Kvinnliga segelflygare i världsklass

Link to automatic translation

Hanna Reitsch (1912-1979)

Hanna Reitsch är Tysklands, om inte världens, mest kända kvinnliga pilot. Hon flög allt och var under en galjonsfigur i Tredje Riket. Givetvis var hon i botten segelflygare. Hon slog mer än 40 segelflygrekord före och efter andra världskriget. Det sista världsrekordet 1979, samma år hon gick bort. Utan tvivel var hon en skicklig pilot. Hennes liv var minst sagt brokigt och myterna om henne är många.

När segelflyg åter blev tillåtet i Tyskland i början av 50-talet började hon segelflyga igen. Vid VM i Spanien 1952 blev hon trea (bland enbart ”gubbar”). Hon vann stora tyska mästerskapen 1955. 1957 slog hon världsrekord i höjd för damer med 6 848 m.

1959 inbjöds hon till Indien av landets premiärminister Nehru för att starta ett segelflygcenter. Under åren 1962 till 1966 bodde hon i Ghana där hon hade i uppgift av landets president att bygga upp segelflyget. Detta har hon beskrivit i boken ”Ich flog in Afrika für Nkrumahs Ghana”. 1961 inbjöds hon till Vita Huset av president Kennedy. Och 1970 tog Hanna diamant-C.

Under 70-talet slog Hanna världsrekordet i tur och retur för damer två gånger i sin Standard Cirrus. Första gången var 1976 i Österrike med 715 km och andra gången 1979, kort före sin död, med 802 km längs Appalacherna i USA.

1976 arrangerades en internationell damtävling i samband med tyska juniormästerskapen i Dinslaken i Västtyskland. Tävlingen skulle efter något år bli Dam-EM och slutligen Dam-VM. Tävlingen vanns av Adela Dankowska (se längre ner). Jag deltog i de tyska juniormästerskapen och en dag kom Hanna Reitsch dit och höll ett tal på briefing. Det var en liten skröplig tant med en gäll röst och jag hade svårt att förstå att hon var den berömda ”aviatrisen” och som precis satt ett världsrekord!

Den 24 augusti 1979 dog Flugkapitän Hanna Reitsch, 67 år gammal. Officiella dödsorsaken var hjärtinfarkt.

Hanna Reitsch var utan tvivel en färgrik och kontroversiell kvinna med ett märkligt livsöde och mest troligt var hon en hängiven nazist. Men framförallt var hennes stora passion flygning och då speciellt segelflygning. Hon skrev:

Motoriserad flygning är givetvis en magnifik seger över naturen, men segelflygning är en seger över själen och gradvis blir man ett med naturen”.

Hanna skrev flera böcker. Hennes självbiografi ”Fliegen, mein Leben” kom ut 1951 och i en fjärde upplaga så sent som år 2001. ”Höhen und Tiefen” handlar om tiden efter 1945.

Läs mer om Hanna här 

Olga Klepikova (1915-2010)

Det mest spektakulära förkrigs rekordet flögs i juli 1939 med en Rot Front-7 (Рот-Фронт-7 på ryska). Om det verkliga namnet är Rot Front (alltså tyskt) eller motsvarande på ryska är oklart. Men det kan mycket väl vara det tyska namnet då sovjeterna vid denna tiden var starkt influerade av tyskarna.

Piloten var en kvinna, Olga Klepikova. Olga startade från Tuschino flygplatsen vid Moskva och flög till Mikhaylovka nära Stalingrad. Distansen blev 749 km och det tog 8 tim 25 min. Det var första gången någon segelflög längre än 700 km och självklart ett världsrekord för både män och kvinnor. Det allmänna rekordet stod sig i 12 år, till 1951. Då flög amerikanen Dick Johnsson 861 km i sin RJ-5 Damrekordet stod sig i hela 38 år. Det var först i april 1977 som polskan Adela Dankowska (se nedan) i en Jantar 1 flög längre, 837 km. Olga Klepikovas flygning är utan tvekan en av segelflygets största prestationer.

I juni 1940 var det dags igen. I en tvåsitsig KIM-2 Stakhanovets tillsammans med W Bordina, flög Olga 442 km, från Tula till Konotop i Ukraina. Detta blev Olgas sista rekordflygning. Strax efter denna flygning drabbades hon av tuberkulos och fick sluta flyga.

Adela Dankowska (1935-)

Adela Dankowska studerade biologi vid universitetet i Warszawa och började segelflyga i slutet av 50-talet.Under sin karriär slog hon 12 världsrekord och 43 polska rekord. Bl a rekordet i fri distans med 837 km 1977, när hon slog Olga Klepikovas rekord från 1939. Hon slog världsrekordet i höjd och höjdvinst 1967.

1989-1991 satt hon i polska parlamentet och i kommunfullmäktige i Leszno.

Hela hennes familj är engagerad i segelflyg. Sonen Jacek (som tog diamant-C vid 16 års ålder) är idag tränare och team captain för polska landslaget.

1975 fick Adela FAIs Lilienthal medalj, segelflygets absolut högsta utmärkelse, för alla sina rekordflygningar.

