Lentic-galore i Norge

Den lenticularisoptik vi upplevde i Bjorli på måndagen och tisdagen var spektakulär! Den lycka man såg i piloternas ansikten på kvällen går inte att beskriva!

Kan man ha bättre utsikt än det här? Från Segelflygets DG 1001 Club Neo.

Link to automatic translation

Undertecknad hade som pensionär möjligheten att deltaga i två upplagor av höstläger i Norge. Först Frya, norr om Lillehammer näst sista veckan och sedan Bjorli i Lesjadalen/Romsdalen sista veckan i september. Bjorli drog i år vinstlotten med otroligt vågväder några dagar där endast luftrummet satte begränsningar.

Årets läger på Bjorli som samorganiserades av Norsk Tekniskt och Naturvetenskapligt Universitets Flygklubb i Trondheim (NTNUF), Västerdalarna (Dala-Järna) och Ljusdals Flygklubbar i Sverige började på bästa sätt. Måndagen och tisdagen var fantastiska med välutvecklade rotormoln och vackra lenticularis. Dessa möjliggjordes av en syd/sydostlig vind. Luftfuktigheten och därmed molnmängden höll sig inom gränser.

Grabbarna i Dala-Järna och Ljusdal har gjort flera besök de senaste åren i Bjorli och känner området väl. De har utvecklat ett nytt sätt att vinna hastighetsmomentet i RST och parallellt fått fina höjdvinster. Det skedde första gången 2016 och även 2017 då man kom upp i 170-190 km/h på 100 km jojobanor med tre brytpunkter som man kan flyga i RST, den svenska motsvarigheten till OLC.

Man kan deklarera brytpunkterna och få mer poäng eller flyga som Pilot Optimized Task (POB) med mindre poäng. I RST finns också en gren för höjdvinster som är mycket populär i Sverige där man räknar de fyra bästa. Men allt är inte guld som glimmar i Bjorli heller och 2018 och -19 var mellanår med bara några få höjdvinster. Coronaåren 2020 och -21 var gänget istället och utforskade vågorna i Hede i svenska Härjedalen.

Landningsbanan på Bjorli liknar den på Frya. 800*12 m. Dock saknas grässtråk. Men det gäller att ha tungan rätt i mun och braa fart när det blåser och är turbulent.

Granne med flygplatsen är en motorbana. I Romsdalen finns det som synes även landningsfält. Klubbhus mm uppe i högra hörnet av landningsbanan.

Nu 2022 var man åter i Bjorli och det med besked. I år höjde man upp tempot ett snäpp till snittfarter över 200 km/h. Men det är inte bara att gasa! Man måste känna vågsystemen och ha lite tur hur molnen och stigområdena ligger och inte minst att det finns gluggar att gå ner i om det skulle dra igen. Ett öga på flygplanets maxfart på höga höjder är också ett måste. Men hej vad det går och kul är det!

Dessa speedflygningar sker i regel runt 3-4000 m där stiget är som kraftigast. Håkan Schweizer och Ulf Jonsson hade hastigheter över 200 km/h i snittfart över 100 km. Den senare leder även höjdmomentet i RST där dock två flygningar var i Vågå i våras.

Med snittfarter på 200 resp 138 km/h tog Håkan Schweizer välförtjänt ledningen i hastighetsmomentet i RST. Notera noskanylen som ger syrgas från Mountain High systemet. Håkan flyger en HpH 304 Wasp tillhörig Västerdalarnas Flygklubb

Håkan Schweizer var även kung i köket eller vad sägs om detta? Men flera bidrog vid matlagningen och andra hjälpte till efter förmåga

Det är viktigt att ha koll på mängden syrgas i flaskan. Om syrgasen tar slut på hög höjd kan det vara fatalt. Mountain High systemet är dock extremt sparsamt och tillförlitligt.

Men den stora behållningen för alla var naturupplevelsen med de optiskt fantastiska molnformationerna och de fina stigen. Efter en liten mellanperiod med sämre väder mitt i veckan som möjliggjorde vandringar och utflykter blev det sedan bättre igen de sista två dagarna om än inte som i början.

Fin natur lockar till vandring. Våghunden Melker gillar det också.

Den största faran vid vågflygning är om föhnluckorna går igen och det finns mycket låga moln som ligger under topparna. Och det kan gå snabbt. För några år sedan omkom en segelflygare i Bjorli som hamnade i moln över bergsterräng. (læs NG-analyse af denne ulykke i PDF s. 40 )

Totalt var det 17 deltagare med 8 flygplan. Av dessa var två SLG. För bogsering användes Norska Seilflysektionens Pawnee som flögs av erfarne Urs Büttikofer från Ljusdal. Totalt gjordes 56 starter majoriteten i bogsering resten SLG. Samtliga flygningar, även korta registrerades i OLC (krav) och 31 i RST. Tre resultat ströks då dessa varit marginellt utanför vågboxarna.

Bjorli: En sådan dag vill man bara upp!

