Litauisk utelandning – Nedslag i loggboken

Svenska laget Framför LAK-12 ”7”. Fr v Gunilla, Robert, Per och Mats

Link to automatic translation

Sommaren 1989 deltog jag i Baltic Cup i Litauen. Det var en tävling för att minnas den första, och dittills enda, Baltic Cup, som arrangerades i Litauen sommaren 1939. Efter den tävlingen ockuperades Litauen av Sovjetunionen och var det fortfarande 1989.

Baltic Cup 1989 gick i perestrojkans tecken. Litauens aeroklubb inbjöd alla stater runt Östersjön att skicka tre piloter och en Team Captain. Arrangören, d v s formellt sovjetiska staten (fast Gorby & co visste nog inte om det), stod för alla kostnader och höll med flygplan, bara man tog sig dit.

Av någon anledning, som arrangören inte själv kunde förklara (……!!!), ”glömde” man skicka inbjudan till Leningrad, som var den sovjetdel som låg vid Östersjön. Som vi tolkade det ville man helt enkelt inte ha med Sovjet och ryssar att göra. Övriga Östersjöstater, utom DDR, skickade deltagare.

Sverige beslöt att skicka ett ”representativt” lag. Mats Olsson (svensk mästare i klubbklassen) flög en Jantar i standardklassen, Gunilla Lundström (numera Lindell) flög en Jantar i damklassen och jag själv en LAK-12 i öppna klassen. Min farsa Per var TC. Strategin var att Mats skulle stå för de idrottsliga prestationerna (han slutade sexa) medan Gunilla och jag stod för representationen (vi är ju så sociala och trevliga!). Bilresan dit, via transitvägar i DDR och Vitryssland (som det hette då) var en lång  (och märklig) upplevelse i sig själv.

Väl på plats i Pociunai blev vi inkvarterade i en stor villa på fältet och fick hämta ut vars ett flygplan i jättehangaren. En gång i veckan gick vi till politruken (politisk kommissær, red.) som höll hov och delade ut rubel till oss så vi kunde köpa mat. Allt var alltså gratis.

Vi förstod ganska snart att det här var en ”politisk” tävling, man ville knyta kontakter med oss från grannländerna och visa sin önskan om självständighet, frihet och demokrati. 1989 var ju den sommaren då Sovjetväldet började falla sönder och man missade aldrig en chans att tala om för oss att ”communism is not good for ordinary people”. Det sovjetiska ”spöket” hängde dock över oss hela tiden.

Idag har det ju dessvärre förbytts mot ett ryskt ”spöke”. Vi var deltagare från Danmark, Västtyskland, Polen, Litauen, Lettland, Estland, Finland och Sverige. Och det blev ett minne för livet.

Gunilla LIndell har landat ute och blir hämtad med Wilga. Mannen i rutiga skjortan är Petras Beta, chief pilot, som också var den som tänkte hämta mig i den här beskrivna utelandningen

Gunilla med sin Jantar Std 3

Det blev en bra tävling med nio tävlingsdagar och jag gjorde fyra utelandningar. Alla unika i sig, men den andra var något alldeles annorlunda! På den tiden gjordes i princip alla hämtningar i Litauen med flygbogsering, alltså med Wilgor. Bilhämtning undvek man. Det var dyrt.

Att segelflyga är bra. Att sträckflyga är bättre. Att sträckflyga i främmande land är ännu bättre. Att landa ute under tävling är dock aldrig bra. Det innebär oftast, om inte alla landar ute, att man förlorar många poäng. Om man bortser från detta faktum, är det emellertid så, att en utelandning i främmande land ofta bjuder på oförglömliga minnen och dessutom ger rikliga tillfällen att träffa och uppleva människor och  landsdelar som ligger långt från turiststråken.

I min loggbok står det ”9 juli, LAK-12, CCCP-6137, 6 tim 23 min, 348 km, landning Samukas”.

På dagens tasksheet för öppna klassen stod en 385 km triangel med start på ena benet. Längsta banan under tävlingen. Prognosen var inte alltför god, men det var ”långa banans syndrom”. Igår flög vi bara 220 km i praktväder. Visserligen mest blått men det drog med 4-5 m/s till över 2 000 m och farterna blev därefter. LAK-12 var/är ett bra segelflygplan.

