Litauisk utelandning – Nedslag i loggboken

"Petras drar på full gas med klaffen infälld och vi börjar skörda och mala säd. Farten ökar väldigt långsamt medan den malda säden slår på vindruta och vingframkant. Till slut ser man inget framåt. Jag stirrar förtvivlat på fartmätaren som tycks fastnat på 60 km/h." Interessant? Jo, här är Robert Danewids berättelse om en ekstrem utelandning under Baltic Cup i 1989, hvor Litauen forfarende var Sovjet-okkuperad.

Text och foto: Robert Danewid

Svenska laget Framför LAK-12 ”7”. Fr v Gunilla, Robert, Per och Mats

Link to automatic translation

Sommaren 1989 deltog jag i Baltic Cup i Litauen. Det var en tävling för att minnas den första, och dittills enda, Baltic Cup, som arrangerades i Litauen sommaren 1939. Efter den tävlingen ockuperades Litauen av Sovjetunionen och var det fortfarande 1989.

Baltic Cup 1989 gick i perestrojkans tecken. Litauens aeroklubb inbjöd alla stater runt Östersjön att skicka tre piloter och en Team Captain. Arrangören, d v s formellt sovjetiska staten (fast Gorby & co visste nog inte om det), stod för alla kostnader och höll med flygplan, bara man tog sig dit.

Av någon anledning, som arrangören inte själv kunde förklara (……!!!), ”glömde” man skicka inbjudan till Leningrad, som var den sovjetdel som låg vid Östersjön. Som vi tolkade det ville man helt enkelt inte ha med Sovjet och ryssar att göra. Övriga Östersjöstater, utom DDR, skickade deltagare.

Sverige beslöt att skicka ett ”representativt” lag. Mats Olsson (svensk mästare i klubbklassen) flög en Jantar i standardklassen, Gunilla Lundström (numera Lindell) flög en Jantar i damklassen och jag själv en LAK-12 i öppna klassen. Min farsa Per var TC. Strategin var att Mats skulle stå för de idrottsliga prestationerna (han slutade sexa) medan Gunilla och jag stod för representationen (vi är ju så sociala och trevliga!). Bilresan dit, via transitvägar i DDR och Vitryssland (som det hette då) var en lång  (och märklig) upplevelse i sig själv.

Väl på plats i Pociunai blev vi inkvarterade i en stor villa på fältet och fick hämta ut vars ett flygplan i jättehangaren. En gång i veckan gick vi till politruken (politisk kommissær, red.) som höll hov och delade ut rubel till oss så vi kunde köpa mat. Allt var alltså gratis.

Vi förstod ganska snart att det här var en ”politisk” tävling, man ville knyta kontakter med oss från grannländerna och visa sin önskan om självständighet, frihet och demokrati. 1989 var ju den sommaren då Sovjetväldet började falla sönder och man missade aldrig en chans att tala om för oss att ”communism is not good for ordinary people”. Det sovjetiska ”spöket” hängde dock över oss hela tiden.

Idag har det ju dessvärre förbytts mot ett ryskt ”spöke”. Vi var deltagare från Danmark, Västtyskland, Polen, Litauen, Lettland, Estland, Finland och Sverige. Och det blev ett minne för livet.

Gunilla LIndell har landat ute och blir hämtad med Wilga. Mannen i rutiga skjortan är Petras Beta, chief pilot, som också var den som tänkte hämta mig i den här beskrivna utelandningen

Gunilla med sin Jantar Std 3

Det blev en bra tävling med nio tävlingsdagar och jag gjorde fyra utelandningar. Alla unika i sig, men den andra var något alldeles annorlunda! På den tiden gjordes i princip alla hämtningar i Litauen med flygbogsering, alltså med Wilgor. Bilhämtning undvek man. Det var dyrt.

Att segelflyga är bra. Att sträckflyga är bättre. Att sträckflyga i främmande land är ännu bättre. Att landa ute under tävling är dock aldrig bra. Det innebär oftast, om inte alla landar ute, att man förlorar många poäng. Om man bortser från detta faktum, är det emellertid så, att en utelandning i främmande land ofta bjuder på oförglömliga minnen och dessutom ger rikliga tillfällen att träffa och uppleva människor och  landsdelar som ligger långt från turiststråken.

I min loggbok står det ”9 juli, LAK-12, CCCP-6137, 6 tim 23 min, 348 km, landning Samukas”.