Vår utmärkte bogserförare i Bjorli, Urs Büttikofer i full mundering!

Även bogserföraren kan njuta av de vackra vyerna.

Det rådde också stor oklarhet i vilka maxhöjder som egentligen gällde i boxarna fast det i officiella dokument framgick att det var FL 235-285. Avinor, norska luftrumsmyndigheten menade plötsligt att vi bara var garanterade FL 165-200 oavsett. Märkligt kan man tycka när det ändå är transponderkrav. Att inte flyga över 7000 m utan att ha med reservsyrgas är en självklarhet. Men som sagt mer än FL 200 fick vi inte.

Frya: På startplatsen, Robbans ASG 32 startar, Europamästarkärran TA ”Tant Agda” väntar på sin tur. I bakgrunden hushanget.

Fryalägret med hög mysfaktor och fin termik

Fryalägret som i år hade något svagare vågor och hang men fin termik och även härliga höstdagar på marken. Sol från klarblå himmel och vindstilla i två dagar, perfekt för vandring, utflykter och toppbestigningar.

Generellt kan man säga att Frya som ligger på läsidan av de kustnära fjällen har lite torrare/säkrare väder och terrängen är lite ”mjukare”. Det är möjligen något mindre troligt att man får de riktigt höga höjderna lokalt ovanför Frya utan ibland får man flyga en bit, t.ex upp mot Vågå (lex Jan-Ola Nordh).

ASG 32 kräver lite folk vid montering…

Europamästare Jan-Ola Nordh klar för start på Frya i anpassad vågklädsel. Denna gången blev det dock inga spektakulära höjder eller farter.

Men man får ofta fler flygdagar på Frya. Bjorli har råare terräng, ligger närmare kusten och drabbas därmed oftare av fukt med mycket moln och regn. Ibland snö även i september som vid något läger. Men när det är rätt förutsättningar så är nog Bjorli platsen att vara på. Fast i år flög man 7/7 dagar vilket är ovanligt!

Startbanan på Frya. 800*10 m asfalt. Det nyanlagda grässtråket till höger.

Båda flygplatserna är ganska lika med 10-12 m breda och 800 m långa asfaltbanor kantade av ytterligare 8-15 m grus på varje sida. Därutanför träd eller buskar. Flygplatserna är delvis finansierade bl.a av ”Tippepengar” från det statliga spelbolaget. Båda har infrastruktur i form av klubblokaler och hangarer. På Frya är det Gudbrandsdal Flyklubb med ännu så länge motor och ultralätt (micro-) flyg på programmet. Logimöjlighet av vandrarhemsstandard finns på gångavstånd. På Bjorli flygplats är det Lesja Fallskärmsklubb som huserar med fint klubbhus, hangar för hoppkärran och övernattningsrum.

För familjen och på icke flygdagar finns det fina möjligheter till vandring.

På Frya (Ringebu Kommune) har det de senaste 4-5 åren hänt saker. Man har anlagt en 400 m gräsbana vid sidan av asfalten som det nu går att landa på och den skall förlängas. Även uppställningsplatsen för segelflygplan kommer att utökas. Två nya större hangarer har anlagts och i en av dem hittade vi bl.a två Aeroprakt UL med bogserkrokar och dessutom en Jantar 3!!! Ibland har också kommundirektören (!) i Ringebu Håvard Gangsås sin andelsägda ASH 26 stationerad där. Så segelflyg är på gång att utvecklas här, förhoppningsvis med permanent bogsermöjlighet.

En annorlunda UL bogsermaskin , en ukrainskbyggd Aeroprakt fanns i hangaren. Man hade dock inte ännu börjat bogsera ed den.

I årets inbjudningsläger till Frya organiserat av Svenska Segelflygförbundets ordförande Robert Danewid och Norska Seilflysektionens fagchef Steinar Öksenholt deltog 15 piloter med 8 segelflygplan. Några dagar innan i veckan hade Gardermoen Seilflyklubb haft ett eget läger där.

Lägerupplägget gör att det är mycket social samvaro både på fältet och på kvällarna med god mat och dryck. Alla hjälps åt!

Det skall också sägas att det i nuläget både på Frya respektive Bjorli är arrangemang för av organisatörerna särskilt inbjudna. Det är dock efter avtal med Norska Flygsportförbundets Seilflysektion (via Steinar Öksenholt) möjligt att ansöka om att anordna egna läger på Frya eller Bjorli, givetvis med samtycke av de lokala motor resp fallskärmsklubbarna. Man måste då också ordna bogsering eller ha SLG.

Vidare gör man klokt i att via Seilflysektionen upprätta de s.k vågboxarna (segelflygsektorerna) som finns. Även i vågboxarna kräver man dock transponder. Annars är undersidan varierande från FL 95-135 på det kontrollerade luftrummet.

Våg fanns givetvis men inte som vi brukar vara vana vid i Frya. Gick som mest till 3500 m. Och mycket moln.

