Litauisk utelandning – Nedslag i loggboken

"Petras drar på full gas med klaffen infälld och vi börjar skörda och mala säd. Farten ökar väldigt långsamt medan den malda säden slår på vindruta och vingframkant. Till slut ser man inget framåt. Jag stirrar förtvivlat på fartmätaren som tycks fastnat på 60 km/h." Interessant? Jo, här är Robert Danewids berättelse om en ekstrem utelandning under Baltic Cup i 1989, hvor Litauen forfarende var Sovjet-okkuperad.

Text och foto: Robert Danewid

Svenska laget Framför LAK-12 ”7”. Fr v Gunilla, Robert, Per och Mats

Link to automatic translation

Sommaren 1989 deltog jag i Baltic Cup i Litauen. Det var en tävling för att minnas den första, och dittills enda, Baltic Cup, som arrangerades i Litauen sommaren 1939. Efter den tävlingen ockuperades Litauen av Sovjetunionen och var det fortfarande 1989.

Baltic Cup 1989 gick i perestrojkans tecken. Litauens aeroklubb inbjöd alla stater runt Östersjön att skicka tre piloter och en Team Captain. Arrangören, d v s formellt sovjetiska staten (fast Gorby & co visste nog inte om det), stod för alla kostnader och höll med flygplan, bara man tog sig dit.

Av någon anledning, som arrangören inte själv kunde förklara (……!!!), ”glömde” man skicka inbjudan till Leningrad, som var den sovjetdel som låg vid Östersjön. Som vi tolkade det ville man helt enkelt inte ha med Sovjet och ryssar att göra. Övriga Östersjöstater, utom DDR, skickade deltagare.

Sverige beslöt att skicka ett ”representativt” lag. Mats Olsson (svensk mästare i klubbklassen) flög en Jantar i standardklassen, Gunilla Lundström (numera Lindell) flög en Jantar i damklassen och jag själv en LAK-12 i öppna klassen. Min farsa Per var TC. Strategin var att Mats skulle stå för de idrottsliga prestationerna (han slutade sexa) medan Gunilla och jag stod för representationen (vi är ju så sociala och trevliga!). Bilresan dit, via transitvägar i DDR och Vitryssland (som det hette då) var en lång  (och märklig) upplevelse i sig själv.

Väl på plats i Pociunai blev vi inkvarterade i en stor villa på fältet och fick hämta ut vars ett flygplan i jättehangaren. En gång i veckan gick vi till politruken (politisk kommissær, red.) som höll hov och delade ut rubel till oss så vi kunde köpa mat. Allt var alltså gratis.

Vi förstod ganska snart att det här var en ”politisk” tävling, man ville knyta kontakter med oss från grannländerna och visa sin önskan om självständighet, frihet och demokrati. 1989 var ju den sommaren då Sovjetväldet började falla sönder och man missade aldrig en chans att tala om för oss att ”communism is not good for ordinary people”. Det sovjetiska ”spöket” hängde dock över oss hela tiden.

Idag har det ju dessvärre förbytts mot ett ryskt ”spöke”. Vi var deltagare från Danmark, Västtyskland, Polen, Litauen, Lettland, Estland, Finland och Sverige. Och det blev ett minne för livet.

Gunilla LIndell har landat ute och blir hämtad med Wilga. Mannen i rutiga skjortan är Petras Beta, chief pilot, som också var den som tänkte hämta mig i den här beskrivna utelandningen

Gunilla med sin Jantar Std 3

Det blev en bra tävling med nio tävlingsdagar och jag gjorde fyra utelandningar. Alla unika i sig, men den andra var något alldeles annorlunda! På den tiden gjordes i princip alla hämtningar i Litauen med flygbogsering, alltså med Wilgor. Bilhämtning undvek man. Det var dyrt.

Att segelflyga är bra. Att sträckflyga är bättre. Att sträckflyga i främmande land är ännu bättre. Att landa ute under tävling är dock aldrig bra. Det innebär oftast, om inte alla landar ute, att man förlorar många poäng. Om man bortser från detta faktum, är det emellertid så, att en utelandning i främmande land ofta bjuder på oförglömliga minnen och dessutom ger rikliga tillfällen att träffa och uppleva människor och  landsdelar som ligger långt från turiststråken.

