Ny flygsäsong, nya mål Ta silver-C!

Link to automatic translation

1930 instiftade ISTUS (som blev en del av FAI) ett antal diplom; A, B, C och D, med förebild från de utbildningsprogram Fritz Stamer tagit fram i början av 20-talet och som fortfarande, efter 100 år, utgör grunden för all segelflygutbildning. Stamer designade 1923 de tre märkena med en, två respektive tre vita måsar mot en blå bakgrund. Dessa märken används än idag och är vittnesbörd om att innehavaren är segelflygare.

D-diplomet, eller Leistungs Segelfliegerabzeichen  (ungefär segelflygets prestationsmärke) fick snart namnet silver-C eftersom det var ett C-märke med en silverkrans.

Wolf Hirth (1900-1959) i Musterle. Hirth var den förste att cirkla i termiken og tog också det förste silver-C.

Silver-C nr 1: Wolf Hirths silver-C diplom. Utfärdat den 15 februari 1931 av ISTUS (som blev en del av FAI). De första 300 diplomen delades ut av FAI, sedan övergick de till de nationella organisationerna

Robert Kronfeld var, tillsammans med Wolf Hirth, den förste att erövra silver-C, men då Kronfeld var österrikare och av judisk börd erkändes han aldrig som ”nummer ett” i Tyskland. Wolf Hirth, denne mångsysslare och gigant i segelflyget, tilldelades istället den 15 februari 1931 silver-C nr 1.

Pionerer: Wolf Hirth

Max ”Gewittermaxe” Kegel (1894-1983) var den förste att segelflyga längre än 50 km. En dag under Rhöntävlingen i augusti 1926 närmade sig en åskfront Wasserkuppe. Att det steg inuti molnen visste man. Max Kegel startade i ”Kassel” och steg i framkanten på cumulonimbusmolnet. Han sögs upp i cb:et och försvann. När fronten dragit förbi började man leta efter honom, men man kunde inte hitta något flygplan, eller vrak, i Wasserkuppes omnejder och man började befara det värsta. Det gick några timmar och så ringde Kegel. Han hade landat 55.2 km bort och därmed genomfört den första sträckflygningen i den ”fria atmosfären” och slagit nytt världsrekord. Den här flygningen (om man nu kan kalla det flygning, för troligtvis hade Kegel ingen koll på vad som hände!) är en av milstolparna i segelflygets utveckling och gav Kegel smek/öknamnet ”Gewittermax”.

Varför ett silver-C?

Varför ska man då ta ett silver-C, en mer än 95 år gammal utmärkelse, som ju är en ”baggis”, enligt många? Det är ju inte värt någonting enligt många och nästan ingen bär idag kavaj med märke på kavajslaget. Att flyga 5 mil med flygplan som har glidtal på över 50 är ju bara löjligt. Och så vidare.

Argumenten för att ändå ta silver-C är många. Ett är att då dokumenterar du att du är ”riktig” segelflygare. Och det är faktiskt viktigare idag än förr. Det EASA cert du får idag är ett ”flygcertifikat” och säger inget om att du är segelflygare.

För 50 år sedan hette det ”certifikat för segelflygare”. I t ex det engelska certifikatet är det fortfarande inskrivit datum för när du tog silver-C, guld-C och diamant-C. Alltså ett bevis på din kompetens. Du är segelflygare.

Ett annat argument är att eftersom du tog ett C-diplom är det naturligt att fortsätta och ta ett D-diplom. Och sedan kan du fortsätta med E och F-diplomen, d v s guld-C och diamant-C. Alltså progression och fortbildning.

Men 5-milen? Det finns väl ingen som flyger fem mil idag bara för att det ska så vara, i RST måste du flyga minst 10 mil? Helt rätt. Men idag flyger de allra flesta sin ”silver-distans” på en längre bana där ett ben är fem mil, t ex en 100 km tur-och-retur. Och det gör vi väl rätt så ofta? Så använd då en sådan flygning till ditt silver-C! Distansdelen är dock idag det lättaste av de tre delproven. Men ingen hindrar dig från att använda en 300 km tur-och-retur som distansdelen. Då får du dessutom ett silver-C med en diamant och det är unikt!

För nybörjaren handlar det även om att ”klippa navelsträngen”, att flyga så långt bort att man inte längre ser hemmafältet. Och det är ett nog så viktigt delmål i en segelflygares utveckling.

Höjdvinsten på 1 000 m är kanske rentav svårare idag än för 90 år sedan. Då flög man flygplan med låg vingbelastning (Hirths Musterle hade 16 kg/kvm) och kunde hålla sig i luften på en ”flugskit” och flyga hang på vilken kulle som helst. Dagens flygplan med hög vingbelastning (över 40 kg/kvm) behöver lite bättre väder. Och rentav lite mer flygskicklighet?

Och femtimmars? Det är det riktiga ”mandomsprovet”. Kanske lite lättare idag eftersom sittkomforten i dagens flygplan är avsevärt bättre än i 30-talets träholkar. För femtimmars är utan tvekan det absolut svåraste delprovet i silver-C.

Att flyga i fem timmar bara för att det ska så vara är urtråkigt, även om det är kul att segelflyga! Och skulle man dessutom göra det på ett hang är det ännu tråkigare. Tiden går så långsamt, speciellt sista timmen. Lite längre fram i ”karriären”, när man börjar flyga längre sträckflygningar är det tvärtom. Då går tiden alltför fort! Dock, femtimmars är lika krävande och tråkigt idag som för 95 år sedan. Det är en prestation, då som nu!

Sammantaget så är silver-C fortfarande en prestation och ett delmål i en segelflygares ”karriär”. Det är ett bevis på att man kan segelflyga, inte bara flyga, och att man är en i familjen och del i en nästan 100 årig ”släktkrönika”.

Lite statistik: Sedan vi började utbilda segelflygare har vi i Sverige utbildat 24 435 C-diplom och vi har delat ut 2 099 silver-C. Vi delar gärna ut många fler!