På dagens tasksheet för öppna klassen stod en 385 km triangel med start på ena benet. Längsta banan under tävlingen. Prognosen var inte alltför god, men det var ”långa banans syndrom”. Igår flög vi bara 220 km i praktväder. Visserligen mest blått men det drog med 4-5 m/s till över 2 000 m och farterna blev därefter. LAK-12 var/är ett bra segelflygplan.

När vi bogseras upp vid tolvtiden är det dåligt. Första blåsan drar bara till 7-800 m. Men så plötsligt släpper det. Nästa blåsa drar till över 2 000 m och mot nordväst, på första benet, slår det upp lite cumulus. Det är ingen som väntar utan hela startfältet drar iväg på en gång. De första cumulusen ger inget anständigt stig. Och inte nästa heller och 4-5 mil ut ligger vi alla på lågan och undrar vad som hänt. Efterhand blir det helblått och det går bara sakta framåt i taskig torrtermik.

Klockan är bortåt fem när jag är tillbaka i höjd med Pociunai och äntligen kan flyga i anständigt väder igen. Jag har drygt 20 mil kvar men efter att ha fått 2 300 m i bra stig under ett litet cumulus ler livet igen. De följande 15 milen går som en dans i fin torrtermik, som bär till 2 000 m och stadigt 2-3 m/s i blåsorna. Sista brytpunkten rundas på 1 000 m strax innan halv sju. Det är sex mil kvar, en blåsa till borde räcka, även om det är lite motvind. Men det börjar bli sent på dagen.

Denna blåsa materialiseras aldrig. På 400 m flyger jag över ett finfint fält. Jag tycker dock att jag kan åka en bit till, det är gott om fält framför mig och hoppet om att hitta finalblåsan har väl inte helt övergivit mig. Lite längre fram ser jag ett fält med kopiöst stora höhässjor som dessutom är jättestort. Växtligheten ser hög ut, men fältet är fullt med blommor i alla färger. Och med tanke på hässjorna inställer jag mig på en problemlös landning och snabb hämtning med en Wilga. På kvällen är det nämligen ”international evening”. Det vill man ju inte missa.

In på finalen och broms ut. Framför mig har jag ett enormt sädesfält! Jag sätter mig i topparna och så spaken fullt fram. Groundloopen kommer nästan direkt, men flygplanet är helt. Förbryllad stiger jag ur LAK:en. Säden är lårhög. Hässjorna med hö står i en rad mitt i sädesfältet, var höet kommer från begriper jag inte. Och inte heller var alla blommorna kommer från. Är det ogräs? Alla förhoppningar om tidig hemkomst försvinner. Fältet är ca 600 x 600 m, och jag har följt det gamla visdomsordet och landat ”mitt på”.

Office view från LAK-12. Bara instrument från tjeckiska LUN och en rysk el-variometer. LAK-12 var fin att flyga men hade urusla luftbromsar (de modifierades sedermera)

I den östra kanten av fältet ligger det en stenåldersgård, likt de jag sett på andra ställen i Litauen. Och minsann, står det inte en äldre gentleman med käpp vid gården och tittar på mig! Jag meddelar min landning på radion och börjar promenera mot mannen.

När jag kommer närmare undrar jag varför han stirrar så. Jag kör den vanliga presentationen, godkväll, good evening, Guten Abend och allt det där (litauiska eller ryska behärskar jag inte), utan napp. Så jag räcker över mitt lilla ”utelandningskort” till ”bonläppen”.

Vi fick ett litet kort med oss, som vi visade upp när vi landade ute. På en sidan stod det på litauiska vem vi var och att vi landat ute och behövde hjälp (detta var ju före mobiltelefonernas tid). På andra sidan stod det på ryska.

I samma ögonblick inser jag mitt misstag och anledningen till farbrorns fåniga stirrande. Han är blind! Snart kommer bonnmoran ut. Hon kan både se och läsa, men någon telefon har de inte. Å andra sidan hade de inget golv heller, det var jordstampat ”naturgolv”. Bonnmoran tar på sig en kofta, tar farbrorn under armen och ger tecken på att vi ska ut och promenera.

Att man inte kan starta från ett fält med hög säd, där sädestropparna är högre än vingen tar jag för givet. Så jag börjar spana efter en väg att ta sig fram med bil och vagn på. Jag försöker med tecken och ljudspråk få gumman att förstå, men av hennes svar att döma tycker hon jag är helknäpp. Hon ska visa mig var det finns en telefon, så står det på kortet, punkt slut.