I min loggbok står det ”9 juli, LAK-12, CCCP-6137, 6 tim 23 min, 348 km, landning Samukas”.

På dagens tasksheet för öppna klassen stod en 385 km triangel med start på ena benet. Längsta banan under tävlingen. Prognosen var inte alltför god, men det var ”långa banans syndrom”. Igår flög vi bara 220 km i praktväder. Visserligen mest blått men det drog med 4-5 m/s till över 2 000 m och farterna blev därefter. LAK-12 var/är ett bra segelflygplan.

När vi bogseras upp vid tolvtiden är det dåligt. Första blåsan drar bara till 7-800 m. Men så plötsligt släpper det. Nästa blåsa drar till över 2 000 m och mot nordväst, på första benet, slår det upp lite cumulus. Det är ingen som väntar utan hela startfältet drar iväg på en gång. De första cumulusen ger inget anständigt stig. Och inte nästa heller och 4-5 mil ut ligger vi alla på lågan och undrar vad som hänt. Efterhand blir det helblått och det går bara sakta framåt i taskig torrtermik.

Klockan är bortåt fem när jag är tillbaka i höjd med Pociunai och äntligen kan flyga i anständigt väder igen. Jag har drygt 20 mil kvar men efter att ha fått 2 300 m i bra stig under ett litet cumulus ler livet igen. De följande 15 milen går som en dans i fin torrtermik, som bär till 2 000 m och stadigt 2-3 m/s i blåsorna. Sista brytpunkten rundas på 1 000 m strax innan halv sju. Det är sex mil kvar, en blåsa till borde räcka, även om det är lite motvind. Men det börjar bli sent på dagen.

Denna blåsa materialiseras aldrig. På 400 m flyger jag över ett finfint fält. Jag tycker dock att jag kan åka en bit till, det är gott om fält framför mig och hoppet om att hitta finalblåsan har väl inte helt övergivit mig. Lite längre fram ser jag ett fält med kopiöst stora höhässjor som dessutom är jättestort. Växtligheten ser hög ut, men fältet är fullt med blommor i alla färger. Och med tanke på hässjorna inställer jag mig på en problemlös landning och snabb hämtning med en Wilga. På kvällen är det nämligen ”international evening”. Det vill man ju inte missa.

In på finalen och broms ut. Framför mig har jag ett enormt sädesfält! Jag sätter mig i topparna och så spaken fullt fram. Groundloopen kommer nästan direkt, men flygplanet är helt. Förbryllad stiger jag ur LAK:en. Säden är lårhög. Hässjorna med hö står i en rad mitt i sädesfältet, var höet kommer från begriper jag inte. Och inte heller var alla blommorna kommer från. Är det ogräs? Alla förhoppningar om tidig hemkomst försvinner. Fältet är ca 600 x 600 m, och jag har följt det gamla visdomsordet och landat ”mitt på”.

Office view från LAK-12. Bara instrument från tjeckiska LUN och en rysk el-variometer. LAK-12 var fin att flyga men hade urusla luftbromsar (de modifierades sedermera)

I den östra kanten av fältet ligger det en stenåldersgård, likt de jag sett på andra ställen i Litauen. Och minsann, står det inte en äldre gentleman med käpp vid gården och tittar på mig! Jag meddelar min landning på radion och börjar promenera mot mannen.

När jag kommer närmare undrar jag varför han stirrar så. Jag kör den vanliga presentationen, godkväll, good evening, Guten Abend och allt det där (litauiska eller ryska behärskar jag inte), utan napp. Så jag räcker över mitt lilla ”utelandningskort” till ”bonläppen”.

Vi fick ett litet kort med oss, som vi visade upp när vi landade ute. På en sidan stod det på litauiska vem vi var och att vi landat ute och behövde hjälp (detta var ju före mobiltelefonernas tid). På andra sidan stod det på ryska.

I samma ögonblick inser jag mitt misstag och anledningen till farbrorns fåniga stirrande. Han är blind! Snart kommer bonnmoran ut. Hon kan både se och läsa, men någon telefon har de inte. Å andra sidan hade de inget golv heller, det var jordstampat ”naturgolv”. Bonnmoran tar på sig en kofta, tar farbrorn under armen och ger tecken på att vi ska ut och promenera.

