Minns du stickan? Nostalgitripp för nördar

Polarkurva, penna, linjal, räknesticka och kurvmall var vad som behövdes för att konstruera sin egen finalglidningssticka

Link to automatic translation

När man på 60-talet mer och mer började flyga slutna banor blev finalglidningen, eller slutglidet som danskarna säger, en viktig del av flygningen. Ju kortare bana, ju större betydelse. Säg att man kan finalglida 35 km från målet. På en 100 km bana utgör finalglidningen då 35% av hela flygningen medan det på en 300 km bana bara är 12%.

Eftersom vi i Sverige av tradition – vårt RST – alltid flugit mycket 100 km banor var finalglidningens konst en viktig del att lära sig. Och alla hade en egen finalglidningssticka.

Minns du finalglidningsstickan? Är du segelflygare och äldre än 50 år har du säkert använt en, kanske rentav byggt en själv.

När jag började flyga 1969 var det en självklarhet att varje sann segelflygare gjorde sin egen ”finalglidningssticka”. Genom att använda räknesticka, beräkna glidtal, använda kurvmall, tuschpennor, en bit masonite, plexiglass m m och tålamod snickrade man ihop en sticka som t ex den nedan (FIG 1). Just denna gäller för SZD-25A Lis (det har bara funnits en Lis i Sverige, bästa glidtal 25). Vinden fick man uppskatta (det var det svåraste) och avståndet till mål innebar noggrann kartläsning.

Preskriptionstiden har väl gått ut nu, så jag kan lika bra erkänna att jag aldrig fick gjort någon finalglidning med Lisen, alla sträckflygningar i Lisen slutade med utelandning!

Jag hade en sådan här sticka för var och en av de typer jag flög – med superskeppet K 6 E fick jag däremot användning för den. Konceptet till denna sticka togs fram av Walter Hansson och han lärde ut principer och praktisk användning under numera mytomspunna weekendkurser på kurhotellet i Tyringe runt 1969-71.

FIG 1 Finalglidningssticka enligt Walter Hanssons idé (pennan är med för att ge en uppfattning om storleken), gjord vintern 1969/70. Kurvorna fick man själv räkna ut och rita upp. Det bakomliggande formuläret/pappret hade Walter tagit fram. Sedan klistrade man pappret på en styv skiva, t ex masonite och klädde med kartplast. Linjalen tillverkade man av en bit plexiglas eller celluid.

FIG 2 Sticka gjord av Göran Ax i slutet av 70-talet och gäller för ASW 19. Det är två uppsättningar kurvor, en för vatten, en utan. Skalorna är logaritmiska så stickan kan även användas som en ordinär räknesticka. Stickan är mycket snyggt tillverkad, vilket var typiskt för Göran!

FIG 2 visar en sticka byggd av Göran Ax. Den har två uppsättningar kurvor, en ”utan vatten” och en ”med vatten”. Fördelen med en cirkulär sticka är att den uträtad är mycket längre än en rak, d v s stickan kan göras mindre.

Tabell, sticka, eller ring – historien om “best speed”

På tidigt 70-tal kom Holtkamp-stickan (FIG 3). Den blev populär i Sverige och såldes av Ålleberg. På baksidan fanns en ”nav-sticka” likt de som motorflygarna använder (E6B), vad man nu skulle ha den till, den begrep jag aldrig vitsen med.

Själva sliden, eller tungan, kunde bytas till olika flygplanstyper. På ena sidan av sliden fanns kurvorna för vatten och på den andra utan. Längs understa kanten fanns en linjal så man kunde mäta distans på kartan. Jag byggde en egen Holtkamp-sticka, jag var ju gammal modellbyggare, utan E6B på baksidan, som jag använde i Std Cirrus och Jantar Std.

FIG 3 Holtkampstickan. Sliden i stickan är för Standard Cirrus och den undre sliden för K 6 E. Notera att skalan i ovankant är logaritmisk. Stickan går alltså att också använda som en vanlig räknesticka. Både stickan och slider/tungor för de flesta flygplantyper såldes kommersiellt.

FIG 4 visar en fin liten sticka, från mitten av 70-talet. Den är bara 57 mm i diameter och tillverkad i tunn aluminiumplåt. Alltså samma storlek som ett litet flyginstrument, t ex en variometer. Den såldes via Aerokurier och gällde för standardklassen (det sades att det var polaren för LS 1-f). Denna sticka har jag fortfarande med mig i ”flygväskan”. Kanske mest för att den är så söt!

FIG 4 En tysk sticka från mitten av 70-talet. Enkel att använda, man sliper hitta skärningspunkten mellan kurvor. Man sätter in vinden i det ”hål” som motsvarar ringinställningen. Just denna gäller för ”Standard Segler”, och det skulle vara en LS 1-f. Med ringen på 2 m/s och nollvind behöver man alltså 1000 m för att glida 25 km. Även här är skalorna logaritmiska och man kan använda stickan som räknesticka. T ex för att hålla koll på sin medelfart

Engelska JSW Calculator eller ”John Willie”, FIG 5, togs fram av engelsmannen John Williamson. Williamson var en välkänd engelsk segelflygare på 60- och 70-talen. JSW stickan såldes kommersiellt (man kan fortfarande hitta dem på ebay) och ingick i varje engelsk segelflygares standardutrustning under många år. Det är nog ingen högoddsare att påstå att det fortfarande ligger en John Willie i många engelska segelflygares flygväska.