Vi kommer in i skogen och stigen blir mindre i takt med att mina onda aningar ökar. Den bil är inte byggd, åtminstone inte i forna Sovjet, som kan ta sig fram här. Än mindre med en flygplanvagn efter sig. Mina tillrop om bilväg slutar med att de tröttnar på mig och efter en halvtimmes promenad vänder de tillbaka.

Nu är jag ensam, men det är bara att fortsätta. Efter en stund kommer jag ut i en glänta i skogen och framför mig ligger en nybyggd ”datja” ur vilken det vrålar punkmusik. Vilken tur! Jag knackar försynt på stora dörren. Inget svar. Huset är mycket elegant och det går ledningar fram till det. Är det månne lokale partipampens villa? Jag knackar intensivare, men inget svar.  Till slut öppnas ett källarfönster och en ung man stirrar på mig. Han pratar inte heller något begripligt tungomål, men han kan läsa. Han pekar mot tillfartsvägen, lämnar tillbaka kortet och stänger fönstret.

Lite längre fram ser jag två unga damer i finkläder, på  väg mot villan. De kan både läsa och tala lite engelska. Någon telefon finns det inte här. De råder mig att gå upp till stor vägen, som är vägen mellan Prienai och Vilnius, ta en buss och åka till Prienai. Nu är det ju så att till Prienai är det 30 km och mitt hemmafält, Pociunai, ligger precis hitom Prienai. Men tack för hjälpen.

Något vemodig och dessutom törstig börjar jag sakta promenera mot Prienai på jakt efter en telefon. Jag tänker på den klassiska boken ”An icecold in Alex”. En pilsner nu hade höjt moralen betydligt.  Inte blir det bättre av att jag ser en Wilga kretsa över mitt fält. Ett par släp passerar över mig. Utelandare som jag, på väg till international evening.




Det är i detta eländiga tillstånd, irrandes omkring på den litauiska landsbygden, på jakt efter en telefon och något drickbart, som Petras och ett par andra från Pociunai, hittar mig en timme senare.

Det första de talar om för mig är att i Litauen går man aldrig från sitt flygplan när man landat ute. Man väntar lugnt på hjälpen – den kommer. En slutsats jag själv kommit till två timmar tidigare.

Petras & co har inte varit sysslolösa. De har hittat en väg till fältet. Först hade Petras hittat LAK:en från luften och dirigerat bilen till fältet, därefter hade han landat med Wilgan på fältet jag flugit över och som jag just nu djupt ångrar att jag inte landade på. När jag undrar varför mina ”hämtare” inte har någon transportvagn med sig säger Petras kolugnt att man tänker flyga hem LAK:en.

En annan litauisk utelandning (dock inte den som beskrivs i texten)

Först sex och en halv timme i torrtermik, sedan två och en halv timmes irrande och nu detta.

Det går inte säger jag försiktigt. Jodå säger Petras, det har vi gjort förr. Jag försöker förklara att vad jag lärt mig under 20 års flygande, så är en förutsättning för att lyftkraften ska alstras att vingarna är över grödan och så är inte fallet här. Dessutom betvivlar jag att Petras trötta Wilga är tillräckligt stark för att få upp ekipaget ur lårhög seg säd. Och tillägger på slutet att jag tänker minsann inte riskera livet och flyga LAK:en!
Jag behöver inte oroa mig säger Petras. Han har tagit med sig Nevulis, den yngsta segelflygläraren på klubben, han ska flyga LAK:en.

Nevulis och jag promenerar ut till fältet och LAK:en medan chauffören skjutsar Petras till Wilgan som står någon kilometer bort. Jag märker att Nevulis inte är så pigg på ”uppdraget”.  Han är rätt moloken.

En stund senare kommer Wilgan och landar mitt i sädesfältet. Jag har aldrig sett något liknande! Wilgan plöjer ner säden och lämnar efter sig en ful reva. Vi ”spänner för” LAK:en och bogserar den till fältändan. Ny reva i säden.

Bogserlinan kopplas i och allt görs klart för start. Emellertid är Wilgans nos, vindruta, propeller och vingframkant täckt av ett tjockt lager ”nyskördad och mald” säd, som blivit en seg massa. Jag föreslår att vi i alla fall bör tvätta rent flygplanet. Eftersom man inte kan se ut genom vindrutan går Petras med på det.