Att man inte kan starta från ett fält med hög säd, där sädestropparna är högre än vingen tar jag för givet. Så jag börjar spana efter en väg att ta sig fram med bil och vagn på. Jag försöker med tecken och ljudspråk få gumman att förstå, men av hennes svar att döma tycker hon jag är helknäpp. Hon ska visa mig var det finns en telefon, så står det på kortet, punkt slut.

Vi kommer in i skogen och stigen blir mindre i takt med att mina onda aningar ökar. Den bil är inte byggd, åtminstone inte i forna Sovjet, som kan ta sig fram här. Än mindre med en flygplanvagn efter sig. Mina tillrop om bilväg slutar med att de tröttnar på mig och efter en halvtimmes promenad vänder de tillbaka.

Nu är jag ensam, men det är bara att fortsätta. Efter en stund kommer jag ut i en glänta i skogen och framför mig ligger en nybyggd ”datja” ur vilken det vrålar punkmusik. Vilken tur! Jag knackar försynt på stora dörren. Inget svar. Huset är mycket elegant och det går ledningar fram till det. Är det månne lokale partipampens villa? Jag knackar intensivare, men inget svar.  Till slut öppnas ett källarfönster och en ung man stirrar på mig. Han pratar inte heller något begripligt tungomål, men han kan läsa. Han pekar mot tillfartsvägen, lämnar tillbaka kortet och stänger fönstret.

Lite längre fram ser jag två unga damer i finkläder, på  väg mot villan. De kan både läsa och tala lite engelska. Någon telefon finns det inte här. De råder mig att gå upp till stor vägen, som är vägen mellan Prienai och Vilnius, ta en buss och åka till Prienai. Nu är det ju så att till Prienai är det 30 km och mitt hemmafält, Pociunai, ligger precis hitom Prienai. Men tack för hjälpen.

Något vemodig och dessutom törstig börjar jag sakta promenera mot Prienai på jakt efter en telefon. Jag tänker på den klassiska boken ”An icecold in Alex”. En pilsner nu hade höjt moralen betydligt.  Inte blir det bättre av att jag ser en Wilga kretsa över mitt fält. Ett par släp passerar över mig. Utelandare som jag, på väg till international evening.




Det är i detta eländiga tillstånd, irrandes omkring på den litauiska landsbygden, på jakt efter en telefon och något drickbart, som Petras och ett par andra från Pociunai, hittar mig en timme senare.

Det första de talar om för mig är att i Litauen går man aldrig från sitt flygplan när man landat ute. Man väntar lugnt på hjälpen – den kommer. En slutsats jag själv kommit till två timmar tidigare.

Petras & co har inte varit sysslolösa. De har hittat en väg till fältet. Först hade Petras hittat LAK:en från luften och dirigerat bilen till fältet, därefter hade han landat med Wilgan på fältet jag flugit över och som jag just nu djupt ångrar att jag inte landade på. När jag undrar varför mina ”hämtare” inte har någon transportvagn med sig säger Petras kolugnt att man tänker flyga hem LAK:en.

En annan litauisk utelandning (dock inte den som beskrivs i texten)

Först sex och en halv timme i torrtermik, sedan två och en halv timmes irrande och nu detta.

Det går inte säger jag försiktigt. Jodå säger Petras, det har vi gjort förr. Jag försöker förklara att vad jag lärt mig under 20 års flygande, så är en förutsättning för att lyftkraften ska alstras att vingarna är över grödan och så är inte fallet här. Dessutom betvivlar jag att Petras trötta Wilga är tillräckligt stark för att få upp ekipaget ur lårhög seg säd. Och tillägger på slutet att jag tänker minsann inte riskera livet och flyga LAK:en!
Jag behöver inte oroa mig säger Petras. Han har tagit med sig Nevulis, den yngsta segelflygläraren på klubben, han ska flyga LAK:en.

Nevulis och jag promenerar ut till fältet och LAK:en medan chauffören skjutsar Petras till Wilgan som står någon kilometer bort. Jag märker att Nevulis inte är så pigg på ”uppdraget”.  Han är rätt moloken.

