Hede: Ny nordisk wave-camp-destination

Vi kender Vågå, Ottsjö og Kebne Wave Camp. Men Hede Wave Camp? Arboga FKs Lars Jauring rapporterer fra en ny nordisk destination; Hede Wave Camp 2020

Text: Lars Jauring, Arboga FK / Foto: Lars Jauring, Per Carlin

Lars Jauring, Arboga FK.

Link to automatic translation

Så var det då äntligen dags. Efter en hel sommar utan segelflyg, där jag pga ögonoperation tvingats stanna på backen (med undantag för några tvåsitsflygningar) hade jag äntligen fått tillbaks mitt medical. Därmed öppnades möjligheten att kunna delta i höstens vågflygläger (som egentligen inte var ett riktigt läger enligt ”lägergeneral” Ulf Jonsson) på Hede flygplats Hedlanda och därmed (delvis) kunna stilla en uppdämd flygabstinens.

Kort herover: Hede Flygplats Hedlanda, cirka 100 km sydvest for Östersund.

Boende bokades (Gästis i Vemdalen är ett utmärkt boende endast 7 km från fältet), syrgas och transponder installerades och kontrastmarkering monterades. Bilen packades naturligtvis också med flugfiskeutrustning; alla som segelflyger vet att det är ytterst sällsynt med flygväder en hel vecka, och Härjedalen bjuder på många sköna fiskevatten, både strömmande och i sjöar.




Tillsammans med klubbkompisen Per Carlin lämnade vi Arboga vid 7-tiden på lördagmorgonen då prognoserna indikerade flygbart väder på eftermiddagen.

Vi anlände Hedlanda 14.00 och endast en timme senare var vi båda luftburna. I ett underbart höstväder med cu-bas på 1300m QFE (Hedlanda ligger på 440 möh, men vi flög hela tiden med höjdmätaren inställd på flygplatsen).

Portræt: Arboga FK: Lille klub i stor termik

Efter urkoppling på 900m och kurvning till molnbasen hittade vi den första vågen upp mot vinden som bar upp till ca 2300m. Pga mitt dåliga flygtidsuttag under sommaren ville jag maximera flygtiden och låg därför kvar efter surfandet på vågen i termiken och kunde till fullo njuta av den vackra utsikten över Vemdalsfjällen i öster och Sonfjället (Härjedalens högsta fjäll, ca 1200 möh) i väst. Knappa tre timmar i luften och en liten höjdvinst bidrog till en alldeles utmärkt start på veckan.

Flygfältet har hårdlagd bana 1200 x 40 m, bana 24/06 med en stor platta, tankanläggning och en liten motorflyghangar.

Hedlanda

Eftersom det här var lite av ett pionjärläger (ett försök gjordes i början av 90-talet utan större framgång, enligt tråd på Facebook) kan en liten beskrivning av flygfältet och området vara av intresse.

Flygfältet har hårdlagd bana 1200 x 40 m, bana 24/06 med en stor platta, tankanläggning och en liten motorflyghangar. Flygplatsen byggdes 1970 då alla kommuner skulle ha ett eget flygfält för att underlätta för näringslivet och turism.

Från cockpit på Per Carlins G7, redo för start, bana 24

Hedlanda har just nu inga aktiva flygare stationerade, utan de som driver flygfältet är Hedlanda Flygförening, som egentligen är en intresseförening för allmänflyg och turism. Man har restaurang med rättigheter och under veckan servades vi med utsökta luncher och välsorterat café till humana priser. Utöver det ett par övernattningsstugor, WC, dusch och en liten Pool (med kallvatten).

Eldsjälen på plats (ja, alla föreningar hålls ju som vi vet uppe av minst en eldsjäl) heter Ragnar Dillner som tillsammans med några kvinnliga medarbetare servade oss segelflygare på ett förstklassigt sätt hela veckan. Föreningen har på ett framgångsrikt sätt ordnat finansiering av lokaler och service; Just nu bygger man till restaurangen med konferensutrymme och kontorsplatser. Man ser gärna att det anordnas lägerverksamhet av olika slag på plats framöver.

