Bilden tagen kl 1300 på drygt 3 000 m. Här stiger vi till topphöjden 4 400m. Vi skiftades, som alltid, om att flyga. När det var min tur kunde jag känna små skakningar i flygplanet och jag funderade över vad det var. Vibrationerna tilltog och jag frågade Micke vad han trodde det kunde vara. ”Det är mina fötter”, sa han, ”jag fryser så!”. (foto R Danewid)

04/04/2023

Nedslag i loggboken: Islay tur-och-retur

"Vi gled på och var nu nere på 3 000 m, fortfarande i moln. Micke började tveka. ”Där är fa…. ingen glugg på andra sidan!”. ”Jo, fortsätt”, sa jag. På 2 500 m, fortfarande ingen glugg, bara moln. ”Robban, det här håller inte, där är ingen glugg!” säger kapten. OK, han var kapten, så vi vände tillbaka mot Aboyne, fortfarande i moln. Gluggen hade uppenbarligen dragit igen, men det fina lentiset låg säkert kvar däruppe, till ingen nytta". Nedslag i logbogen fra en meget usædvanlig flyvning i Skotland.

Tekst og foto: Robert Danewid

Puchacz FWE på Aboyne på morgonen den 2 november. Bilden är tagen mot söder, in i kontrollerat luftrum (foto R Danewid)

Link to automatic translation

I loggboken står det:

30 oktober 2006, Puchacz, EVS, Aboyne, 1 tim 9 min, 3 635 m höjdvinst

2 november 2006, Puchacz, FWE, Aboyne, 2 tim 41 min, 3005 m höjdvinst, 170 km POB

Platsen är flygfältet i Aboyne i Skottland, ca 50 km väster om Aberdeen, hemvist för Deeside Gliding Club. Tidpunkten är månadsskiftet oktober-november 2006. Bästa kompisen Micke och jag är på plats för att flyga i de skotska vågorna över Cairngorms Mountains. Micke skrev om vår resa i NG 6/2015, den var minnesvärd på alla sätt och detta ”nedslag i loggboken” är om de två flygningarna vi gjorde.

Aboyne är, tillsammans med Portmoak längre söderut, det skotska vågmeckat. Den här tidpunkten skulle vara högsäsong för vågflygandet i Skottland. Hade vi fått för oss. Men första dagen var det, förutom klubbens CFI Mike Law, bara Micke och jag på plats. Och förstås en bogserkusk. Det var eftersäsong. Vi hade bokat en Puchacz. Himlen såg inbjudande ut och vi var ivriga att testa skotska vågor. Men först skulle vi göra checkflights med Mike.

Mike Law var minst lika stor som jag, så han konstaterade kort, att vi två kunde inte flyga i Puchacz tillsammans. Han skulle ringa till en småväxt kvinnlig instruktör som kunde komma och flyga med mig medan han själv flög med Micke. Micke föreslog istället att eftersom han var segelflyglärare och jag instruktör (detta var ju långt innan allt FISande och FESande) att Mike kunde checka ut honom och sedan kunde Micke checka ut mig. Vilket accepterades.

Vi drog ut Puchaczen EVS, Mike och Micke hoppade i, Pawneen ställdes upp och så drog släpet iväg. Jag intog viloläge och konstaterade att himlen såg inbjudande ut, men lite mycket moln. Längre ner mot väst låg ett praktfullt lenticularis. Jag bestämde mig för att det var dit vi skulle när Micke var utcheckad. Efter ca 40 min, och en vända upp till 3 000 m, var de tillbaka.

”Mitt” lentis, fotograferat från marken i väntan på Micke. Dit skulle vi! (foto R Danewid)

Micke och Mike landar efter checkflight (foto R Danewid)

På väg upp i skotsk våg (foto M Roslund)

Jag hoppade i baksits på Puchaczen och noterade att förra gången jag flög en dylik apparat var 28 år tidigare. Så drog vi iväg, jag flög. Vi drog västerut, där låg en fin vågkant, och det var rätt turbulent i luften, vilket ju bådade gott.