En stund senare kommer Wilgan och landar mitt i sädesfältet. Jag har aldrig sett något liknande! Wilgan plöjer ner säden och lämnar efter sig en ful reva. Vi ”spänner för” LAK:en och bogserar den till fältändan. Ny reva i säden.

Bogserlinan kopplas i och allt görs klart för start. Emellertid är Wilgans nos, vindruta, propeller och vingframkant täckt av ett tjockt lager ”nyskördad och mald” säd, som blivit en seg massa. Jag föreslår att vi i alla fall bör tvätta rent flygplanet. Eftersom man inte kan se ut genom vindrutan går Petras med på det.

Gunilla har startat från ett utelandningsfält. Fotot taget från Wilgan. Notera längden på linan. Vi använde den långa linan, standardlinan var 12 m lång.

När flygplanet är tvättat börjar jag gå mot bilen men Petras kallar tillbaka mig. Jag ska åka med honom i Wilgan. Jag tackar artigt nej, i Sverige får man ju inte ha pax under flygsläp, men han insisterar eftersom det är international evening och jag är en av huvudgästerna. Så jag kommer inte undan.

Men nu uppstår en animerad diskussion mellan Nevulis och Petras som slutar i att de kommer fram till att det kanske ändå inte är tillrådligt att starta med flygsläp, jag har nog rätt i alla fall. Så vi tömmer LAK:en på mina tillhörigheter.

Men nu ska även Nevulis åka med Wilgan. Jag sätter mig i baksätet. När vi tagit plats uppstår ny diskussion, som slutar med att det kanske är för mycket med tre personer i Wilgan, vi blir för tunga. Jag erbjuder mig genast att stiga ur och åka med bilen. Men nej, jag ska ju på fest. Så Nevulis stiger ur, jag blir kvar i baksätet. För bara fem minuter sedan skulle vi starta med två man i Wilgan och LAK:en på släp! Nu är jag djupt bekymrad………
Petras startar motorn och ställer upp. Man kunde ju ha trott att vi skulle starta i fåran han plöjt upp när han landade, det borde ju ge lite mindre motstånd. Men nej då. Vi ska plöja en ny fåra.

Petras drar på full gas med klaffen infälld och vi börjar skörda och mala säd. Farten ökar väldigt långsamt medan den malda säden slår på vindruta och vingframkant. Till slut ser man inget framåt. Jag stirrar förtvivlat på fartmätaren som tycks fastnat på 60 km/h. Efter en kraftfull svordom från Petras tar han full klaff och Wilgan hoppar upp i luften. Vi är airborne! Han öppnar sidorutan och sticker ut huvudet så han kan se något.

Väl i luften och med pulsen under 200 frågar jag Petras vem som ska betala skadorna på fältet (vi har ju fördärvat rätt mycket). Men i det forna Sovjet fanns ju ingen bonde som kunde bli sur. Marken ägdes ju av staten, alltså medborgarna, inklusive segelflygarna.

Jag hann hem så jag kunde vara med en stund på festen och nästa morgon stod ”7” monterad och klar på grid. Snacka om service!

Svenska piloterna briefas av tävlingsledaren Audrius Jonusas

Briefing. Fr v Robert, Mats och Gunilla. Snett bakom Robert (i mustasch och glasögon) sitter Jens Christian Pedersen, Danmark, och bakom Mats Claus Triebel, Tyskland. Båda flög LAK-12 i öppna klassen.

Självständiga och fria

Den sommaren efter det att vi åkt hem växte frihetsrörelsen i Baltikum. I augusti, vid 50 års jubileet av Molotov-Ribbentrop-pakten, bildades en mänsklig kedja som gick obruten genom de tre baltiska staterna. En mäktig manifestation. Vi åkte hem med det bestämda intrycket att de baltiska staterna snart skulle vara självständiga och fria. Och det blev de ett  år senare.