Gunilla har startat från ett utelandningsfält. Fotot taget från Wilgan. Notera längden på linan. Vi använde den långa linan, standardlinan var 12 m lång.

När flygplanet är tvättat börjar jag gå mot bilen men Petras kallar tillbaka mig. Jag ska åka med honom i Wilgan. Jag tackar artigt nej, i Sverige får man ju inte ha pax under flygsläp, men han insisterar eftersom det är international evening och jag är en av huvudgästerna. Så jag kommer inte undan.

Men nu uppstår en animerad diskussion mellan Nevulis och Petras som slutar i att de kommer fram till att det kanske ändå inte är tillrådligt att starta med flygsläp, jag har nog rätt i alla fall. Så vi tömmer LAK:en på mina tillhörigheter.

Men nu ska även Nevulis åka med Wilgan. Jag sätter mig i baksätet. När vi tagit plats uppstår ny diskussion, som slutar med att det kanske är för mycket med tre personer i Wilgan, vi blir för tunga. Jag erbjuder mig genast att stiga ur och åka med bilen. Men nej, jag ska ju på fest. Så Nevulis stiger ur, jag blir kvar i baksätet. För bara fem minuter sedan skulle vi starta med två man i Wilgan och LAK:en på släp! Nu är jag djupt bekymrad………
Petras startar motorn och ställer upp. Man kunde ju ha trott att vi skulle starta i fåran han plöjt upp när han landade, det borde ju ge lite mindre motstånd. Men nej då. Vi ska plöja en ny fåra.

Petras drar på full gas med klaffen infälld och vi börjar skörda och mala säd. Farten ökar väldigt långsamt medan den malda säden slår på vindruta och vingframkant. Till slut ser man inget framåt. Jag stirrar förtvivlat på fartmätaren som tycks fastnat på 60 km/h. Efter en kraftfull svordom från Petras tar han full klaff och Wilgan hoppar upp i luften. Vi är airborne! Han öppnar sidorutan och sticker ut huvudet så han kan se något.

Väl i luften och med pulsen under 200 frågar jag Petras vem som ska betala skadorna på fältet (vi har ju fördärvat rätt mycket). Men i det forna Sovjet fanns ju ingen bonde som kunde bli sur. Marken ägdes ju av staten, alltså medborgarna, inklusive segelflygarna.

Jag hann hem så jag kunde vara med en stund på festen och nästa morgon stod ”7” monterad och klar på grid. Snacka om service!

Svenska piloterna briefas av tävlingsledaren Audrius Jonusas

Briefing. Fr v Robert, Mats och Gunilla. Snett bakom Robert (i mustasch och glasögon) sitter Jens Christian Pedersen, Danmark, och bakom Mats Claus Triebel, Tyskland. Båda flög LAK-12 i öppna klassen.

Självständiga och fria

Den sommaren efter det att vi åkt hem växte frihetsrörelsen i Baltikum. I augusti, vid 50 års jubileet av Molotov-Ribbentrop-pakten, bildades en mänsklig kedja som gick obruten genom de tre baltiska staterna. En mäktig manifestation. Vi åkte hem med det bestämda intrycket att de baltiska staterna snart skulle vara självständiga och fria. Och det blev de ett  år senare.

På hösten 1989, alltså samma år, hade vi bjudit in föreläsare till Billingehuskonferensen från Danmark, Finland, Västtyskland, Polen och Litauen. På fredagskvällen den 9 november satt vi i klubbhuset på Skövde Flygklubb och drack pilsner. Carsten Lindemann, tysk meteorolog och en av föreläsarna, anlände från Berlin. Det första han sa var att vi skulle slå på TV för Berlinmuren hade öppnats. Det var en mäktig känsla att tillsammans med segelflygvänner från så många länder i vårt närområde, även från andra sidan järnridån, se dessa historiska händelser. Vi kände alla att framför oss väntade ett nytt, friare och öppnare Europa, som skulle gynna oss alla, inte minst segelflyget, och våra möjligheter att samarbeta och träffas. En fantastisk känsla.

Och nu våren 2022, har ryssarna, som ju inte fick vara med på Baltic Cup 1989, åter fördärvat alltihop! Återigen hänger ett rysspöke över Europa.

Flere flight-stories

Land i sigte – klokken 7 om morgenen!