I samband med internationella damtävlingen (som Adela vann) och tyska juniormästerskapen i tyska Dinslaken 1976 träffade jag Adela och hennes familj. Bl a under en minnesvärd middag som arrangerades för de svenska och polska lagen. Adela var ju världsberömd men hon framstod som en ”vanlig morsa”. Hennes make var lagets politruk och han höll hårt i de två polska juniorerna som deltog. Vilket inte hindrade oss svenska juniorer att hjälpa våra polska kollegor ta del av de västerländska friheterna, som t ex att köpa amerikanska jeans.

 

Virginia Schweizer (1922-2020)

Virginia “Ginny” Schweizer, född Mayer, var under många år amerikanskt segelflygs ”omslagsflicka” (jänkarna gillar ju sådant). Onekligen var hon en skönhet, men en mycket duktig segelflygare.

Hon började segelflyga i slutet av 30-talet och skolade i en Franklin Utility glider och sedan segelflög hon i en Göppingen Wolf. Men så kom Pearl Harbour attacken och segelflyget blev groundat. Hon jobbade för Grumman och Republic Aircraft under kriget. Samtidigt gav hon ut ett newsletter för att hålla intresset i sin groundade klubb vid liv.

Efter kriget började hon segelflyga igen. Tillsammans med sin förste make Steve Bennis startade de segelflygskola i Florida. De använde surplusflygplan från armén, LK-10A och Pratt-Read, samt Stearman som bogserflygplan. Skolan blev den första godkända segelflygskolan efter kriget i USA.

Ginny flög även tävlingar. Hon blev National Women’s Champion 1947. På den tiden fanns det många tävlingar för kvinnor. Andelen kvinnor i segelflyget var avsevärt högre än idag, ca 10% av deltagarna i tävlingar var kvinnor. Ginny satte även en rad amerikanska kvinnorekord. Och 1947 blev hon den första amerikanska kvinnan att ta silver-C.

1948 råkade hon ut för en olycka när en elev fick panik och låste rodren under flygning. Hon skadades allvarligt i benen och hade problem att gå resten av livet.

Hon fortsatte dock att segelflyga. På 60-talet återvände hon till Elmira och hennes vänskap med Paul Schweizer, en av de tre Schweizer bröderna, fördjupades. 1967 gifte sig den amerikanska ”segelflygdrottningen” med en av amerikanskt segelflygs absoluta förgrundsfigurer.

Betsy Woodward (1928-2019)

Betsy Woodward var en äventyrare. Hennes två stora kärlekar var segelflyg och segelflygmeteorologi. Hon tog silver-C 1949 och blev första amerikanska kvinna med guld-C 1952. Hon var en av de sex första att erövra Symons Three-Lennie-Pin (One-Lennie-Pin är för att ha uppnått mellan 25 – 35 000 ft, Two-Lennie-Pin för 35 – 40 000 ft och Three-Lennie-Pin för högre än 40 000 ft).

När Betsy var 14 år började hon jobba som golf caddy för att tjäna pengar till flyglektioner. När hon var 16 år hade hon 300 flygtimmar. 1948 flyttade hon till California för att plugga. Hon hörde talas om att Northrop satt upp ett pris på $100 till den som gjorde den högsta höjdvinsten i ett segelflygplan det året. Så hon lärde sig att segelflyga.

1950 började hon flyga tävlingar och 1952 blev hon National Feminine Champion. Hon slog också flera nationella och världsrekord.

Hon studerade meteorologi vid UCLA och anslöt sig till Sierra Wave Project (läs mer https://nordicgliding.com/de-banade-vag-for-perlan/). Sitt första världsrekord slog hon 1950 med en höjdvinst av 3 291 m. Den 14 april 1955 satte hon ett världsrekord för kvinnor i absolut höjd med 12 190 m och höjdvinst 9 199 m.

Senare samma år flyttade hon till England och Imperial College i London. Där anslöt hon sig till en grupp engelska meteorologer som studerade strukturen hos termik. Hon var även aktiv i OSTIV. Betsy publicerade flera artiklar i OSTIV om termikblåsans utseende. 1962 anslöt hon sig till Paul MacCreadys företag Meteorology Research Inc där hon specialiserade sig på fysiken i åskväder.

Ann Welch (1917-2002)

Ann föddes som Ann Edmonds 1917. Hon blev tidigt intresserad av flyg och tog sitt (motor)cert 1934. 1937 började hon segelflyga. Hon blev vän med Wolf Hirth och Hanna Reitsch och besökte Tyskland 1938. Samma år startade hon segelflygklubben i Redhill, Surrey och blev dess förste CFI. 1939 gifte hon sig med Graham Douglas, vars familj ägde flygfältet i Redhill.

När kriget bröt ut 1939 anslöt hon sig till Air Transport Auxiliary (ATA) och ferryflög flygplan från tillverkarna ut till förbanden. Hon flög Spitfire, Hurricane, Blenheim och Wellington. Ann slutade i ATA när hennes första dotter föddes 1943. Samma år publicerade hon sin första bok ”Cloud Reading for Pilots”. En helt unik bok för sin tid.