På hösten 1989, alltså samma år, hade vi bjudit in föreläsare till Billingehuskonferensen från Danmark, Finland, Västtyskland, Polen och Litauen. På fredagskvällen den 9 november satt vi i klubbhuset på Skövde Flygklubb och drack pilsner. Carsten Lindemann, tysk meteorolog och en av föreläsarna, anlände från Berlin. Det första han sa var att vi skulle slå på TV för Berlinmuren hade öppnats. Det var en mäktig känsla att tillsammans med segelflygvänner från så många länder i vårt närområde, även från andra sidan järnridån, se dessa historiska händelser. Vi kände alla att framför oss väntade ett nytt, friare och öppnare Europa, som skulle gynna oss alla, inte minst segelflyget, och våra möjligheter att samarbeta och träffas. En fantastisk känsla.

Och nu våren 2022, har ryssarna, som ju inte fick vara med på Baltic Cup 1989, åter fördärvat alltihop! Återigen hänger ett rysspöke över Europa.

Flere flight-stories

Oh là là! Til fjeldflyvningskursus i St Auban – i Dimona!

At man vælger at tage på flyvekursus på det franske nationalcenter i St Auban er ikke noget unikt. Det er det derimod, at man som danske Claus Kjær Jensen og klubkammeraten Alexander Borrel-Jensen fra Kolding fravælger passagerflyet til Nice og i stedet flyver klubbens Dimona derned. Oh là là!
27. september 2022/af Jens Trabolt

Nedslag i loggboken: Ferryflygning av LAK-12

Husker du, ærede læser, Robert Danewids retro-historie om den sindssyge udelanding i Litauen? Her kommer del 2 som handler om en tilsvarende sindssyg færgeflyvning i Sverige med en LAK 12 under Eskilstuna Open i 1990 – beretningen inkluderer ambulancer med fuldesyge litauere og en potentiel ulovlig udelanding på en svensk flyvevåbenbase med et sovjetisk indregistreret fly. Kort sagt, alt er normalt!
30. maj 2022/af Jens Trabolt

Litauisk utelandning – Nedslag i loggboken

"Petras drar på full gas med klaffen infälld och vi börjar skörda och mala säd. Till slut ser man inget framåt. Jag stirrar förtvivlat på fartmätaren som tycks fastnat på 60 km/h."
Interessant? Jo, här är Robert Danewids berättelse om en ekstrem utelandning under Baltic Cup i 1989, hvor Litauen forfarende var Sovjet-okkuperad.
21. april 2022/af Jens Trabolt

Jag – en Idaflieg-testpilot!

Nedslag i logbogen: August 1976 i Tyskland - Jantarn skulle testas. Polaren skulle mätas och flygegenskaperna undersökas och dokumenteras samt lite annat. Det tog tyskarna hand om. Stene och jag skulle bli ”Zacher-piloter” och testflyga några andra nya typer. Men först skulle vi utbildas! Det är ett av mina bästa segelflygminnen.
25. februar 2022/af Jens Trabolt

Åska och drivis – Nedslag i loggboken

"Nu började vädret att snabbt bli riktigt bra. Molnbasen steg och var nästan 2 500 m. Och cumulusen började växa på både höjd och bredd. Något var på gång.
Jag insåg att det nu gällde att se till att flyga hem så fort som möjligt. Hur kunde en dag, som enligt prognoserna skulle bli en fin sommardag, förvandlas till en magnifik uppvisning i ”åska och drivis”? Segelflygväder är utan tvekan intressant och bjuder ofta på mysterier och överraskningar, skriver Robert Danewid her om en yderst mindeværdig flyvning.
28. december 2021/af Jens Trabolt

Kan en cub også flyve sådan?

Göran Ax (1942-2018) fra Landskrona FK var dobbelt verdensmester, tidligere jagerpilot, højt anset SAS-kaptajn – og skulle det vise sig - en formidabel kusk på klubbens Piper Cub, da jeg skulle fotografere ASH 31 og EB 28 til en reportage til NORDIC GLIDING i 2013. Den opvisning glemmer jeg aldrig. Her er et ”Nedslag i logbogen”
30. november 2021/af Jens Trabolt

”Begrænsninger er bare noget oppe i vores hoved”.

