Robban, Steinar och Alfa Oscar i Lunde

24/07/2024

Nedslag i loggboken: På kors och tvärs över Norge med Alfa Oscar

"Väderprognoserna för fredagen såg excellenta ut, så det planerades en ”50 mil drömtriangel”. Norrut längs Österdalen och sedan kryssa över Rondane till Bjorli. Sista benet hem gick sedan längs hela Gudbrandsdalen. Att korsa Rondane hade länge stått på bucket-listan". Rapport från 4-5 augusti 2006 og två oförglömliga dage i en norsk Duo Discus.

Robban, Steinar och Alfa Oscar i Lunde

Text och foto: Robert Danewid

”Scenic” 520 km över en del av Europas pampigaste landskap

Link to automatic translation

Jag fick en veckas uppehälle på Starmoen av norska segelflyget i present när jag fyllde år i vintras. När Steinar lämnade över ”presentkortet” sa han att ”då får vi upprepa Rondane runt med 32:an”. En titt i loggboken påminde mig:

4 augusti 2006, Starmoen, Duo-Discus T LN-GAO, co-pilot Steinar, 5 tim 30 min, 518 km, 100 km/h snittfart
5 augusti 2006, Lunde, Duo-Discus T LN-GAO, co-pilot Steinar, 3 tim 34 min, 249 km, 85 km/h snittfart

Augusti 2006. Ibland blir livet inte som man tänkt sig och kan vara ganska visset. Då är det bra med riktiga kompisar som tar hand om en. Min norske ”lillebror” av en annan morsa, John Eirik, bokade flygbiljetter och beordrade mig till Starmoen för ”psykisk rehabilitering”. Där tog Steinar, hans ”son”, av en annan farsa, hand om mig (våra ”släktförhållanden” är komplicerade). Tillsammans med Duo-Discusen Alfa Oscar fick vi sedan ett par fantastiska dagar, först på Starmoen i Hedmark och sedan i Steinars hemklubb Nome, i Lunde, nere i Telemark.

Rondane

Jag anlände till Starmoen på torsdagen i tid för grillen och en pilsner. Väderprognoserna för fredagen såg excellenta ut, så det planerades en ”50 mil drömtriangel”. Norrut längs Österdalen och sedan kryssa över Rondane till Bjorli. Sista benet hem gick sedan längs hela Gudbrandsdalen. Att korsa Rondane hade länge stått på bucket-listan.

Fredag morgon var AO klar för start. Det tog en stund innan konvektionen kom igång. Vid halvettiden var vi i luften. Då var det fortfarande blått nordvästut mot Lillehammer och Gudbrandsdalen medan cumulus började bygga på norrut längs Österdalen. Efter att ha testat motorn gav vi oss iväg norrut.

Det gick inte speciellt fort i början. Molnbasen var inte så hög, 15 – 1600 m MSL, men den steg ju längre norrut vi kom, samtidigt som också terrängen steg. Vi flög på ”safety” redan på den tiden. Söder om Atna, 100 km ut, nådde vi 2000 m MSL första gången. Tronfjell, vår brytpunkt, ligger på 1660 m MSL, så det behövdes höjd. 25 km innan fjället nådde vi 2600 m och sedan var det en bekväm glidflygning till brytpunkten, som är en TV-mast uppe på Tronfjell.

Till Tronfjell är det drygt 150 km från Starmoen, så det är en vanlig brytpunkt om man flyger 300 km tur-och-retur från Starmoen. Det är också en väldigt vacker 30-milare. Vi vände på 1900 m MSL och fick direkt en blåsa som tog oss till 2400 m MSL. Nu satte vi kurs västerut mot Rondane.

Första brytpunkten var TV-masten på Tronfjell, som ligger på 1660 m MSL (foto R Danewid)

Vädret såg fantastiskt ut, mycket cumulus men hög molnbas. På detta benet finns det inte mycket att landa på och terrängen är hög. I Rondane finns det flera toppar på över 2000 m. En bit in över fjällmassivet fick vi 2600 m. Vi planerade att komma ut i Gudbrandsdalen ungefär vid Dombås, ca 50 km innan Bjorli och ca 90 km bort.

