Gewittermaxe – 100 år sedan första femmilen

Max Kegel startar från Wasserkuppes västhang i Kegel I på eftermiddagen den 12 augusti 1926. Det blåser 16 m/s. Man kan skymta cb och svarta undersidor (internet)

Link to automatic translation

Den 12 augusti var det 100 år sedan Max Kegel blev den första att segelflyga längre än 50 km. Kegels flygning är en milstolpe i segelflygets historia och utveckling. För första gången blev det påvisat att det finns uppvindar i den fria atmosfären, något som bl a Kurt Wegener (tysk meteorolog, red.) skrivit om, som segelflygplan kan utnyttja. Det blev dock ingen omedelbar utveckling utan det dröjde några år innan man lämnade hangen. Dessutom var Kegels åskflygning, sett med dagens ögon, en dumdristig och livsfarlig flygning.

Max Kegel (1894-1983) jobbade som Luftpolizist (luftpolis) på Wasserkuppe på 1920-talet. Hans jobb som luftpolis var att hålla segelflygarna uppe på ”Kuppe” i örat och se till att de uppförde sig och följde lag och ordning. Han var utbildad motorflygare och det var förmodligen därför han fick jobbet som Luftpolizist.

Max fattade tycke för segelflygning och lärde sig segelflyga. Han konstruerade även sina egna flygplan. Det första, Kegel I, kallad Kassel, började byggas i november 1925 på Wasserkuppe och bygget slutfördes i Kassel våren 1926. Han kom att konstruera flera segelflygplan under det sena 20-talet.

Kegel 1, kallad Kassel, som Max flög när han slog rekordet. Konstruerades av Max Kegel själv. Bygget startade på Wasserkuppe i november 1925 och slutfördes i Kassel. Första flygningen var i maj 1926. Spännvidden var 16.0 m. Glidtal okänt. Det var något man vid den tiden inte brydde sig om (internet)

Kegel grundade Kegel-Flugzeugbau Kassel i slutet av 1927. Fabriken byggde segelflygplan samt på beställning enskilda rekordmaskiner som Wien och Austria åt konstruktörer och piloter som Robert Kronfeld. Fabriken övertogs senare av Gerhard Fieseler år 1930, som blev en känd tillverkare. Bl a byggde man den berömda Fi 156 Fieseler Storch.

Men Max ”Gewittermaxe” Kegel är mest känd för sin åskflygning i augusti 1926 i Kegel I.

1926 hade segelflyget börjat stagnera. Man kom inte så mycket längre med hangflygningen. Johannes ”Bubi” Nehring hade visserligen visat att det gick att flyga även om vinden var väldigt svag och man förstod att det berodde på termiska uppvindar. Kurt Wegener hade alltså skrivit om termik, men segelflygmeteorologins store guru, Prof Walter Georgii, höll fast vid att det var hangvind som var segelflygets primära energikälla. Bubi Nehring var alltså en fena på att flyga hang, men sträckorna blev ju inte längre än längden på hanget. I november 1925 var distansrekordet 24 km, satt på Krim i Ukraina av Bubi.

Men så en dag under den 7:e Rhöntävlingen i augusti 1926 närmade sig en åskfront Wasserkuppe.

Max Kegel i sin Kegel I var en av deltagarna i tävlingen. Flygplanet hade varit skadat och blivit reparerat. Det innebar att Kegel var den siste att starta sent på eftermiddagen den 12:e. Hanget bar, det blåste bra. En åskfront närmade sig, det blixtrade och började hagla och alla andra landade före dess ankomst. Men då Max startat sist ville han flyga längre. Det slutade med att han ofrivilligt ”sögs upp” i åskmolnet.

Gewittermaxes åskflygning. Kartan ur Peter Riedels ”Start in den Wind” (band 1 i den eminenta trilogin ”Erlebte Rhöngeschichte”). Höjderna måste vara antagna då Kegel ej hade barograf med sig. Treplansskissen visar Kegel I

Kegel I transporteras till startplatsen. Så här såg en taildolly och ”dragstång” ut för 100 år sedan (internet)

Kegels ”åskflygning” är beskriven i boken “12 budord för segelflygare” – av Wolf Hirth och Peter Supf från 1951:

“På eftermiddagen den 12 augusti 1926 startade Kassels flygpolischef, Max Kegel, i gummirepsstart på västhanget när ett åskväder redan närmade sig. Plötsligt såg han sig omgiven av moln, han kände sig lyft av åskvädersvindar, hagel stack honom i ansiktet. “Jag känner en ständig klättring,” är hur han själv beskriver sin äventyrliga upplevelse, “mitt plan liknar ibland ett papper som dras upp i en skorsten. Att fortsätta klättra eliminerar åtminstone risken att plötsligt komma i kontakt med ett berg, en skog eller annat hinder. – Det är djupt mörker och ett dån runt mig, som om jag stod under ett vattenfall, för skurar och hagel får god resonans på plywood, skrov och ytor …”

“Jag saknar höjdmätaren mycket, och tiden känns oändlig för mig. Sedan – plötsligt sjunker maskinen ihop under sätet – en stark vindpust – och sedan igen känslan av en vertikal klättring… Nu blir det ljusare! Ett litet hål i molnen fladdrar förbi, ett annat hål i molnen, ett lätt tryck på sidorodrett, och jag flyger i den riktningen.”