Det siger den tyske svæveflyver Klaus Ohlmann. Han har sine egne ideer om svæveflyvning og lykkedes med en mega-flyvning d. 17. maj fra Frankring til Grækenland. Flyvningen er summen af mange erfaringer som Klaus Ohlmann har gjort sig i de senere år.
28. maj 2021/af Jens Trabolt

Over 15 timer i cockpittet

Østrigske Markus Gusenleitner satte 11. maj europæisk vice-rekord, da han fløj 1806 km på 15 timer. ”Det var en let flyvning”, siger han. Det er svært at tro, men ikke desto mindre sandt. Med til historien hører også nyheden fra i går om Klaus Ohlmans endnu ikke-opmålte mega-flyvning fra Frankrig til Grækenland.
18. maj 2021/af Jens Trabolt

Gunilla tog rekorden

April har været en produktiv rekord-måned for de nordiske svæveflyvere med 300 km T/R i Sverige, 760 km FAI trekant i DK og nu i fredags, på april måneds sidste dag, tre nye svenske rekorder sat af svenske Gunilla Lindell.
3. maj 2021/af Jens Trabolt

Cold feet gliding club

Svenske Wilhelm Wendt fortjener en eller anden form for survival-udmærkelse for at have siddet 10,5 time i ”bagsædet” på sin EB 29 DR søndag. I forsædet var Jim Acketoft. Men allerførst gennem lufthavet på minus 20 grader var Jims fødder! Uanset så var det super-vejr i både Sverige og Danmark, og rekordlisterne blev hærget godt og grundigt.
26. april 2021/af Jens Trabolt

Familieudflugt i “SX”

Ikke en rekordopgave, ikke en højhastighedsopgave, men en gennemført opgave med Nimbus 4DT i egne af Danmark alt for få svæveflyvere ser. Det skriver Jan W. Andersen efter at have fået en stor far/søn-flyveoplevelse med sønnen Emil.
22. april 2021/af Jens Trabolt

Hede: Ny nordisk wave-camp-destination

Vi kender Vågå, Ottsjö og Kebne Wave Camp. Men Hede Wave Camp? Arboga FKs Lars Jauring rapporterer fra en ny nordisk destination; Hede Wave Camp 2020
6. januar 2021/af Jens Trabolt

Ingo Renner – 37000 timmar segelflygtid!

Ingo Renner, Tocumwal, Caproni Calif: Möt tre ikoniska begrepp i Australiens segelflyg
3. juni 2020/af Jens Trabolt

Kastrups Corona Cowboys

Kastrup Lufthavn har Nordens højeste trafiktal. 30 mio passagerer kom gennem gatene i 2018. Nu har Corona decimeret operationen til næsten ingenting. 98% af flytrafikken er aflyst. En tragedie for branche og samfundsøkonomi. Men det gav mulighed for en ærlig talt sindssyg ide som mod alle odds blev en realitet.
26. maj 2020/af Jens Trabolt

Soaring Douglas

Stefan Kipp fik prøvet drømmen om at flyve i Sydafrika. Er det pengene og den lange rejse værd? Ja, ubetinget, siger han.
26. februar 2020/af Jens Trabolt

1011 km deklareret FAI trekant med 160 km/t!

1000 km dagen før i en hyret Jonker JS1. Så hvorfor ikke prøve en gang til – denne gang med deklareret 1000 km FAI-trekant?
Det lykkedes, berettes her af Mads Lykke fra Vejle Svæveflyveklub, som var en del af teamet på Douglas.
26. februar 2020/af Jens Trabolt

839 km over 3 vendepunkter i Danmark

Mads Lykke fløj 839 km med 3 vendepunkter i Danmark!
5. oktober 2019/af Jens Trabolt

At flyve en eksotiker: B13E

At flyve en elektrisk Akaflieg-eksotiker
5. oktober 2019/af Jens Trabolt

Test: Stemme S12

Stemme S12 er med 25 meter spændvidde en ordentlig TMG-basse, som kræver en solid bankkonto og mange stærke venner. Men hvordan flyver den? Reportage fra et flyvende visit.
19. juli 2018/af Jens Trabolt

EB 29 R – værktøjet til drømmeflyvninger?