Vädret var pampigt, hög molnbas, bra stig och en ännu pampigare terräng under oss. Det gick som tåget. Vi höll 170-180 km/h i Duon och vid Folldal, ungefär mittemellan Tronfjell och Dombås fick vi 2800 m i en tremetersblåsa. I Folldal finns ett flygstråk och det är egentligen den enda anständiga landningsplatsen innan Dombås.

Vi konstaterade att utsikten över Rondane var alldeles betagande och vädret fantastiskt. Steinar undrade om vi hade bråttom. Näää, det hade vi ju inte, så vi drog ner farten till 130-140 km/h, och steg på rakkurs under de pampiga cumulusen. Vi höll oss högt och bara njöt. Denna del av flygningen är fortfarande mitt bästa flygminne någonsin.

Vid Folldal på 2 700 m MSL och utsikt över Rondane. En av topparna är Rondaneslottet 2178 m över havet (foto R Danewid)

En nöjd Steinar in action (foto R Danewid)

En mil kvar till Bjorli (som ligger på andra sidan fjället, i dalen) (foto R Danewid)

Vid andra brytpunkten Bjorli på 2 300 m MSL (foto R Danewid)

Vi kom ut i Gudbrandsdalen som planerat vid Dombås och vädret såg fortfarande fint ut mot Bjorli, lite mindre cumulus, men det gjorde ju inget. 20 km innan Bjorli fick vi 2900 m i en blåsa som gav 3 till 4 m/s. Vi vände Bjorli och styrde sydost ut, längs Gudbrandsdalen. Trots att vi ”njutflög” det andra benet över Rondane, blev medelfarten på benet 117 km/h.

Nu började det blåa ut. 15 km efter Bjorli var vi nere på 1700 m, det lägsta sedan innan Tronfjell. Här fick vi en tremetare upp till 2900 m. Nordväst om Vågå, välkänd terräng för oss båda, fick vi dagens högsta höjd, 3100 m. I termik! Men nu blåade det ut mer och mer. Vid Frya fick vi åter 2800 m under ett cumulus. Det är 120 km ut, så nu hade vi i princip finalhöjd. En blåsa öster om Tretten, norr om Lillehammer, gav oss 2700 m och nu hade vi mer än tillräckligt med höjd för att bekvämt flyga hem.

Vi landade på Starmoen klockan 1800. Drygt 500 km med en snittfart av 100 km/h. Vi var riktigt nöjda och livet log. Denna flygning är den absolut vackraste jag gjort under mina 55 år som segelflygare. Alltså hittills!

Men vi hade inte tid att ”strectha av” och njuta. Inte ens en pilsner. AO packades raskt i vagnen och vi satte kurs mot Lunde i Telemark, 300 km söderut.

Telemark och Hardangervidda

Vi kom fram till Lunde och Steinars föräldrahem, där vi skulle bo, sent på fredagskvällen. Rätt i säng och nästa morgon åkte vi ut till flygfältet, hemvist för Nome FK, och monterade AO. Det är en liten klubb, mitt i Telemark. Fältet ligger intill Telemarkskanalen och tillhörande slussar i Lunde. Det är ett riktigt ”miniatyrnorge” och självklart är där mycket turister. Steinar är född i Lunde och lärde sig segelflyga här. Så terrängen är välkänd för honom. För mig var det nya jaktmarker.

Så nu skulle vi på sightseeingtur med AO över Telemark. Det var tämligen blått med bara enstaka cumulus, ca 1/8. Kvart i ett var vi iväg. Vi flög norrut och passerade raskt Notodden, en större flygplats och hemvist för Sandefjord FK. Här har man flugit flera norska mästerskap och svenska klubbar har varit här på läger. Termiken drog till över 2000 m, men det var mest blått. Terrängen är hög. Väster om oss låg de flesta fjälltoppar på runt 1200 m.