Plötsligt var Pawneen borta! Men jag såg att linan hade en brant lutning neråt framför nosen och därnere någonstans, utom synhåll, var bogserkärran. Helv…… Det var bara att koppla. Höjdmätaren visade 1 500 ft (450 m). ”Vad fa…. gör du?” skrek Micke. Ja, ja vad skulle jag annars göra?

Framför oss, lite, längre fram, låg den mest fantastiska vågkant man kan tänka sig. Det måste bara stiga där, även om höjden var lite väl låg. Så jag ”pressed on” och kom in i en rotor, ett par varv och ganska snart var vi etablerade i en alldeles förtjusande våg. Puh! Det steg med 2-3 m/s och gick uppåt. 3 000 m passerades snabbt. Engelska fothöjdmätare är minsann inte lätta att läsa för en SI-fostrad ingenjör som var van vid Winter. Tre visare varav en har en stor ring och så i fötter.

Vår Puchacz saknade syrgas och det steg bra, tidvis med 4 m/s. Vi bestämde oss för att vi skulle bryta på drygt 4 000 m, det blev 4 400, fortfarande i bra stig.

Jaha, vad gör vi nu? Vart tar vi vägen? ”Där” sa jag och pekade på det fina lentiset jag sett från marken. Det låg en molnbank emellan, men jag menade att vi nog hade höjd att glida över den. Annars fick vi glida genom den. Molnflygning är ju tillåtet i UK.

Så vi satte kurs mot det hägrande lentiset. Ety, en Puchacz glider ju inte så bra, så det stod tämligen omgående klart att vi skulle hamna i moln. ”Det är lugnt, vi kommer ut i föhngluggen på andra sidan”, sa jag. Micke var vid den tiden MD-80 skeppare, vi är båda molnflygare, Puchaczen hade girindikator och jag hade en splitterny navigator med färgskärm och nya SeeYouMobile installerad, en nymodighet. Så att flyga genom molnet var inget anmärkningsvärt.

”Mitt” lentis fotat på 4 300 m med moln emellan. Vi kom aldrig fram till det (foto R Danewid)

Vi gled på och var nu nere på 3 000 m, fortfarande i moln. Micke började tveka. ”Där är fa…. ingen glugg på andra sidan!”. ”Jo, fortsätt”, sa jag. På 2 500 m, fortfarande ingen glugg, bara moln. ”Robban, det här håller inte, där är ingen glugg!” säger kapten.

OK, han var kapten, så vi vände tillbaka mot Aboyne, fortfarande i moln. Gluggen hade uppenbarligen dragit igen, men det fina lentiset låg säkert kvar däruppe, till ingen nytta.

Jag sa till Micke att då han var MD-80 skeppare och bättre på IMC fick han flyga och jag navigera med hjälp av min fina nya navigator. Så flög vi mot Aboyne, mitt över floden Dees sänka. Jag gav kurs och styranvisningar. Vi var nu nere på 1 500 m och fortfarande i moln. När vi var mitt över flygfältet, enligt SeeYouMobile, sa jag till Micke att svänga höger och ta full broms.

Vi kom ur moln nästan mitt över flygfältet och kunde konstatera att himlen nu var heltäckt. Det var helt dött i luften så vi gled ut höjden och landade en kvart senare. Mike Law kom fram till oss och undrade var vi varit, vad vi gjort och varför vi kopplade på 1 500 ft. Vi berättade och han tittade klentroget på oss och sa sedan ”well guys, be careful up there”.

Lärdomen var, något som vi ju naturligtvis redan visste, att i fjällterräng skiftar vädret snabbt. Men de skotska vågorna gav mersmak.

Två dagar senare var det dags igen. Nu fick vi tag på en Puchacz, registrering FWE, som var utrustad med syrgas. Mike erbjöd oss varsin ensitsare, en Discus och en ASW 19. Han menade att Puchacz flög man inte frivilligt om det fanns andra flygplan tillgängliga. Men vi tackade nej och sa att vi ville flyga tillsammans och att en Puchacz var bra nog för oss. Mike skakade på huvudet.