Lägret och lite bakgrund

Under höstveckan 39 brukar det traditionellt anordnas vågflygläger i norska Björli, men som alla känner till har Coronapandemin satt stopp för de flesta samarbeten över nationsgränserna det här året.

Ljusdals Ulf Jonsson, tillsammans med flera klubbkompisar samt Dala-Järna-gänget tog därför initiativet till att prova ett nytt ställe av helt annan karaktär och terräng än den norska.

Flera av deltagarna har privata bostäder inte långt bort och har under många år sneglat på himlavalvet och funderat över hur pass bra vågförhållanden som kan uppstå. Det visade sig att platsen är synnerligen lämpad för att jaga både guld- och diamanthöjder. Mer om det lite senare. Dessvärre kan det vara svårt att flyga sträckor från Hedlanda då terrängen så gott som omöjliggör utelandningar. Med undantag för några torvbrytningar finns så gott som inga alternativ till flygplatsen, om man inte vill lägga sig i en kall fjällsjö det vill säga.

Super-Pawneen fick göra ett förtjänstfullt jobb med många långa bogseringar

Guld-C

Söndagen innebar vila för de flesta av oss. Endast ett par lärarträningsstarter och enstaka tappra försök till höjdflygning gjordes, dock utan resultat.
På måndagen däremot skulle det blåsa NV som skulle tillta på höjd. Vågprognoserna (inte minst Stefan Löfgrens RASP-prognos särskilt framtagen för lägret) indikerade att det skulle bildas våg SV om Hedlanda.

Stefan Löfgrens RASP-prognos for Hede.

Orosmomentet för dagen var den fuktiga luften och om sikten skulle bli begränsande. För egen del blev det en bomstart efter bogsering till 1300 m. Då tillträdande ”bakkechefen” Per Carlin lyckats ta sig ända upp till 5000 m MSL fick jag bråttom att göra ett nytt försök. Den här gången ville jag var på den säkra sidan och följde med Pawneen ända upp till 1700m och kunde relativt enkelt parkera i en svag våg sydost om Sonfjället.

Vinden tilltog, helt enligt prognosen, och på toppen hade jag indikerat 124 km/h västlig vind. För en orutinerad vågflygare med mestadels plattlandserfarenheter kändes det smått absurt att mer eller mindre stå still i luften likt en ryttlande tornfalk, och bara ändra kursen lite grann då och då för att ligga kvar i stiget.

Den disiga luften till trots kunde jag fortsätta min stigning och efter radiokontakt med Sweden Control gavs klarering till maximala FL195. Det är den högsta höjden som kan ges VFR-trafik om ingen särskild vågsektor är upprättad.

Per Carlin med en groundspeed på 278 km/t!

P8 ”Påttan” på marken efter guld-höjdvinsten

Nästa gång det flygs på Hedlanda hoppas vi att en sådan sektor finns tillgänglig. Arbetet har redan påbörjats, åtminstone på tankestadiet. När jag efter en god stund lyckats ta mig hela vägen upp till maxhöjd steg det fortfarande med stadiga 1,5 m/s. Lycklig för att äntligen ha tagit hem Guld-C-höjden efter 40 år som segelflygare (och av nöden tvungen) kunde jag bromsa mig ner och passade på att testa bromsprestanda för P8 (10 m/s sjunk med 150 km/h).

Onsdag med mycket moln och skolbesök

Efter ännu en vilodag på tisdagen, med bl a flugfiske efter harr (Härjedalens landskapsfisk) och kajakpaddling i Veman, lovade onsdagen kraftiga stig till höga höjder i våg. Dagens utmaning var att inte fastna ovanför en igentäppt Föhnglugg, då det varnades för omfattande mängd låga moln.

Prognoserna visade sig stämma bra igen och dagens våg låg parkerad så gott som rakt över fältet. Inte så svårt att fånga den med andra ord. De låga molnen hade sin bas på 7-800 m och gluggen över fältet var stabil. På ca 2500 m började mitt stig avta och en tydlig lentis visade sig mot Sonfjället.