AO i Lunde (foto R Danewid)

250 km i Telemark med en avstickare in över Hardangervidda, Europas sista vildmark

I flygsläp från Lunde (foto R Danewid)

Vart ska vi ta vägen? (foto R Danewid)

På väg mot Gaustatoppen. Inte mycket att landa på, men höjden är 2 000 m MSL (foto R Danewid)

Och det stiger bra! (foto R Danewid)

25 km norr om Hokksund (som är hemvist för Drammens FK, en av Norges största segelflygklubbar), ca 90 km ut från Lunde, vände vi och flög söderut igen. Väster om Hokksund nådde vi 2500 m och styrde västerut, mot Gaustatoppen, Telemarks högsta fjäll med sina 1883 m MSL, och som av många anses vara Norges vackraste fjäll. Det är ett välbesökt turistmål med mer än 100 000 besökare varje år. Det sägs att från toppen kan man se 1/6 av Norge. Vi gjorde ett varv runt toppen och vinkade åt turisterna.

På Gaustatoppens nordvästsida ligger den lilla staden Rjukan djupt nere i dalen. Rjukan är känd för att här låg Norsk Hydros fabrik/kraftverk i Vemork, strax väster om staden. Under kriget framställde man ”tungt vatten” här, för atombombsforskningen (trodde engelsmännen) i Tyskland. Norska kommandosoldater ur SOE:s kompani Linge sprängde i februari 1943 fabriken i en av andra världskrigets mest berömda, framgångsrika och spektakulära aktioner – Operation Gunnerside.

När jag var liten var en av mina första ”krigsfilmer” på bio ”Hältarna från Telemark”. Den kom 1965 och var tillåten från 11 år, vilket jag fyllde det året. Den handlar om räden mot Vemork och Kirk Douglas spelade huvudrollen. Han var en riktig hjälte och tyskarna var, som brukligt i amerikanska filmer från den tiden, riktigt slema typer, som, tack och lov, dog som flugor när de bekämpades av hjältarna. Vi kallade filmen för ”hjältarna från televerket”. Fast verklighetens Gunnerside var, för ovanlighetens skull, avsevärt mer spektakulär än Hollywoodversionen.

Gaustatoppen 1883 m MSL (foto R Danewid)

Rjukan ligger längs dalgången med branta fjällsidor på båda sidor vilka medför att mellan september och mars når solen inte ner till staden. Varje vår har man en fest och firar solens återkomst. Det finns dock speglar på fjälltopparna (en heliostat på 51 m2, red.) som reflekterar solljuset ner på stadens torg under året mörka del. Så naturligtvis flög vi bort och tittade ner på den långsträckta staden.

Rjukan, som är en långsträckt liten stad längst ner i en smal dal (foto R Danewid)

Vi fortsatte sedan in över Hardangervidda, som ofta benämns som Europas sista vildmark. Här var det lite mer cumulus, med hög bas. Så vi tog alltså en sväng in över ”vidda”. Vi kom till nästan 2800 m MSL. Och visst är det vildmark. Tanken slog mig, att här finns det nog ställen där det aldrig varit vare sig djur eller människor. Pampigt!

Vi flög söderut en stund innan vi svängde av mot Lunde och en bekväm finalglidning på 70 km. Halv fem var vi tillbaka i Lunde.

Två fantastiskt natursköna flygningar över två olika delar av Norge på två dagar. Norge är ett fantastiskt segelflygland, antingen det gäller vågflygning tidig vår och höst, eller sträckflygning på sommaren. Efter grill och pilsner i sensommarkvällen på terrassen i Öksenholtska residenset mådde själen bra. Tacksam över att ha en ”lillebror” och ”brorson”, som tar hand om sin ”storebror” och ”farbror” och vet vad han behöver!