Med både første og anden generation EB 28 og EB 29-fly vil opgaver i Sverige på mere end 1250 km være mulige – og i Danmark vil drømme som 800 km FAI opgaver inden for landets grænser være mulige at realisere. Det er bare at lade fantasien få frit spil, siger danske Jan W. Andersen.
26. august 2017/af Jens Trabolt

Flere nyhedsartikler

Oh là là! Til fjeldflyvningskursus i St Auban – i Dimona!

At man vælger at tage på flyvekursus på det franske nationalcenter i St Auban er ikke noget unikt. Det er det derimod, at man som danske Claus Kjær Jensen og klubkammeraten Alexander Borrel-Jensen fra Kolding fravælger passagerflyet til Nice og i stedet flyver klubbens Dimona derned. Oh là là!
27. september 2022/af Jens Trabolt

Kaptajnen blev elev (igen)

Danske Søren Enderlein, 56, fra Nordsjællands SFK er luftkaptajn. Han lærte at flyve på svævefly som teenager, men familieliv og jobbet i den kommercielle flyvning krævede en pause på næsten 35 år. Nu er han tilbage i luften i den motorløse flyvning.
”Det giver mig en enorm ro og glæde dybt ind i sjælen at kunne flyve svævefly igen”, fortæller han om gensynet med den tabte kærlighed.
20. september 2022/af Jens Trabolt

Kom til Seilflykonferansen 2022 på Klanten og Storefjell

Hyggeligt socialt samvær og inspirerende oplæg er på programmet, når Seilflyseksjonen inviterer til konference d. 7-9. oktober. De første 30 deltagere er allerede tilmeldt.
14. september 2022/af Jens Trabolt

Selvstart til fartglade individualister

Schleichers nye 15/18-m racer, AS 33 Me, flyver nu med elektrisk drivlinje fra AS 34 Me. Det er godt nyt for de uafhængige ejere.
14. september 2022/af Jens Trabolt

Stick AND rudder

Air France gør det – det danske Flyvevåbens Air Cadets gør det. Svæveflyvning er god træning i energi-management og håndtering af flyvemaskinen. Nu har en gruppe svenske trafikpilotelever fra Ljungbyhed også fået øjnene op for svæveflyvningens glæder.
12. september 2022/af Jens Trabolt

”Crash”, ”boom”, ”bang” i videnskabens navn

To svævefly blev i sensommeren havareret med fuldt overlæg under en spektakulær test af studenterne fra Akaflieg München og Hannover for at lære mere om hvilke materialer og konstruktionsmetoder, som gør svævefly mere sikre.
9. september 2022/af Jens Trabolt

”Vi blev lidt klogere”

”Et vellykket koncept”, lyder det fra deltagerne om det aktuelle elfly-seminar på Ålleberg/Falköping som bød på et mix af prøveflyvninger, forelæsninger og aha-oplevelser.
7. september 2022/af Jens Trabolt

Kvinder kan, selvfølgelig!

Stemning og organisation var i top, da England arrangerede Kvinde-VM på Husbands-Bosworth. Team Danmark repræsenterede norden i ensom majestæt og rejste hjem med bagagen fuld af fantastiske oplevelser og mange venner rigere.
30. august 2022/af Jens Trabolt

Cancer-syge børn fik oplevelser for livet i svævefly

Der er Oldtimer-rally på Svæveflyvecenter Arnborg i disse dage, og Dansk Svæveflyvehistorisk Klub skød eventet i gang lørdag d. 20. august med en dedikeret flyvedag for børn, som kæmper med cancer-sygdom. ”Det var en stor succes for alle parter, og alle frivillige leverede til topkarakter”, konkluderer formand i DASK, Klaus Degner.
23. august 2022/af Jens Trabolt

Segelflygets dag 2022: ”Det heftigste jeg har prøvet!”