När vi bogseras upp vid tolvtiden är det dåligt. Första blåsan drar bara till 7-800 m. Men så plötsligt släpper det. Nästa blåsa drar till över 2 000 m och mot nordväst, på första benet, slår det upp lite cumulus. Det är ingen som väntar utan hela startfältet drar iväg på en gång. De första cumulusen ger inget anständigt stig. Och inte nästa heller och 4-5 mil ut ligger vi alla på lågan och undrar vad som hänt. Efterhand blir det helblått och det går bara sakta framåt i taskig torrtermik.

Klockan är bortåt fem när jag är tillbaka i höjd med Pociunai och äntligen kan flyga i anständigt väder igen. Jag har drygt 20 mil kvar men efter att ha fått 2 300 m i bra stig under ett litet cumulus ler livet igen. De följande 15 milen går som en dans i fin torrtermik, som bär till 2 000 m och stadigt 2-3 m/s i blåsorna. Sista brytpunkten rundas på 1 000 m strax innan halv sju. Det är sex mil kvar, en blåsa till borde räcka, även om det är lite motvind. Men det börjar bli sent på dagen.

Denna blåsa materialiseras aldrig. På 400 m flyger jag över ett finfint fält. Jag tycker dock att jag kan åka en bit till, det är gott om fält framför mig och hoppet om att hitta finalblåsan har väl inte helt övergivit mig. Lite längre fram ser jag ett fält med kopiöst stora höhässjor som dessutom är jättestort. Växtligheten ser hög ut, men fältet är fullt med blommor i alla färger. Och med tanke på hässjorna inställer jag mig på en problemlös landning och snabb hämtning med en Wilga. På kvällen är det nämligen ”international evening”. Det vill man ju inte missa.

In på finalen och broms ut. Framför mig har jag ett enormt sädesfält! Jag sätter mig i topparna och så spaken fullt fram. Groundloopen kommer nästan direkt, men flygplanet är helt. Förbryllad stiger jag ur LAK:en. Säden är lårhög. Hässjorna med hö står i en rad mitt i sädesfältet, var höet kommer från begriper jag inte. Och inte heller var alla blommorna kommer från. Är det ogräs? Alla förhoppningar om tidig hemkomst försvinner. Fältet är ca 600 x 600 m, och jag har följt det gamla visdomsordet och landat ”mitt på”.

Office view från LAK-12. Bara instrument från tjeckiska LUN och en rysk el-variometer. LAK-12 var fin att flyga men hade urusla luftbromsar (de modifierades sedermera)

I den östra kanten av fältet ligger det en stenåldersgård, likt de jag sett på andra ställen i Litauen. Och minsann, står det inte en äldre gentleman med käpp vid gården och tittar på mig! Jag meddelar min landning på radion och börjar promenera mot mannen.

När jag kommer närmare undrar jag varför han stirrar så. Jag kör den vanliga presentationen, godkväll, good evening, Guten Abend och allt det där (litauiska eller ryska behärskar jag inte), utan napp. Så jag räcker över mitt lilla ”utelandningskort” till ”bonläppen”.

Vi fick ett litet kort med oss, som vi visade upp när vi landade ute. På en sidan stod det på litauiska vem vi var och att vi landat ute och behövde hjälp (detta var ju före mobiltelefonernas tid). På andra sidan stod det på ryska.

I samma ögonblick inser jag mitt misstag och anledningen till farbrorns fåniga stirrande. Han är blind! Snart kommer bonnmoran ut. Hon kan både se och läsa, men någon telefon har de inte. Å andra sidan hade de inget golv heller, det var jordstampat ”naturgolv”. Bonnmoran tar på sig en kofta, tar farbrorn under armen och ger tecken på att vi ska ut och promenera.

Att man inte kan starta från ett fält med hög säd, där sädestropparna är högre än vingen tar jag för givet. Så jag börjar spana efter en väg att ta sig fram med bil och vagn på. Jag försöker med tecken och ljudspråk få gumman att förstå, men av hennes svar att döma tycker hon jag är helknäpp. Hon ska visa mig var det finns en telefon, så står det på kortet, punkt slut.

