Pionerer: Heini Dittmar

LONG READ

Pionerer
Ny serie i NORDIC GLIDING
Konstruktører, piloter og tænkere som har udviklet flyvningen

Efter Günther Groenhoffs fatala haveri med Fafnir i juli 1932 reparerades flygplanet och byggdes om med en större cockpit och med en täckt plexiglashuv. Därefter tog Peter Riedel över flygplanet och i juni 1933 gjorde han en flygning på 228 km.

1934 deltog Riedel med Fafnir i Professor Georgiis Sydamerika expedition.

Heini Dittmar och Fafnir II

Alexander Lippisch gav sig nu på att designa Fafnir II, som också fick namnet Sao Paulo eftersom den brasilianska staden bidrog finansiellt till projektet (!). Arbetet påbörjades i mars 1934. Lippisch använde en egen vingprofil som hade mindre välvning än de sedvanliga Göttingen profilerna.

I och med att man nu hade lämnat hangen och börjat flyga i den fria atmosfären, alltså termik, insåg Lippisch att det behövdes bra prestanda i ett bredare fartregister än enbart minsta sjunk och bästa glidtal. Målet var att uppnå ett bästa glidtal på 31. Man nådde inte ändra fram, det blev 27.

Själva bygget kom inte i gång förrän i juni månad och Rhöntävlingen skulle börja i slutet av juli. Ont om tid alltså. Nu ryckte en av Lippisch adepter in – Heini Dittmar – det var han som skulle flyga Fafnir II i Rhöntävlingen, och satte fart på bygget.

Heini Dittmar föddes i Bad Kissingen i Unterfranken den 30 mars 1912. Heini hade en äldre bror, som var segelflygare och som inspirerade honom. Heini gick i lära på Deutsche Forschungsinstitut für Segelflug (DFS) som flygplansbyggare/konstruktör. 1929 tog han A och B diplom och tre år senare, 1932, konstruerade och byggde han sitt egna segelflygplan Condor. Condor byggdes sedermera i serie och blev en av 30-talets bästa konstruktioner. Dittmar vann Rhöntävlingen 1932 i Condor.

Condor IV – ett framgangsrikt Dittmar-design på Deutsches Segelflugmuseum, Wasserkuppe.

Efter kriget konstruerade Dittmar Condor IV som var en tvåsitsig version. Ett exemplar av Condor IV hänger i taket på segelflygmuseet på Wasserkuppe. En av de som byggde en egen Condor var Wolfgang Späte. Späte vann Rhöntävlingen 1938 och är den som ”uppfann” sollfahrtteorin, det som Paul MacCready senare utvecklade till sin ring.

Heini deltog i Prof Georgiis Sydamerika expedition 1934 tillsammans med Peter Riedel, Hanna Reitsch och Wolf Hirth. Den 17 februari slog Heini ett nytt världsrekord i absolut höjd med 4 350 m (molnflygning alltså).

Det finns en historia om att man under expeditionen blev så fascinerad av att segelflyga med kondorer att man tog ett par kondorer med sig hem till Tyskland. Där lärdes de upp att vara ”termikfinnare”. Men vid första bästa tillfälle rymde de och flög över Rhen in i Frankrike. Sant? Det är i alla fall en bra historia!

Väl tillbaka i Tyskland gav sig alltså Heini i kast med att bygga Fafnir II. Det sägs att Lippisch ville kasta in handduken men Dittmar envisades med att den skulle var färdiga till Rhöntävlingen.

Man lyckades också bli färdig precis till invigningen av tävlingen och Dittmar flygsläpade Fafnir II till Wasserkuppe. Då hade flygplanet fått registreringen D-Sao Paulo.
Jungfruflygningen ägde rum under tävlingens andra dag, den 27 juli 1934. Och då flög Heini 375 km, in i dåvarande Tjeckoslovakien. Ett nytt världsrekord! Och den flygningen gav honom Hindenburgpokalen för 1934.

Fafnir II blev det sista rena segelflygplanet som Alexander Lippisch konstruerade. Han övergick nu till att designa stjärtlösa flygplan på heltid. Först för DFS räkning, men från 1938 hos Messerschmitt.