Yves Gerster fra Schweiz er ikke bare en kapabel pilot. Han er også nysgerrig, og med et et godt Europa-kort på væggen finder han inspiration til nye imponerende flyvninger. For få uger siden fløj han fra St Auban i Frankrig til Corsica – og retur!
17. april 2024/af Jens Trabolt

Morning Glory: Unikt vejrfænomen i ødemarken

“Morning Glory” er en sjælden begivenhed i atmosfæren i det nordlige Australien; En bølge som rejser gennem atmosfæren med cirka 40 km/t. Foran dette fænomen løfter luften sig laminart. Bagved Morning Glory kan der være ekstrem turbulens. Manden bag SkySight-prognosen Matthew Scutter rejste 2500 km hver vej for at opleve at flyve svævefly på Morning Glory.
4. april 2024/af Jens Trabolt

Mod alle fire ror-stop på Wavecamp

Wavecamps med flyvning fra frosne søer er en verdens-unik signatur for den svenske og norske svæveflyvning. Årets lejre i Vågå og Ottsjö er netop afsluttede, mens verdens nordligste i Kebnekaise fortsat pågår.
3. april 2024/af Jens Trabolt

Solformørkelse i TMG – stik den!

Mange piloter har en ”bucket-list”, noget man gerne vil prøve her i livet. Det kan være bølge-flyvning i Norden, hangflyvning i Alperne eller noget helt tredje. Her er en ny ide: Sidste år, d. 20 april, fløj australske Barry Hendy 3500 km fra sin base i Benalla ud til vestkysten af Australien i en Phoenix-TMG for at opleve en total solformørkelse i 15 000 ft. Stik den!
22. februar 2024/af Jens Trabolt

På 1000 km rekordjagt i Namibia

I hjertet af Namibia, hvor termikken danser over det endeløse landskab i Kalahari-ørkenen, har to danske svæveflyvepiloter, Claus Elmeros og Klaus Juhl realiseret drømmen om at flyve den første danske 2-sædede 1000 km FAI-trekant.
24. januar 2024/af Jens Trabolt

50 år senere: Gjennom Australien med Blanik!

"Om jeg ville gjort det igjen? Selvsagt!"
I 1974 fløy norske Stein Frich fra kyst til kyst gjennom den australske «outback» i en Blanik. Noe som ingen andre hadde prøvd før med seilfly. Underveis måtte han starte med brutale bilstarter fra improviserte flystriper i bushen og lande på testområder for atombomber med «stålørnen». Ja, det var ikke kjedelig!
6. december 2023/af Jens Trabolt

På 5200 meter över Ottsjö! Rapport från lägret 2023

Ottsjö Fjällflygläger 2023 samlade 39 deltagare från åtta svenska klubbar. Med sig hade man tio segelflygplan. Många deltog för första gången, vilket är glädjande. Vädret med låga temperaturer och vindar mestadels från väst, gjorde att vi fick ut 10 flygdagar av 14 möjliga. 6 dagar gav riktigt bra vågflygningar.  Thomas Brandt rapporterar från 2023-lägret. 
9. november 2023/af Jens Trabolt

Kystinspektion i Bergfalke

DASK, den danske svæveflyvehistoriske klub, leverede på sidste dag i september endnu en af de eksotiske Lønstrup-træf ved den danske Vestkyst. Vindretningen var perfekt, men det blæste helt sindssygt. Det gav både fordele og ulemper…
8. november 2023/af Jens Trabolt

Drømmen om ”Adventure Gliding Tour” i svævefly

Kom med på tur og få en oplevelse for livet, når et team af svæveflyve-entusiaster sætter kursen mod det store udland. ”Der er plads til piloter med alle erfaringsniveauer”, lyder det fra en af initiativtagerne, danske Jan Granvig Dahl som også hilser andre nordiske deltagere velkomne.
24. oktober 2023/af Jens Trabolt

Med TMG på strandtur

En 65 hestes MotorFalke er nok ikke det mest oplagte bush-fly, men det er der ingen som har fortalt flyets ejer Niels Arild Jakobsen fra Skive Svæveflyveklub. Han og klubkammeraten Thomas H. Sørensen har flere gange deltaget i det interessante Blokhus Strand-fly-in med OY-NAX, senest 20 august, hvor både deltagere og strandgæsterne fik en stor oplevelse.
9. september 2023/af Jens Trabolt

Selvstart om natten med natkikkert og overnatning i bølgen: Historien bag en 3000 km-flyvning