FIG 5 JSW Calculator eller John Willie . Framtagen av John S Williamson var den en (enkel) standardsticka i de anglosaxiska länderna under många år.

FIG 6 Stöcker eller Holtkamp II – den ultimata stickan. Finns också beskriven i Reichmanns bok och fanns att köpa, tex från Ålleberg. Här la man en karta i skala 1:250 000 under kurvorna och med målflygplatsen i mitten. Sedan vred man in kurvorna och färdlinjen direkt på kartan och kunde då läsa av vilken höjd man behövde direkt mot kartan.

I Helmuth Reichmanns ”Streckenselflug” (1976) är det beskrivet hur man bygger sin Stöcker-sticka

FIG 6 visar en Stöcker-sticka (färdiga stickor såldes även under namnet Holtkamp II) från slutet av 70-talet. Den är beskriven, även hur man tillverkar den, i Reichmanns ”bibel” Streckensegelflug från 1976. Stickan är stor. Hela 210 mm i diameter.

Design: Cockpit gennem tiderne

Nästa steg blev elektroniska stickor, som t ex Peschges VP3, se FIG 7, i början av 80-talet. Här ställde man in distans, vind och MC och sedan räknade ”komputtern” fram erforderlig höjd. Egentligen ingen reell förbättring eller skillnad mot den analoga stickan, men det var det första steget in i den digitala världen.

FIG 7 Peschges VP3 var en av de första elektroniska systemvariometrarna med en finalglidningsräknare. Egentligen ingen skillnad mot en analog sticka, men den ser väldigt avancerad ut!

Idag använder vi, såklart, digitala finalglidningsstickor, d v s segelflygdatorer, som själv hämtar input från GPS, fart-, höjdmätare och inlagd polarkurva. Fantastiska hjälpmedel, som gör att man kan finalglida med avsevärt bättre precision än med den gamla ”analoga” stickan. GPS ger oss exakt avstånd till målet liksom, med stor noggrannhet, vindriktning och styrka och därmed den höjd vi behöver och den fart vi ska hålla. Och informationen uppdateras kontinuerligt. Resultatet presenteras på skärmen i form av t ex hur många meter vi ligger över eller under glidbanan i realtid.

En häftig ”komputter”, som en LX9000, ger all information om finalglidningen på ett överskådligt sätt, men egentligen är det i grunden samma information som en analog finalglidningssticka visar. Här ser vi att vi saknar 1 315 m för att nå mållinjen med ringinställningen 1 (uppe till höger)

Man får informationen mer eller mindre automatiskt presenterad och kan själv välja hur presentationen ser ut. Ofta är det så ”glassig” och enkel information att man bara accepterar den – det är ju så elegant!  För att förstå hur finalglidningen fungerar kan det därför vara en god idé att förstå de bakomliggande sambanden. Och då är faktiskt en gammal analog sticka ett bra pedagogiskt hjälpmedel.

Om man inte vill räkna själv (anvisningar för det finns sist i artikeln), lär man sig mycket av att bara ”leka” lite med en gammal sticka. Att förstå hur erforderlig höjd påverkas av mot- respektive medvind, eller av olika ringinställningar. Att förstå hur mycket marginaler det finns om man ställer ”ringen” (MC) på ett högt värde. Exempel:

– Ställ in stickan på MC=1 och avståndet 30 km. Läs av hur mycket höjd som behövs vid 40 km motvind respektive 40 km/h medvind.

– Kolla hur mycket höjd som behövs med ringen på 1 respektive 3 vid en given vind och distans till målet. Det är nyttiga kunskaper!

Det ligger säkert någon gammal sticka i gömmorna på klubben som man kan leta upp och leka med. Något att göra mörka kvällar nu när vintern är här!

För den riktige nörden

Så här konstruerar man sin egen finalglidningssticka

Vi skriver vårt glidtal somdär

L/D = glidtalet

V_MC = flygfart vid aktuell ringinställning

V_V = vindkomposanten (+ för medvind och – för motvind)

W_s = sjunkhastighet vid farten V_MC

V_MC och W_s  hämtas från flygplanets polarkurva.

Här kan man hämta dessa värden för många olika flygplanstyper
https://www.cumulus-soaring.com/store/links/polar-data

Notera att V_MC, V_v och W_s måste vara i samma sort, t ex m/s

Vinden, egentligen vindkomposanten i vår färdriktning, som kallar V_V, inverkar på vårt glidtal genom att den ska adderas till flygfarten  V_MC.

När vi vet glidtalet kan vi beräkna erforderlig höjd vid en given distans.

där

H = erforderlig höjd i m för att glida distansen D (km)

L/D = glidtalet enl ekv (a)

Genom att göra samma beräkningar för olika vindkomposanter och ringinställningar, får man en uppsättning glidtal som sedan antingen kan presenteras i tabellform eller i ett diagram. En glidtabellstabell kan se ut så här (där ett värde (rött) som exempel är införd):

Glidtalstabell

Diagrammet nedan visar den enklaste formen av ett finalglidningsdiagram. Med en glidtalstabell som den ovan kan man gå in i diagrammet och läsa ut erforderlig höjd vid aktuell distans.

Ekvation (a) och (b) är de enda verktyg vi behöver för att beräkna erforderlig höjd för att nå målet. Och därmed kan man bygga sin egen finalglidningssticka.

Enklaste formen av finalglidningsdiagram.
Den röda streckade linjen visar erforderlig höjd vid avståndet 50 km med glidtalet 32 (från exemplet i tabellen ovan).