Det var primärvågen som skulle ge de starkaste stigen. Själv lyckades jag inte nå den utan fick avbryta över Hede och återvända mot flygfältet för ett nytt försök. Några av de andra piloterna lyckades bättre och kunde vittna om relativt kraftigt stig upp till maxnivå FL195 där de fick avbryta. Bästa höjdvinst gjorde Tor Widman i sin ASW27 med 4588 m, alltså inte mycket kvar till Diamant-höjd!

Lars Jauring i guldhöjd, +5400 m.

Tyvärr fanns det delade meningar om hur säker flygning i dagens väder skulle ske. Detta delvis med bakgrund att några av deltagarna minns och var på plats i samband med en tragisk dödsolycka i Norge för bara några år sedan (Bjorli, ASW 24 i sept. 2015)

Vi hann även med att ta emot en skolklass från Vemdalens skola som gjorde ett kort studiebesök. Man får väl hoppas att något litet flygarfrö kan ha såtts.

För egen del blev jag nerropad från FL 100, när luckan över Hedlanda minskade, och landade som sista pilot i ett till synes grådaskigt väder. Vi hann även med att ta emot en skolklass från Vemdalens skola som gjorde ett kort studiebesök. Rektor Bernt Hall och undertecknad berättade om segelflygning och alla eleverna i trean fick med förtjusning provsitta PIK-en för en liten torrflygning. Vår trogne bogserpilot, Urs Bütikofer berättade om och brummade igång den inhyrda V8-Pawneen SE-KSL. Eleverna och deras lärare verkade uppskatta besöket och man får väl hoppas att något litet flygarfrö kan ha såtts.

Torsdag: regn och tappad storfångst

Dagen skulle, pga dis och regn, ägnas åt fiske i tjärn efter öring och röding. Ca en mil norr om Hedeviken ligger den vackra Näsbergssjön dit vi (jag och Per C) styrde vår kosa. En viktig, ja t o m oumbärlig, detalj för fiske i dylika vatten är en rejäl håv. Man vet aldrig vad som lurar i vassen och kanske får för sig att nappa. Mycket riktigt, en vacker röding i 1,5-kilosklassen krokades med mitt lätta flugspö med tunn tafs. En så pass grov röding är inget som man lätt plockar upp ur vattnet på samma sätt som strömfångad harr. Tyvärr slet sig den tjusiga fisken när jag försökte bärga fångsten i gälarna, men för en sportfiskare är själva krokningen och drillningen nog så givande. Nåja, lärdomen idag: åk inte till Norrland utan håv!

Avslutning och sammanfattning

Fredagen visade sig bli sista dagen med ett väder som på många sätt påminde om lördagens. Svaga vindar, mycket sol, hösttermik och lite våg. Högsta höjd för dagen blev ca 2800 m över mark. För egen del blev det två flygningar där jag som mest nådde 1600 m för egen maskin i något som mest liknade en rotor mitt över Sonfjället. Vågen lyckades jag inte hitta så det fick bli ett par timmar i termik (tillsammans med ett par örnar) över de välbekanta skidbackarna i Vemdalen och Björnrike dit jag får återvända med familjen för lite vintersport om bara några månader.

Sammanfattningsvis måste man konstatera att lägret blev en mycket lyckad tillställning. Området överträffade de flestas förväntningar som våggenerator. Nästa gång kanske det finns en vågflygsektor så att vi kan utnyttja vädret lite högre, sannolikt ända till FL225, som ju de flesta syrgasutrustningarna har som begränsning. Med de rätta väderförhållandena ska vi säkert kunna nå både Guld- och Diamant-höjder ”en masse”.

Eftersom vi själva skriver läroboken om vågflygning i Hede så kommer det krävas ett antal veckor till i området innan vi till fullo vet hur det fungerar. Det är bara att hålla tummarna att boken blir klar inom en snar framtid.

Læs også disse wave-camp-artikler:

Vågå Wavecamp: Barbeque on ice

Der regnede ikke med diamant-højder ned fra himlen på årets Vågå Wavecamp, men hvad gør det, når man har fast is under støvlerne, høj sol og masser af grillpølser?