1935 flög Dittmar i sin egen konstruktion Condor II. Med den vann han den första internationella bergstävlingen i Schweiz och gjorde flera epokgörande flygningar i Alperna.

Rhöntävlingen 1937, 4-18 juli, utlystes som en internationell tävling. Sex nationer ställde upp; Tyskland, Storbritannien, Österrike, Polen, Tjeckoslovakien och Schweiz med totalt 27 piloter

Dittmar var nu tillbaka i Fafnir II. Och han vann tävlingen. På andra plats kom Ludwig Hoffman (Mozagotl) och på tredje Wolfgang Späte (Minimoa)

Tävlingen blev sedermera av FAI utnämnd till det första världsmästerskapet i segelflygning och Heini Dittmar är därmed den förste världsmästaren i segelflygning och för alltid inskriven i segelflygets annaler.

Hanna Reitsch överräcker diplom till Heini Dittmar under segelflygtävling.

LÆS OGSÅ: Pioneren Hanna Reitsch

Året efter, 1938, blev han den förste segelflygaren att tilldelas det nyinstiftade guld-C märket.

Och med det var Heini Dittmars segelflygkarriär avslutad, men inte hans flygkarriär. 1939 värvades han av Lippisch till Messerschmitt som provflygare och konstruktör.

Dittmar med raketdriven Me 163.

1 000 km/h i planflykt
Här blev han chefsprovflygare för Messerschmitt 163, världens första raketdrivna jaktflygplan. Me 163 var ett stjärtlöst flygplan, som initiellt flögs som ett segelflygplan. Prototypen, som hette DFS 194, gjorde sin jungfruflygning, som segelflygplan, den 28 juli 1939. Me 163A V4 gjorde sin jungfruflygning, också som segelflygplan, den 13 februari 1941, men det dröjde till oktober det året innan Dittmar flög med raketmotorn.

Me 163 A V4 KE+SW som Heini Dittmar flög när han blev den förste att flyga fortare än 1 000 km/h

På den fjärde flygningen i Me 163 med registreringen KE+SW (se bild) klockades han för en fart på över 1 000 km/h i planflykt. Det var första gången en människa flög fortare än 1 000 km/h och det var så klart ett världsrekord, men då det rådde ett världskrig noterade FAI inga rekord.

”Rekordet” sattes över en 3 km bana, enligt FAIs regler, och mättes med en Askania teodolit (ett precisionsinstrument som bl a användes vid vetenskapliga raketförsök). Askania var en av de största tillverkarna av instrument, speciellt flyginstrument, på 30-talet.

Den 6 juli 1944 nådde Dittmar 1 130 km/h i en Me 163B. Under denna flygning fick Heini fladder och det diskuteras om han kanske rentav var den förste att flyga supersoniskt.

Heini Dittmar under tidig test (juni 1940) av segelflygversion av Me 163

Det skulle dröja ända till 1950-talet innan denna fart (i planflykt) överskreds (av en Hawker Hunter).

Provflygningarna ägde rum i Peenemünde och man bildade ett speciellt förband, EKdo 16, för att hantera dessa. Chef för EKdo 16 blev Wolfgang Späte, även han gammal segelflygare, sollfahrtteorins fader, trea i VM 1937 och vinnare av Rhöntävlingen 1938.

Efter kriget fortsatte Dittmar inom flygindustrin och konstruerade bl a, som tidigare nämnts, Condor IV.

Han förolyckade 1960, endast 48 år gammal, när han flög sin egenkonstruerade HD-153 Motor-Möve, som var en motoriserad version av hans segelflygplan HD-153 Möve.

Dittmar med ”Motor-Möve” – ca 1955. Han förolyckade med samma flygplan i 1960.

Referenser
(1) Über sonnige Weiten, Peter Riedel, Motorbuch Verlag 1985
(2) Handbuch des Segelfliegens, redaktör Wolf Hirth , svenska upplagan 1943
(3) Sailplanes 1920-945, Martin Simons, Eqip 2001
(4) Der streng geheime Vogel Me 163, Dörfler Verlag, Wolfgang Späte, 1982
(5) Diverse artiklar och bilder på Internet