Himlen såg fantastisk ut. Allra bäst mot söder, ner i kontrollerat luftrum. Men så är det ju alltid. Det är känt sedan gammalt. Nu var vi fler som skulle flyga. Bl a stod en fin gammal engelskbyggd 19m Kestrel på grid. Jag tyckte att nu skulle vi minsann flyga sträcka i våg, det gör ju alla skottar. Dessutom flyger de ju långt. Man har flugit väl över 1 000 km i de skottska vågorna.

Jag satte Islay som brytpunkter, eller kanske mer som ”riktpunkt”. På den ön, på Skottlands sydvästkust görs, enligt mitt förmenande, de bästa whiskysorterna, med Lagavulin i spetsen. Men även Caol Ila, Bowmore, Port Ellen, Ardbeg och Laphroaig är ju fullt drickbara. Det var 25 mil dit, så det var ju inte troligt att vi skulle fixa det på vår andra flygning i Skottland, men bara att ha deklarerat en bana med Islay som brytpunkt kändes gott och riktigt i en riktig segelflygsjäl.

Mike höll briefing. Gick genom vädret och procedurer, nu när vi skulle bli fler i luften. Han sa bl a ”Usually we release at 3 000 ft to catch the wave” och så vände han sig mot oss och sa ”but the Swedish guys do it at 1 500 ft”.

Vi startade vid elvatiden, kopplade på drygt 1 000 m ca 10 km NW om Aboyne och etablerade oss utan problem i vågen. Himlen mot sydväst, mot Islay, såg fantastisk ut. När vi kommit upp på lite höjd råkade vi komma så nära lentisen att vi för ett kort ögonblick hamnade i moln (kanske ”åt” lentisen upp oss?).

Det var fuktigt i molnet och vingarna blev fulla med vattendroppar som blixtsnabbt frös till is. Så nu hade vi ett islager på vingarna. Inte kan man väl flyga nästan 50 mil i en Puchacz med is på vingarna? Vad göra? Kort rådslag i cockpit och vi kom fram till att en Puchacz ändå är så dålig att lite is på vingarna inte kan göra någon större skillnad. Så vi steg till drygt 3 500 m och satte kurs mot sydväst.

Med is på vingarna över vackra lenticularis. Ca 70 km ut och lentisarna börjar tunna ut. En stund senare slänger vi in handsken och börjar flyga hemåt (foto R Danewid)

Himlen mot sydväst var helt fantastisk med uppradade lentisar så långt vi kunde se. På med syrgasmaskerna, vi flög på höjder mellan 2 800 och 3 600 m, det verkade inte gå så mycket högre. Vi hade haft större nytta av syrgasen flygningen innan. Vinden var nordvästlig och inte starkare än max 40 km/h. Det var kallt, riktigt kallt. Och Puchaczen var synnerligen otät. Det blåste in överallt.

Jag fryser! (selfie)

Deklarerad bana, Aboyne-Islay, nästan 500 km tur och retur och flight track

På väg mot Islay. Syrgasutrustningen var ett gammalt constant flow system (foto M Roslund)

”We made good progress”, som engelsmännen säger. Men vi kunde nu konstatera att ju längre mot sydväst vi kom ju färre blev molnen för att till slut bli helt molnfritt i sydväst. Vi var då ca 75 km ut. Det fanns våg i det blå, men det kändes osäkert att fortsätta och vi var ju de facto nybörjare i de skottska vågorna. Så vi gav oss och vände tillbaka mot nordost, tillbaka mot Aboyne. Vägen hemåt var fortfarande full med fina lentisar.

Bilden är tagen efter det att vi vänt och börjat flyga hemåt (foto R Danewid)

Det här var ju riktig rekreationsflygning och otroligt vackert. Vi skiftades, som alltid, om att flyga. När det var min tur kunde jag känna små skakningar i flygplanet och jag funderade över vad det var. Vibrationerna tilltog och jag frågade Micke vad han trodde det kunde vara. ”Det är mina fötter”, sa han, ”jag fryser så!”.

Även om himlen var fantastisk över östra Skottland beslöt vi oss, efter att ha nått dagens topphöjd på 4 400 m, för att åka hem och landa och få något varmt i oss. Dock menade vi att vi skulle starta igen efter upptining och tedrickandet. Vi landade redan kl 14, efter knappt tre timmar i luften, så det var mycket kvar av dagen även om vi var i början av november.