Efter kriget återvände Ann till segelflyget. Tillsammans med Lorne Welch och Walter Morison (två tidigare krigsfångar på det ökända slottet Colditz) återstartade hon Surrey Gliding Club. 1951 flyttade klubben till Lasham, som idag är världens största segelflygklubb. Hon utbildade massor med nya segelflygare.

1953 gifte hon sig med Lorne Welch och tillsammans kom de att skriva ett flertal böcker om segelflyg.

I 20 år ledde Ann BGAs utbildningskommitté. Hon var aktiv sträckflygare och blev medlem i engelska landslaget. 1961, i polska Leszno, slog hon brittiska damrekordet med en flygning på 528 km. Hon flög mer än 150 olika typer. I 20 år var hon team captain för brittiska landslaget.

Ann Welch var vice ordförande i engelska BGA i många år, under Philip Wills ordförandeskap. Hon var engelsk IGC delegat och jury president under flera VM.

1973 fick hon motta FAIs Lilienthal medalj för sina insatser för segelflyget. 1980 fick hon FAI Gold Air Medal för sina insatser för unga piloter och deras utbildning.

Ann Welch var medveten om de ökade kostnaderna inom segelflyget och därför engagerade hon sig på äldre dagar för hängflyg, skärmflyg och UL, vilket var billigare än segelflyg. Hon var bl a en av grundarna till FAIs hängflygkommission.

Ann Welch har skrivit, ofta tillsammans med sin make Lorne, massor med böcker om segelflyg och andra flygsporter. En riktig ”höjdare” är ”Accidents Happen” från 1978. Den handlar om varför olyckor händer och hur de kan förebyggas. Läs den!

Jag träffade Ann Welch en gång och det var under VM i Benalla, Australien 1987. Ann var redaktör för VM-bulletinen (på den tiden, innan internet, gav man ut en daglig pappersbulletin på varje VM). Vi umgicks en del och jag fann att hon var en äldre, trevlig och mycket brittisk dam, med massor av kunskaper om segelflyg.

Anne Burns (1915-2001)

Anne var en brittisk flygingenjör och segelflygare. Hon jobbade i nästan 40 år i Royal Aircraft Establishment (RAE) som forskningsingenjör.

Anne pluggade som en av få kvinnor Engineering Science vid Oxford University och tog examen 1936. Hon forskade om Rayleigh-Benard convection och när kriget bröt ut sökte hon till ATA som ferrypilot. Men hennes ingenjörskunskaper ansågs vara viktigare så hon hamnade på RAE. Här jobbade hon med bl a wind shear, fladder och laster som påverkar ett flygplan under flygning. I sitt jobb flög hon bl a Tiger Moth, Hawker Typhoon och Gloster meteor.

I början av 50-talet deltog hon i undersökningen av haverierna med de Havilland Comet flygplanen. För sitt arbete inom flygforskningen fick hon motta många priser och utmärkelser.

Anne, som 1947 gift sig med Dennis Burns, flög militära lastglidare under kriget men det var först 1954 som hon började segelflyga ”på riktigt”.

Redan samma år slog hon både engelskt och världsrekord. På sin första sträckflygning, i en Eon Olympia, flög hon från Lasham till RAF Ternhill på 4 tim 55 min. Ett nytt engelskt rekord. I december 1956, i en Skylark 3b, satte hon nytt höjdrekord med 3 620 m, från en gummirepsstart. Och 1957, i en Skylark 3b, blev hon första kvinnan att korsa Engelska Kanalen. Anne innehar fortfarande det brittiska distansrekordet för kvinnor med 454 km (1959).

1961 innehade hon 10 av de 11 brittiska damrekorden. Bl a höjdrekordet från januari 1961. Som hon satte i ett cumulonimbus i Sydafrika med en absolut höjd av 10 550 m. Ett rekord som står sig än idag.

1963 slog hon världsrekordet för hastighet på 500 km triangel med 103 km/h.

1977 kolliderade hon med en fågel. Flygplanet skadades så svårt att hon fick hoppa ut i fallskärm. Hon skadade ena ankeln vid landningen. Det var första gången som en kvinna blev medlem av Irvins Caterpillar Club sedan 30-talet. Och med en ålder av 62 år var hon den äldste som då räddat livet med fallskärm.

Efter denna olycka slutade Anne med segelflyg och började med segling och fiske istället.

 

Adele Orsi (1928-1998)

Adele var överhuvudet för en italiensk segelflygfamilj och storsponsor av italienskt segelflyg. Familjen byggde upp och sponsrade segelflygcentret i Varese, italiens största klubb, liksom den fina italienska segelflygtidningen Volo a Vela. Adele var det självskrivna överhuvudet i familjen.

Under åren 1973-1992 satte Adele Orsi sex världsrekord och var italiensk mästare. Hon har erhållit FAIs Paul Tissandier diplomet för sina insatser för italiensk segelflyg.

Organisatoriskt har italienskt segelflyg alltid varit en katastrof, helt i klass med landets politiska röra. Men Adele och hennes familj var en faktor som gjorde, i alla fall, Varese till ett internationellt erkänt segelflygcenter.