Vi kommer in i skogen och stigen blir mindre i takt med att mina onda aningar ökar. Den bil är inte byggd, åtminstone inte i forna Sovjet, som kan ta sig fram här. Än mindre med en flygplanvagn efter sig. Mina tillrop om bilväg slutar med att de tröttnar på mig och efter en halvtimmes promenad vänder de tillbaka.

Nu är jag ensam, men det är bara att fortsätta. Efter en stund kommer jag ut i en glänta i skogen och framför mig ligger en nybyggd ”datja” ur vilken det vrålar punkmusik. Vilken tur! Jag knackar försynt på stora dörren. Inget svar. Huset är mycket elegant och det går ledningar fram till det. Är det månne lokale partipampens villa? Jag knackar intensivare, men inget svar.  Till slut öppnas ett källarfönster och en ung man stirrar på mig. Han pratar inte heller något begripligt tungomål, men han kan läsa. Han pekar mot tillfartsvägen, lämnar tillbaka kortet och stänger fönstret.

Lite längre fram ser jag två unga damer i finkläder, på  väg mot villan. De kan både läsa och tala lite engelska. Någon telefon finns det inte här. De råder mig att gå upp till stor vägen, som är vägen mellan Prienai och Vilnius, ta en buss och åka till Prienai. Nu är det ju så att till Prienai är det 30 km och mitt hemmafält, Pociunai, ligger precis hitom Prienai. Men tack för hjälpen.

Något vemodig och dessutom törstig börjar jag sakta promenera mot Prienai på jakt efter en telefon. Jag tänker på den klassiska boken ”An icecold in Alex”. En pilsner nu hade höjt moralen betydligt.  Inte blir det bättre av att jag ser en Wilga kretsa över mitt fält. Ett par släp passerar över mig. Utelandare som jag, på väg till international evening.

Det är i detta eländiga tillstånd, irrandes omkring på den litauiska landsbygden, på jakt efter en telefon och något drickbart, som Petras och ett par andra från Pociunai, hittar mig en timme senare.

Det första de talar om för mig är att i Litauen går man aldrig från sitt flygplan när man landat ute. Man väntar lugnt på hjälpen – den kommer. En slutsats jag själv kommit till två timmar tidigare.

Petras & co har inte varit sysslolösa. De har hittat en väg till fältet. Först hade Petras hittat LAK:en från luften och dirigerat bilen till fältet, därefter hade han landat med Wilgan på fältet jag flugit över och som jag just nu djupt ångrar att jag inte landade på. När jag undrar varför mina ”hämtare” inte har någon transportvagn med sig säger Petras kolugnt att man tänker flyga hem LAK:en.

En annan litauisk utelandning (dock inte den som beskrivs i texten)

Först sex och en halv timme i torrtermik, sedan två och en halv timmes irrande och nu detta.

Det går inte säger jag försiktigt. Jodå säger Petras, det har vi gjort förr. Jag försöker förklara att vad jag lärt mig under 20 års flygande, så är en förutsättning för att lyftkraften ska alstras att vingarna är över grödan och så är inte fallet här. Dessutom betvivlar jag att Petras trötta Wilga är tillräckligt stark för att få upp ekipaget ur lårhög seg säd. Och tillägger på slutet att jag tänker minsann inte riskera livet och flyga LAK:en!
Jag behöver inte oroa mig säger Petras. Han har tagit med sig Nevulis, den yngsta segelflygläraren på klubben, han ska flyga LAK:en.

Nevulis och jag promenerar ut till fältet och LAK:en medan chauffören skjutsar Petras till Wilgan som står någon kilometer bort. Jag märker att Nevulis inte är så pigg på ”uppdraget”.  Han är rätt moloken.

En stund senare kommer Wilgan och landar mitt i sädesfältet. Jag har aldrig sett något liknande! Wilgan plöjer ner säden och lämnar efter sig en ful reva. Vi ”spänner för” LAK:en och bogserar den till fältändan. Ny reva i säden.

Bogserlinan kopplas i och allt görs klart för start. Emellertid är Wilgans nos, vindruta, propeller och vingframkant täckt av ett tjockt lager ”nyskördad och mald” säd, som blivit en seg massa. Jag föreslår att vi i alla fall bör tvätta rent flygplanet. Eftersom man inte kan se ut genom vindrutan går Petras med på det.