I juni måned fløj den amerikanske bølge-specialist Gordon Boettger og kammeraten Bruce Campbell utrolige 3058 km i en Arcus J langs Sierra Nevada-bjergene bag Los Angeles og San Francisco. Dette inkluderede selvstart om natten, en overnatning i bølgen og anvendelse af natkikkerter, Night Vision Goggles. Amelie Holighaus, datter af Schempp-Hirth chefen Tilo Holighaus har her gravet lidt i den utrolige historie.
11. august 2023/af Jens Trabolt

En juni-drøm: 565 km ø-hop på udebane i Danmark

Præcise prognoser, gode fly og ”lidt” erfaring gav 4 Herning-piloter en yderst spændende flyvning med krydsning af store vandområder d. 3. juni 2023.
19. juni 2023/af Jens Trabolt

Över Öresund från Sverige till Kastrup flygplats – 90 år senare.

Den 12 augusti 1933 blev Edmund Sparmann i ESG-31, SE-ADP, den förste att segelflyga, eller rättare sagt glidflyga, över Öresund. 1983 var jag involverad i återskapandet av flygningen 50 år senare. Nedslag i loggboken
1. juni 2023/af Jens Trabolt

Havkrydser med flaps

En Arcus M er et ypperligt 2-sædet fly med fremragende præstationer. Giver man det 2 piloter med appetit på eventyr og ekspedition kan man også notere ”Oceangående” på listen over plusord. Danske Minik Frank og Frederik Nøddelund fik i starten af maj realiseret en plan for en grænseoverskridende flyvning fra Jylland til Sverige med havkrydseren på ”60 fods spændvidde”.
24. maj 2023/af Jens Trabolt

Langt, hurtigt, fantastisk (og langsomt og højt!)

Dagene omkring 3-7 maj bød på ekstraordinære flyvninger i Sverige. Janne Nordh, Jari Niskanen, Mikael Engström, Bengt Frid og flere andre fik store oplevelser i luften. Men en dansk ASK 23 fik måske den bedste udsigt. 
9. maj 2023/af Jens Trabolt

Nedslag i loggboken: Islay tur-och-retur

"Vi gled på och var nu nere på 3 000 m, fortfarande i moln. Micke började tveka. ”Där är fa…. ingen glugg på andra sidan!”. ”Jo, fortsätt”, sa jag. På 2 500 m, fortfarande ingen glugg, bara moln. ”Robban, det här håller inte, där är ingen glugg!” säger kapten. OK, han var kapten, så vi vände tillbaka mot Aboyne, fortfarande i moln. Gluggen hade uppenbarligen dragit igen, men det fina lentiset låg säkert kvar däruppe, till ingen nytta". Nedslag i logbogen fra en meget usædvanlig flyvning i Skotland.
4. april 2023/af Jens Trabolt

Som i en fryser: 24 timer i norske bølger

Det er 20 år siden, at 2 tyske piloter beviste i praksis, at det er muligt at overnatte i luften på bølger over de norske fjelde. Med over 24 timer i luften satte Helmut Rohs og Robert Fessler punktum for en af de vildeste strækflyvninger nogensinde i Norden. Redaktionen på NORDIC GLIDING har tidligere hørt om denne historie, men har altid troet, at det var en ”myte” – indtil det nu lykkedes at opspore de to piloter, som nu fortæller historien.
17. januar 2023/af Jens Trabolt

Drømmen om 1000 km i Danmark og 1500 km i Sverige

Rekorder er til for at blive slået. Det er en vigtig drivkraft i svæveflyvningen, og vi ser, at ”barren” flyttes op hvert år med bedre fly og ikke mindst bedre vejrprognoser og planlægning. Men hvad ville det fx kræver at flyve 1000 km i DK eller 1500 km i Sverige?
14. december 2022/af Jens Trabolt

Frankrig rundt med ”Himlens knallert”

Eksperimental-flyet ”Sol Ex” er et barn af den franske ingeniør Jean-Baptiste Loiselet. Han har tidligere sejlet til Antarktis, men blev for 7 år siden fascineret af svæveflyvningens muligheder for lange flyvninger. Hans drøm var total soldrevet autonomi og selvstart. Det kunne ingen producenter tilbyde, så han byggede sit eget fly. Nu har han fløjet Frankrig rundt i svævefly uden en dråbe benzin eller ekstern elektricitet.
7. december 2022/af Jens Trabolt

Bland nissar, bölger och norrsken

Sista helgen i november är det traditionell säsongsavslutning och nisseflygning på Oppdal, hemvist för NTNU flygklubb. Ett av det mest fascinerande med flygning i Oppdal vid denna tid på året är ljuset. På morgonen och eftermiddagen blir lentisarna vackert solbeslysta underifrån. Ljuset och färgerna är vidunderliga. Rapport från Robert Danewid
29. november 2022/af Jens Trabolt

Flere nyhedsartikler

Land i sigte – klokken 7 om morgenen!