”Sklitur” over jætternes bosted

Vågå Wavecamp 2018: Har man bare den mindste smule romantik i blodet er det umuligt at modstå kombinationen af is, fjeld og svævefly. 2018-versionen af Vågå var træfsikker

Når isen kalder

”Giv mig vinter og hunde, så må I for mig beholde alt andet for jer selv”, konkluderede polarforskeren Knud Rasmussen for 100 år siden. Men vinteren kalder endnu på Vågå Wavecamp, Ottsjö Fjällflygläger og Kebnekaise Wavecamp.

Tekst: Bernt Hall, Skövde SFK

Hede/Hedlanda i Härjedalen – en diamantgruva med vissa risker

Ett nytt vågflygställe ”på fast mark” har upptäckts i Sverige genom ett privat initiativ av det s.k ”Bjorligänget”. Kärnan från Ljusdal och Dala-Järna med några ”hangarounds” från övriga Sverige. Kul, speciellt som Hemavan verkar ha avsomnat. Dessutom centralt beläget i Sverige mellan Sveg och Östersund. Med permanentad bana på 1200*35 m och riktigt bra infrastruktur med lokaler för samlingar, en restaurang på platsen som öppnar vid behov, flygbensin, ställplats för husbilar, många övernattningsmöjligheter runt om i skidorterna Vemdalen/Björnrike samt några enkla rum på fältet + toaletter och dusch ger ypperliga lokala förutsättningar.

Flygtrafiken är begränsad och utgörs av lite privatflyg, FFK och taxiflyg. Inga kontrollerade luftrum under FL95.

Succé är väl det minsta man kan säga. Flygning 5 dagar av 7 möjliga i slutet av september. Två riktigt bra vågdagar då endast luftrummets maxhöjd på FL195 satte stopp för diamanthöjder och två dagar med termik och lite våg samt en glidardag är riktigt bra. Flera guld-höjder blev det dock och även en hel del omkastningar i RST.

Totalt 9 segelflygplan deltog och den grymt häftiga V8-Pawneen från Sundsvall stod för bogseringen. Redan på FL 95 krävs transponder och klarering av Sweden Control dock max upp till FL 195 då det inte upprättats någon vågbox denna gången. Vem kunde tro att det behövdes, men det är på väg att fixas till nästa gång. Pålitlig våggenerator är Sånfjället i vindar från SW-NW. Troligen är även Vemdalskalet/Björnrike en utmärkt generator vid ostlig vind, men det hade vi inte denna gången så det är ännu outprovat. En nackdel med platsen är möjligen att det inte finns något hang i tillräcklig närhet så det är bogsering in i rotorn/vågen som gäller.

Ett varningens finger höjs dock. Vem som helst kan efter kontakt med eldsjälen och drivkraften bakom flygplatsföreningen, Ragnar Dillner, åka till Hedlanda och segelflyga, antingen med SLG, TMG eller genom att fixa dit en bogsermaskin. Men vi avråder om man inte är i god flygtrim och har tidigare erfarenhet av flygning i berg och fjällterräng, t.ex genom att ha gått vågflygkurs i Ottsjö eller SVEDANOR på Vågå.

Föhnluckor kan gå igen snabbt, det kan vara mycket turbulent ism med start och landning, det finns i princip inget landningsbart inom 5 mils radie (vattnet är kallt i september) och huvar kan imma/frysa igen mm. ”Bjorli-gänget” har i nuläget inte för avsikt att arrangera något allmänt höstläger dit vem som helst kan anmäla sig utan det får andra fixa i så fall. Förhoppningsvis då med tillräckligt kompetenta, erfarna och riskmedvetna deltagare och ledare.

Men om man kan hantera riskerna på ett klokt och ansvarsfullt sätt kan man få uppleva den härliga känslan att sitta i Sånfjällsvågen i absolut lugn luft och bara stiga medan Härjedalen sjunker undan nedanför. Hedlanda har större potential än vad någon kunnat tro.