Gunilla har startat från ett utelandningsfält. Fotot taget från Wilgan. Notera längden på linan. Vi använde den långa linan, standardlinan var 12 m lång.

När flygplanet är tvättat börjar jag gå mot bilen men Petras kallar tillbaka mig. Jag ska åka med honom i Wilgan. Jag tackar artigt nej, i Sverige får man ju inte ha pax under flygsläp, men han insisterar eftersom det är international evening och jag är en av huvudgästerna. Så jag kommer inte undan.

Men nu uppstår en animerad diskussion mellan Nevulis och Petras som slutar i att de kommer fram till att det kanske ändå inte är tillrådligt att starta med flygsläp, jag har nog rätt i alla fall. Så vi tömmer LAK:en på mina tillhörigheter.

Men nu ska även Nevulis åka med Wilgan. Jag sätter mig i baksätet. När vi tagit plats uppstår ny diskussion, som slutar med att det kanske är för mycket med tre personer i Wilgan, vi blir för tunga. Jag erbjuder mig genast att stiga ur och åka med bilen. Men nej, jag ska ju på fest. Så Nevulis stiger ur, jag blir kvar i baksätet. För bara fem minuter sedan skulle vi starta med två man i Wilgan och LAK:en på släp! Nu är jag djupt bekymrad………
Petras startar motorn och ställer upp. Man kunde ju ha trott att vi skulle starta i fåran han plöjt upp när han landade, det borde ju ge lite mindre motstånd. Men nej då. Vi ska plöja en ny fåra.

Petras drar på full gas med klaffen infälld och vi börjar skörda och mala säd. Farten ökar väldigt långsamt medan den malda säden slår på vindruta och vingframkant. Till slut ser man inget framåt. Jag stirrar förtvivlat på fartmätaren som tycks fastnat på 60 km/h. Efter en kraftfull svordom från Petras tar han full klaff och Wilgan hoppar upp i luften. Vi är airborne! Han öppnar sidorutan och sticker ut huvudet så han kan se något.

Väl i luften och med pulsen under 200 frågar jag Petras vem som ska betala skadorna på fältet (vi har ju fördärvat rätt mycket). Men i det forna Sovjet fanns ju ingen bonde som kunde bli sur. Marken ägdes ju av staten, alltså medborgarna, inklusive segelflygarna.

Jag hann hem så jag kunde vara med en stund på festen och nästa morgon stod ”7” monterad och klar på grid. Snacka om service!

Svenska piloterna briefas av tävlingsledaren Audrius Jonusas

Briefing. Fr v Robert, Mats och Gunilla. Snett bakom Robert (i mustasch och glasögon) sitter Jens Christian Pedersen, Danmark, och bakom Mats Claus Triebel, Tyskland. Båda flög LAK-12 i öppna klassen.

Självständiga och fria

Den sommaren efter det att vi åkt hem växte frihetsrörelsen i Baltikum. I augusti, vid 50 års jubileet av Molotov-Ribbentrop-pakten, bildades en mänsklig kedja som gick obruten genom de tre baltiska staterna. En mäktig manifestation. Vi åkte hem med det bestämda intrycket att de baltiska staterna snart skulle vara självständiga och fria. Och det blev de ett  år senare.

På hösten 1989, alltså samma år, hade vi bjudit in föreläsare till Billingehuskonferensen från Danmark, Finland, Västtyskland, Polen och Litauen. På fredagskvällen den 9 november satt vi i klubbhuset på Skövde Flygklubb och drack pilsner. Carsten Lindemann, tysk meteorolog och en av föreläsarna, anlände från Berlin. Det första han sa var att vi skulle slå på TV för Berlinmuren hade öppnats. Det var en mäktig känsla att tillsammans med segelflygvänner från så många länder i vårt närområde, även från andra sidan järnridån, se dessa historiska händelser. Vi kände alla att framför oss väntade ett nytt, friare och öppnare Europa, som skulle gynna oss alla, inte minst segelflyget, och våra möjligheter att samarbeta och träffas. En fantastisk känsla.

Och nu våren 2022, har ryssarna, som ju inte fick vara med på Baltic Cup 1989, åter fördärvat alltihop! Återigen hänger ett rysspöke över Europa.