Yves Gerster fra Schweiz er ikke bare en kapabel pilot. Han er også nysgerrig, og med et et godt Europa-kort på væggen finder han inspiration til nye imponerende flyvninger. For få uger siden fløj han fra St Auban i Frankrig til Corsica – og retur!
17. april 2024/af Jens Trabolt

Bag kulissen før Aero

I næste uge starter Aero Messe i Friedrichshafen med et stort opbud af svævefly-producenter. Messen er enorm, og det samme kan siges for den store energi som mange virksomhederne lægger i at deltage. Hos Alexander Schleicher i Poppenhausen har man startet forberedelserne mindst et halvt år forvejen.
12. april 2024/af Jens Trabolt

Bulltofta-skrönor del 4: Om olika landningsteknik

10. april 2024/af Jens Trabolt

Var med på Ungdomsläger 2024

Häng med på ungdomsläger sommaren 2024 – ett minne för livet!
I sommar anordnar Segelflygförbundet och KSAK åter igen ett utbildningsläger i segel och motorflyg som genomförs 21-26 juli på Ålleberg i Falköping.
8. april 2024/af Jens Trabolt

Morning Glory: Unikt vejrfænomen i ødemarken

“Morning Glory” er en sjælden begivenhed i atmosfæren i det nordlige Australien; En bølge som rejser gennem atmosfæren med cirka 40 km/t. Foran dette fænomen løfter luften sig laminart. Bagved Morning Glory kan der være ekstrem turbulens. Manden bag SkySight-prognosen Matthew Scutter rejste 2500 km hver vej for at opleve at flyve svævefly på Morning Glory.
4. april 2024/af Jens Trabolt

Mod alle fire ror-stop på Wavecamp

Wavecamps med flyvning fra frosne søer er en verdens-unik signatur for den svenske og norske svæveflyvning. Årets lejre i Vågå og Ottsjö er netop afsluttede, mens verdens nordligste i Kebnekaise fortsat pågår.
3. april 2024/af Jens Trabolt

C-diplomet fyller 100 del 2: Sverige visar vägen till DK-skolning

I del 1 av denna artikelserie fick vi höra historien om hur C-diplomet har format och fortsätter att utgöra grundmodellen för segelflygutbildning. Men visste du att det var segelflyget i Sverige som vi idag kan tacka för de pedagogiska framstegen med 2-sitsiga plan? Den historien kommer här i sista delen av "C-diplomet fyller 100 år".
2. april 2024/af Jens Trabolt

C-diplomet 100 år Del 1: Segelflygutbildningen växer fram

Måsmärket, eller C-diplommärket, fyller 100 år i år, 2024. Under större delen av 1900-talet var märket en välkänd symbol för segelflyget. Man bar det med stolthet och speciellt om man fått det utökat till silver-C eller ännu häftigare till guld-C, kanske även med diamanter. Idag förefaller det som att måsmärkenas status är låg och att de rentav fallit i glömska. Men idag, 100 år senare, utgör ideen fortfarande hela grunden för all segelflygutbildning.
27. marts 2024/af Jens Trabolt

Mere slæberevolution i Norden

Sidste år erstattede Seilflyseksjonen i NLF og Segelflyget de gamle Pawnee og Supercub med køb af 141 hk-Eurofox. Nu følger flere nordiske klubber trop.
”At NLF valgte flyet efter grundig research var for os en bekræftelse af, at det var det rigtige fly”, fortæller styreleder i Drammen Flyklubbs Seilflygruppe Fredrik Øystese, som netop har bestilt samme fly.
22. marts 2024/af Jens Trabolt

Nye handicaps skal gøre klubklassen mere fair

Den yderst populære klubklasse er konstrueret med henblik på, at ældre og dermed prisbillige fly, der ikke længere er i top, fortsat skal kunne konkurrere i nationale og internationale sammenhænge. Hemmeligheden er handicapkoefficienter som gør det muligt for at holde et mesterskab for en klasse, hvor flyene kan være meget forskellige. I Danmark bliver disse handicaps nu ændret, så konkurrencen bliver mere fair end før.
21. marts 2024/af Jens Trabolt