13-årige Ebbe fra Ljungbyhed var en af de mange gæster i de svenske svæveflyveklubber under ”Segelflygets dag 2022” lørdag og søndag. For ham var det en chance for at komme nærmere på sin drøm om at flyve. For klubberne er dagen et fantastisk markedsføringsværktøj til rekruttering af nye medlemmer.
22. august 2022/af Jens Trabolt

100 år sedan första entimmesflygningen

Den 18 augusti i år firar vi 100 års jubileet av den första segelflygningen längre än en timme.
18. august 2022/af Jens Trabolt

”Jeg er imponeret over vores juniorer”

Det siger Per Carlin, Team Captain for Sverige. Junior-VM i Tabor, Tjekkiet, er netop afsluttet. Svenske, norske og danske piloter fik sig en super-oplevelse i et meget vel-organiseret event, som tilmed havde godt vejr det meste af tiden. Hvad mere kan man kræve?
15. august 2022/af Jens Trabolt

Vi minns: 90 år sedan Groenhoff omkom

Den 23 juli var det 90 år sedan Günther Groenhoff omkom i sin Fafnir på Wasserkuppes västhang. Groenhoff är segelflyget största affischnamn någonsin. Han är, vad jag vet, den ende segelflygare som nått riktig kultstatus redan under sin livstid. Och ändå blev han bara 24 år. Ett jubileum väl värt att uppmärksamma.
12. august 2022/af Jens Trabolt

VGC-rally 2022: Den levende svæveflyve-historie

Det årlige Vintage Glider Rally er en seriøs flyvefest i alle regnbuens farver. Et panorama ud over svæveflyvehistorien med flyvedygtige fly og en showcase for det store arbejde med at holde sjældne, gamle flykonstruktioner på vingerne. Det 49. Internationale Vintage Glider Rally blev afholdt i Celje, Slovenien, og her besøgte en gruppe danske DASK-entusiaster rallyet med 2 rariteter.
11. august 2022/af Jens Trabolt

Vi minns: 50 år sedan Göran Ax vann VM

I juli 1972, för 50 år sedan, vann Göran Ax sitt första VM, han vann även 1981. VMet ägde rum i jugoslaviska Vrsac, i nuvarande Serbien. Det blev ett VM med mycket cb och åska, överlag dåligt väder, massor med utelandningar, mycket molnflygning, två dödsolyckor, två fallskärmshopp och en riktigt dålig tävlingsorganisation. VM 1972 minns man kanske för hur eländigt och tragiskt det var, men framförallt för att Göran Ax, Sverige blev världsmästare.
10. august 2022/af Jens Trabolt

Hot VM med over 200 km/t i cruise-speed

Der blev trimmet helt frem, da verdens bedste piloter kæmpede om verdensmestertitlen i Szeged, Ungarn som stillede op med et super-velarrangeret mesterskab og fantasi-vejrforhold, som gav gennemsnitshastigheder på over 160 km/t på 440 km-opgaver. Norge, Danmark og Sverige var repræsenteret med teams, som præsterede respektabelt i det ultra-skarpe selskab.
Ingen klagede over kulden, i øvrigt.
9. august 2022/af Jens Trabolt

Markus Ganev: En VM-pilots funderinger over ambitioner og præstationer

Hvordan plukker man sig selv op fra en absolut katastrofestart til et verdensmesterskab? Svenske Markus Ganev fra Uppsala reflekterer her over sine ambitioner og præstationer til VM 2022 i Szeged.
9. august 2022/af Jens Trabolt

Svævefly skal demonstrere fremtidens hydrogen-jetmotorer

Svæveflyvning har altid været lig med innovation; Winglets og kulfiber er alle teknologier som har fundet vej fra svævefly til den kommercielle flyvning. Nu skal 2 Arcus-svævefly med jetmotorer afprøve om fremtidens hydrogen-drevne jetmotorer har bedre – eller værre – contrail-egenskaber højt oppe i atmosfæren.
2. august 2022/af Jens Trabolt

I huvudet på en Chief Steward

Robert Danewid var Chief Steward under sommerens EM i Litauen. Det blev et rigtigt vellykket mesterskab med svensk guld til Janne Nordh, trods dårligt vejr og spændt europæisk sikkerhedssituation. Men hvad går jobbet som Steward egentlig ud på? Læs Robbans fine rapport fra EM og bliv klogere.
1. august 2022/af Jens Trabolt

Termik-praktikere møder termik-forskere

Der nørdes helt i top på det norske nationalcenter på Starmoen, som i denne uge er vært for en international sommerskole for vejr-forskere. Kan vi blive klogere på termikken, mon?
29. juli 2022/af Jens Trabolt