Nära Discus-cabriolet

Om forfatteren Christian Wikström
Flyveklub: Örebro Segelflygklubb
Alder: 37
Utbildning Tekniskt Gymnasium 4 år + Musiklärare
Job: Processoperatör
Fritidsinteresser: Sträckflyg, tävlingsflyg, klubbutveckling, musik, gamla hus

Link to automatic translation

Allt började med en prova-på-start med Mikael Eriksson i baksits på en Duo. Hösten 2008 skolade jag C-diplom för Sune Bryngelsson men tyvärr kom den dumma vintern och satte stopp för flygningen. Vintern tillbringades nästan varje kväll i bygglokalen(min sambo blev särbo under veckorna eftersom vi då studerade i olika städer).

I byggis med Assar fick jag lära mig massor om flygplan och flygteori men flyga blev det ju inte. Jag var således mycket sugen när säsongen drog igång. Tyvärr var lärartillgången ganska klen så det gick ganska segt med aviatörsdiplomet. En kväll fick jag dock ett spännande SMS från Magnus Johansson: Ska vi flyga DuoDiscus i morgon? Japp! Vi flög omkring och var otäckt långt ifrån flygfältet men Duon glider ju bra.

Då säger Magnus: Styr norrut! Jag: Norrut? Det är ju bara skog ditåt? Magnus: Just det, skog, termik och något enstaka ställe att landa på. Jag var över Bergslagen för första gången och dessutom utanför tratten. Hurra!

Det visade sig vara helt fantastiskt och jag blev ordentligt biten av sträckflygning. Magnus satt med mig en hel massa under sommaren och lärde mig flyga sträcka. När jag den 11 september 2009 kunde hämta ut mitt cert hade jag 75 timmar i boken och sträckflygutbildning. Förvånande nog tog det slut på sommaren och en ny vinter i byggis tog vid.

Efter en massa timmars sträckflygprat med klubbkompisar under idogt putsande på flygplanen var jag nu redo för stordåd. Jag hade fått en massa goda råd och uppmuntran så jag hade en massa ambitioner och ideer. Stort tack till Assar, Göök, Gunnar, Janne med flera som tålmodigt svarade på mina många frågor.

Jag hade kollat landningsbara platser, gjort räckviddsdiagram, hört mig för om bra banor och mycket annat. Jag hade nyss avslutat mina fem år på musikhögskolan och unnade mig en hel sommars (segelflyg)semester innan jobbletandet tog fart(tack och förlåt till mitt sparkonto). Förberedelserna gav god utdelning så jag lyckades snart åka både 200, 300 och 400km. Jag gick upp i ledning i RST Klass2 (jag vann faktiskt klassen till slut) och allt kändes toppen. Kort sagt så kände jag mig på topp och självförtroendet och ambitionerna växte.

Jag gillade verkligen att landa(hemma) när sista termiken dött, stiga ur flygplanet helt ledbruten och uthungrig efter en hel dag i luften. Snart började jag dock fundera på om man inte skulle komma längre än 400 km på 6-7timmars flygtid.

Jag förstod att om man ska åka fort så behöver man vatten i vingarna(det visade sig senare att det inte var hela sanningen). Hur som helst – Här skulle tankas!

Discus har stora och fina vingtankar som rymmer en massa vatten. Hur många 25litersdunkar som helst går i. Härligt! Tyvärr visade det sig vid de första försöken att det inte alls gick fortare men skam den som ger sig!

Den dagen när jag höll på att göra bort mig så hade jag deklarerat 300km och fina cumulus slog upp överallt. Dessutom hade jag lottat till mig världens finaste flygplan: Discus Z9 SE-UKG.

Jag fyllde varje skrymsle med vatten för här skulle åkas som ett spjut! Jag var dessutom vid den här tiden en riktigt erfaren superpilot med säkert hela 90timmars segelflygtid så vad kunde gå fel?

Korkat nog kopplade jag i en termikbubbla på 300m ganska långt bort från fältet. Jag kunde minsann centrera vilken termikblåsa som helst trodde jag. Tyvärr var blåsan av en annan åsikt och efter en massa varv fortfarande på 300m så började jag rentav förlora höjd. Jag insåg det i tid men såg också att jag hade drivit iväg en bit så det var långt hem. Skitsamma! En Discus glider alltid mycket bättre än vad man tror så jag gled hemåt.

Jag hade bra landningsbart under mig hela tiden så jag vågade åka hem mot fältet direkt på baslinje. Jag förklarade på radion och fick veta att fältet var fritt. Snart insåg jag att jag skulle komma hem utan problem och då slog det mig. Vatten! Jag hade hela kärran full och i min föreställningsvärld gick det inte landa ett flygplan som har vatten i sig. På min utelandningschecklista stod det överst ”Dumpa vattnet!” Jag blev uppskakad och tänkte(felaktigt),att landa med vatten = haveri.

Jag fumlade desperat efter vattendumpnings handtaget och drog i det. Jag hörde i detsamma ett ganska starkt brusande ljud. Märkligt, tänkte jag och drog igen. Mer brus!

Då tittade jag ned på vad jag drog i och upptäckte att jag satt och slet i nödfällningen till huven! Det var en ganska chockerande känsla. Det hade inte varit kul att dumpa huven på baslinjen! Jag hittade vattenhandtaget och öppnade ventilerna.

Det visade sig att det tack och lov gick bra att landa med minst halvfulla vingtankar. Efter denna upplevelse så är jag ytterst noga med att alltid titta på det reglage jag drar i. Dessutom har jag slutat att koppla på lågan!

PS: Har du en oplevelse som du lærte noget af og som du vil dele med andre piloter,  så skriv til redaktion på jenstrabolt@nordicgliding.com