Skövde flygklubb igår, idag och i morgon

Skövde FK flyttade förra året, då kommunens framtidsplaner för flygfältet i Skövde inte var garanti för fortsatt verksamhet. Klubben har nu fått fotfäste hos vänner på flygplatsen i Falköping och sammanslagningen av resurser har resulterat i en av Europas finaste klubbflottor. Fritt luftrum dessutom! Skövde FK:s Bernt Hall berättar här om de kanske största förändringarna i klubbens snart 90-åriga historia.
20. marts 2024/af Jens Trabolt

Ove Hillersborg får Göta-pokalen

Göta-pokalen, skænket af Aeroklubben i Göteborg, er dansk svæveflyvnings højeste udmærkelse. Den uddeles i år til Ove Hillersborg for hans store indsats i dansk svæveflyvning gennem årene. 
12. marts 2024/af Jens Trabolt

Bulltofta-skrönor del 3: “Hangflygning”

"När planet var rakt över vinschbilen utlöste Gamil saxen och klippte wiren. Annalisa flög ett litet stycke, svängde 180 grader och kom ännu en gång över bilen, nu med 150 m wire i nosen. Den
svepte som en pisksnärt och vi på marken kastade oss undan. På vägen in mot hanget snodde wiren sig några varv kring ett taggtrådsstängsel, rycke upp en staketstolpe på var sida och drog planet nedåt i nästan negativ vinkel varefter brottstycket i nosen brast."
7. marts 2024/af Jens Trabolt

Svæveflyve-piloter inspicerede kandidat til fremtidens elektriske slæbefly

Til weekendens IGC-møde i Toulouse var der indlagt et besøg hos Aura Aero, som har indgået aftale med det franske svæveflyveforbund om at levere fremtidens elektriske slæbefly.
6. marts 2024/af Jens Trabolt

Flyv hurtigere end Ib Braes og vind 10 000 DKK

Modsat golf og tennis er svæveflyvningen normalt ikke en sport, hvor man tjener penge på sine resultater. Og dog! Til mindehøjtideligheden for den danske rekordpilot Ib Braes på Arnborg for kort tid siden blev ”Ib Braes hastighedspokal” offentliggjort. Flyver man hurtigere end han gjorde i 1975 på en 100 km FAI trekant, så er der helt op til 10 000 kroner på højkant.  
5. marts 2024/af Jens Trabolt

Mindeord: Solo-motorpioneren Wolfgang Emmerich 1951-2024

Wolfgang Emmerich gik bort i januar efter længere tids sygdom, men hans signatur kommer til at findes i alle svæveflyveklubber verden rundt i mange år fremover. Han var en drivende kraft i udviklingen og produktion af de små Solo-motorer, som revolutionerede svæveflyvningen.
29. februar 2024/af Jens Trabolt

Svævefly på job og i fritiden

Ulf Ringertz er professor i Flygteknik på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm samt passioneret svæveflyve-pilot. Et af hans mange projekter er en elektrificeret version af det lille svenske 12 m svævefly Windex.
28. februar 2024/af Jens Trabolt

Robert Danewid: “Man måste känna sin historia för att möta framtiden”

C-diplomet och ”måsmärket” fyller 100 år i år. I januari höll jag ett webinar om segelflygutbildningen under 100 år. När jag gjorde researchen till det insåg jag hur mycket av 30-tals strukturerna som fortfarande finns kvar i segelflyget. På gott och ont.
27. februar 2024/af Jens Trabolt

Solformørkelse i TMG – stik den!

Mange piloter har en ”bucket-list”, noget man gerne vil prøve her i livet. Det kan være bølge-flyvning i Norden, hangflyvning i Alperne eller noget helt tredje. Her er en ny ide: Sidste år, d. 20 april, fløj australske Barry Hendy 3500 km fra sin base i Benalla ud til vestkysten af Australien i en Phoenix-TMG for at opleve en total solformørkelse i 15 000 ft. Stik den!
22. februar 2024/af Jens Trabolt

Ny hangar giver flyveglæde i hverdagen

Det er meningsløst at have dyre fly, hvis de er utilgængelige. Nye hangarer giver komfort og smidighed i hverdagen for en række nordiske klubber, senest med byggeprojekt i Midtsjællands SFK.
20. februar 2024/af Jens Trabolt