“Bara sekunder senare och molnen tar slut. Det vackraste väder omger mig, och under mig, kanske 1500 till 1800 meter under mig, ligger ett landskap i solsken. Då och då tittar jag i smyg halvvägs åt höger bakom mig, där åskvädret rör sig. Thüringer skogen breder ut sig framför mig. Nu har jag fortfarande en höjd på 300 till 400 meter och under mig ligger en kyrkoby. Med ett högt hej glider jag över den. Två kilometer söderut finns en underbar äng för landning. I en sväng åker jag ner, en lätt glidning, ett kort ryck, mitt plan stannar. Sakta klättrar jag ur sätet, och genom att landsbygdsfolk närmar sig får jag veta att jag är Gumbertshausen nära Coburg.”

När åskfronten passerat Wasserkuppe började man spana ut över dalen efter Max och Kegel I, men ingenstans kunde man se flygplanet eller dess vrak. Bubi Nehring startade i en Heinkel motorflygplan för att leta, men inte heller han kunde hitta flygplanet eller något vrak.

Man befarade det värsta, men efter någon timme ringde Max. Han hade landat i Gumbertshausen 55 km från Wasserkuppe. Det var ett fantastiskt världsrekord, mer än dubbelt så långt som Nehrings 24 km från året innan, och jublet visste inga gränser. Vid midnatt återvände Kegel och firades som en hjälte.

Max Kegel, till höger, efter rekordflygningen. Till vänster flygplanssnickaren Fritz Paul, som hjälpte till att bygga Kassel. Notera ”segerkransen” på flygplanets nos (Internet)

Tävlingsledningen fastslog följande. Max Kegel startade kl 1517 på västhanget. Vindhastigheten var 16 m/s (anm: det blåste alltså bra!). Han landade kl 1600 1.2 km öster om Gumpertshausen. Distans 55.2 km. Han tillbringade 8 min i moln och 35 min för att glida ut höjden .

Man kan fråga sig hur de kunde veta att han varit i moln 8 min och använt 35 min för att glida ut höjden. Han hade ju ingen barograf med sig. Flygtiden går ändå inte riktigt ihop för det sägs också att han flög en bra stund på hanget innan han sögs upp i cb:et). Med största sannolikhet var det även ett höjdrekord, Kegel själv trodde runt 2 000 m, men han hade alltså ingen barograf med sig.

Max Kegel blev en världskändis och celebritet över en natt och tillförlänades smeknamnet (eller öknamnet) ”Gewittermaxe” – Åskmax.

Gewittermaxe var alltså den förste att segelflyga mer än 50 km. När ISTUS 1930 införde D-diplomet, eller som vi numera känner det, silver-C, valde man 50 km som den distans som krävs för diplomet. Men Max fick inte silver-C nummer ett. Femtimmars hade han klarat tidigare och silverhöjden hade han ju garanterat uppnått under åskflygningen, men han hade ingen barograf. Kegel själv ansökte aldrig om silver-C. Sedermera tilldelade ISTUS honom silver-C nr 49.

Idel ädel segelflygadel i det sena 20-talet. Fr v Max Kegel, Wolf Hirth, Ferdinand Schulz, Fritz Stamer, Robert Kronfeld och Edgar Dittmar. Kronfeld började jobba på Wasserkuppe våren 1928 och Schulz omkom i juni 1929 i ett motorflyghaveri, så fotot är troligen taget någon gång under 1928 eller 1929. (internet)

Några andra observationer. Kegel I var helt utan instrument. Så hur högt han var vet ingen. Själv sa ju Kegel 2 000 m. Men hur visste han egentligen det?

Med dagens ögon var detta en ”stolleflygning” utan dess like. På det hela taget hade Kegel säkert ingen aning om vad som hände och utan molnflygutbildning och instrument ingen koll på flygplanet, även om det påstods att hans motorflygutbildning gjorde att han klarade av att hålla flygplanet på rätt köl i moln. Fan tro´t!

Att han överlevde måste betraktas som ren tur! Hade någon gjort så här idag hade det garanterat, med rätta, blivit flygförbud, men för hundra år sedan hjälteförklarades Gewittermaxe.

Kegels åskflygning fick märkligt nog inga konsekvenser för segelflygets utveckling. Man visste ju nu att det finns uppvindar i den fria atmosfären, som Wegener förutspått, och det fanns instrument för molnflygning på marknaden, girindikatorer och även variometrar. Men Georgii framhärdade ytterligare något år att det var hang som var den primära energikällan.

Bubi Nehring lyckades också öka distansrekordet till drygt 70 km på hang och förmodligen lite termik. Men så våren 1928 gjorde Robert Kronfeld sin termikflygning i Professor med en Baudin variometer. Och nu hade segelflygarna verktyget som gjorde att de så smånningom började lämna hangen och sträckflyga i den fria atmosfären. Peter Riedels band 2 i Rhön-trilogin heter följdriktigt ”Von Hangwind zur Thermik”.

50 år senare var segelflygarna tillbaka på hangen för att flyga långa sträckor. 1976 flög Karl Striedieck 1 600 km tur och retur i en ASW 17 på hangen längs amerikanska Appalacherna.

Men det är en annan historia, som vi kanske återkommer till.