Det finns ytterligare några platser att flyga våg på, t.ex ordnar Hallingdal Flyklubb på Klanten, nära skidorterna Gol och Hemsedal wavecamps ofta i samband med norrmännens ”segelflygkonferens” första veckan i oktober. Våg flygs också på Oppdal söder om Trondheim på NTNUF:s ordinarie flygplats samt på Notodden av Sandefjord Flyklubb sydväst om Oslo. Samtliga dessa tre platser har etablerade segelflygklubbar.

Oavsett, är naturupplevelsen att flyga i Norge enorm vare sig det är på hanget, i termiken eller vågen. Den lenticularisoptik vi upplevde i Bjorli på måndagen och tisdagen var spektakulär! Den lycka man såg i piloternas ansikten på kvällen går inte att beskriva!

Under veckan hade vi bl.a fin termik längs Gudbrandsdalen.

Ingen lek för oerfarna

När det blåser, räkna med kraftig turbulens, kanske den kraftigaste du någonsin upplevt, både under bogsering, i rotorn och vid landningen. Inget för rena nybörjare eller sällanflygare således. En introduktion första gångerna i tvåsitsare är starkt att rekommendera.

Kurser ges i Vågå (No) och Ottsjö (Sve) på våren i mars. Men väl uppe i vågen är det oftast helt lugnt, nästan overkligt, magiskt, att bara stiga utan minst kytt. Men du måste ha koll på vinden som kan vara stark, ibland över 100 km/h och då gäller det att inte ”backa” in i lenticularismolnet.

Vidare att ha koll på syrgasen och luftrumsgränserna samt kanske viktigast, att observera luckorna, ”föhngapen”, så de ej går igen. Och det kan gå fort. Riktigt fort om vågen kollapsar eller det kommer in ett sjok med fuktigare luft. Däremot ligger ofta vinden vid banan längs med densamma då den följer dalarna oavsett vilken riktning den har högre upp. Men rejält med höjd i landningsvarvet och betydligt högre fart än normalt krävs då. Bortsett från en skada på sporrhjulet på en DG vid en tuff landning hade vi inga skador.

Det är sådana vyer och upplevelser som gör att man kommer tillbaka oavsett om det är t.ex Bjorli, Frya, Ottsjö, Pirtti eller Våga!

Oj, oj, oj här kan man leka Ohlman ett tag….

I Norden har vi inte riktigt kommit igång med längre sträckflygningar i våg. Sedan länge har man på både höst och vårläger haft fokus på höjdvinster då man i Sveriges egen motsvarighet till OLC kallat RST även tävlar i höjdvinst. Potensial finns dock för längre sträckflygningar, framförallt under höstlägren då dalarna ofta är landningsbara. Ett problem är dock som nämnts luftrummet där vågboxarnas utsträckning både i höjd och sidled lägger hinder i vägen samt molnmängden beroende på närheten till havet.

Till sist ett stort tack till alla, ingen nämnd och ingen glömd som gör det möjligt för oss andra att få dessa fantastiska upplevelser över de norska fjällen.

Bernts motto: Man skall ha kul!

• Om NG-skribenten Bernt Hall
  67 år, heltids pensionist, tidl. rektor i hemstaden Skövde.Flög EK som 15-åring i Bergfalke II/55 1968. Cert året efter och har haft det giltigt hela tiden sedan dess. Nu ca 2100 h segel, 1100 h motor och lite UL. Varit medlem i Skövde Flygklubb lika lång tid. Jobb, familj och hus tog den mesta tiden från början av 90-talet. Successivt ökat segelflygandet igen de senaste 10-15 åren.
• Ligger nu på en lagom nivå med 60-100 h segelflyg årligen. Allt är i princip sträckflygning, gärna i Alperna (ofta Gap i Provence), Norge eller andra spännande platser. Tävlat en del men med rätt måttlig framgång.
• Intresserar sig sedan några år för Veteransegelflygplan och äger en Phoebus A och en Nimbus 2B samt är aktiv i SVS på Ålleberg där ett av målen är att flyga delkraven för Silver C i Grunau Baby.
• Jobbade 1,5 år på Schempp-Hirth 72-73 efter studenten. Flög där mycket Standard Cirrus som var superskepp på den tiden och gjorde även fabriksprovflygningar av nya kärror. Deltog i Hahnweidetävlingen som 19 åring.
• Varit med under revolutionsåren när Segelflyget bildades i slutet av 80-talet och satt med i styrelsen ett antal år.
• Var redaktionsmedlem i tidningen Segelflygsport i många år och gjorde även där en del tester, mest udda var kanske Edelweiss och Krokus.
• Har motorcert och UL. Men segelflyg är mycket mer utmaning och mycket roligare. Fast att vara med och göra flygutprovningen på t.ex canardkärrorna Varieeze och Dragonfly som kompisar byggt var kul.
• Inte bara segelflygnörd, gillar att åka skidor på längden och utför, vandra, åka MC (till flygfältet…), ta Cessnan till Visingsö och bada och gå en golfrunda med frun och sönerna är också trevligt.