan ursprungliga Cirrusen för öppna klassen med 17.7 m spännvidd). Året innan hade österrikaren Harro Wödl vunnit öppna klassen i Leszno med en Cirrus.

Kuriosa: I min ungdom flög jag en Cirrus något år, vi hade en i klubben. Mitt första plastflygplan, jag var 16, var ett otroligt vackert flygplan och fin att flyga. 17.7 meter spännvidd. Det var ju ofantligt tyckte jag!

Till VM i Marfa flög Moffat Nimbus, den första och enda byggda. Nimbusen hade 22 m spännvidd, en tredelad vinge (tung!), och var enligt alla, inklusive Moffat, ett monster att flyga med otäcka spinnegenskaper och inga luftbromsar utan bara bakkantsklaff (hinged flap). Kroppen kom från Cirrus. Flygplanet var troligtvis ganska överlägset övriga deltagande flygplan, glidtalet var över 50.

Värsta konkurrenten var västtysken Walter Neubert i Kestrel 22. Det var en Kestrel som fått 22 m spännvidd, precis som Nimbusen. Neubert missade en tävlingsdag då han landade ute och inte hann tillbaka till nästa dag, det kostade honom en medalj. Det hade talats så mycket om Texas väder, men vädret under VM blev (känns det igen?) ”ovanligt”.

Moffat vann VM med betryggande marginal till tvåan Hans Werner Grosse, som flög en ASW 12. I standardklassen vann en ung Helmuth Reichmann, Västtyskland, i en LS-1, med ännu större marginal.

Hans Werner Grosse – 80 år i luften

Det gjordes en film från VM med titeln ”Where no birds fly”, som även är titeln på en dikt av Philip Wills. En mycket sevärd film och tidsdokument. Introduktionen får en att rysa!

Nimbusen som Moffat vann VM i Marfa 1970 med

Moffat äntrar Nimbusen i Marfa 1970. En ung beundrare uppvaktar

Suzanne og George Moffat

Stillfoto från 1970-filmen “Sun ship-game”. Suzanne og George till vänster.

George och Suzanne

Till nästa VM, i jugoslaviska Vrsac 1972, flög Moffat en Standard Cirrus i standardklassen. Det gick inget vidare, han slutade på 19:e plats. Men i Open vann vår Göran Ax! (Man kan i øvrgt læse svenske Åke Petterssons insider-beretning fra det yderst dramatiske VM i Jugoslavien her, red.)

Nästa VM, 1974, gick i australiska Waikerie, nordost om Adelaide. Här flög Moffat en Nimbus 2. Han vann en överlägsen seger, mer än 400 p försprång, före tvåan Bert Zegels från Belgien i en Glasflügel 604.

I standardklassen vann åter Helmuth Reichmann, i prototypen, och den enda byggda, LS-2. De båda herrarna blev därmed de första dubbla världsmästarna i segelflyg. Reichmann skulle vinna en tredje gång i franska Chateuroux 1978, den gången också i en prototyp, Akaflieg Braunschweigs SB-11.

Nimbusen George flög i Waikerie har jag personligt minne av. 1987 flög jag den ett par dagar när jag var i Waikerie. Min enda australiska utelandning var i den Nimbusen.
Även från VM:et i Waikerie finns det en sevärd film på youtube;

1975 vann Moffat det prestigefyllda Smirnoff Rallyt. 1978 och 1982 vann han ånyo amerikanska mästerskapen. Totalt vann han US Nationals fem gånger. Det dröjde till 1983 innan han flög VM igen. VM:et gick då i Hobbs i New Mexico och då flög han en Nimbus 3 och slutade fyra.

1977 tilldelades han FAI Lilienthalmedalj, segelflygets högsta internationella utmärkelse.

Amerikanerna Ed Byars och Bill Holbrook arrangerade 1969 – 72 ”Soaring Symposia” om sträck- och tävlingsflyg. Efter varje symposium publicerade de proceedings. Det var genom dessa jag som tonåring verkligen fick upp ögonen för George Moffat. Han var en av föreläsarna och han introducerade begreppet ”Low Loss Flying”. Jag blev mycket imponerad. På den tiden kunde man ju inte ladda ner dokument från nätet, så jag fick beställa kompendierna från USA. Det var en rationell och strukturerad approach till flygteknik m m vid sträckflygning som beskrevs i böckerna. Jag lärde mig massor från dessa proceedings.

1974 gav Moffat ut sin bok ”Winning on the Wind”. Innehållet i boken är en massa testrapporter om dåtidens superskepp, flygteknik (alltså Low Loss Flying m m), hur man vinner tävlingar och en biografi och minnen om och av segelflygaren Moffat. Det är en fantastisk bok. Moffat var redan min store segelflygidol efter symposiumen och VM-titlarna. Nu växte han ännu mer. Efter något år tog jag mod till mig och skickade mitt vällästa exemplar av boken till honom och bad honom dedikera den. Vilket han gjorde tillsammans med ett följebrev. Sedan dess vårdar jag ömt både boken och brevet.

Brevet jag fick av George Moffat

Mitt dedikerade exemplar av Winning on the Wind

Winning on the Wind från 1974

Winning II från 2005

Varför flög inte Moffat VM 1976, 1978 och 1981?

Man kan ju fråga sig varför Moffat inte flög VM 1976, han var ju regerande mästare och fortfarande på topp? Inte heller flög han VM 1978 och 1981. Jag tror att förklaringen finns i hans bok.

I avsnittet om hur man vinner tävlingar ägnar sig Moffat bl a åt att ”betygsätta” sina konkurrenter. Fördelar och nackdelar, psyke etc. Bl a skriver han om Hans Werner Grosse, att han under VM i Marfa frågade Moffat om hur de skulle hålla undan för Michel Mercier från Frankrike. Moffat låg då etta, Grosse tvåa och Mercier trea. Moffat skriver att då insåg han att Grosse inte skulle slå honom utan var endast intresserad av att hålla undan för Mercier. Sådana påpekanden finns det gott om. Även vår egen Göran Ax är ”recenserad”. Och hans amerikanska kollegor/rivaler blev också bedömda. Kul för en annan att läsa. Men det amerikanska uttagningssystemet är gjort så att de bästa piloterna får rösta på vem av dem de tycker ska representera USA i nästa VM. Alltså lite inbördes beundran. Och har man då haft synpunkter på sina rivaler, ja då är det väl rätt troligt att de inte vill rösta på en. Och så blev det. Moffat blev inte uttagen 1976 trots att han var regerande världsmästare och inte heller hjälpte det att vinna amerikanska mästerskapen 1978. Dock, efter vinst 1982 fick han vara med i Hobbs 1983.

George i sin Ventus B under amerikanska mästerskapen 1997, tillsammans med sin ständiga följeslagare, hustrun Suzanne.

2005 kom efterföljaren, eller uppföljaren, till Winning on the Wind, ”Winning II”. Jag tycker inte den är lika bra som första boken, det är rätt mycket gammal skåpmat och uppdateringar.

Strax före midsommar i år gick George B Moffat Jr, min ungdoms store segelflygidol, bort i den aktningsvärda åldern av 97 år. En av de riktigt stora har lämnat oss. RIP.