Per Bursell: “It’s nice to be me”.

Namn: Per Bursell
Nationalitet: Smålänning (och Svensk). Bor i Värnamo
Klubb: Feringe SFK
Ålder: 49 år
I logboken: 300h segel plus ett antal minustimmar (motorflyg) gjorda efter att jag tog mitt LAPL-A i höstas.
Job: Ambulanssjuksköterska / Anestesisjuksköterska

Link to automatic translation

Jag har varit flygintresserad sedan barndomen. Jag började med modellflyg i tidiga tonåren och höll på med det i 10 år tills jag började segelflyga. Jag höll också på med skärmflyg i ca 20 år och flög i Europa, Australien och New Zealand. Segelflyg var det naturliga steget att komma vidare. Tänk att kunna lägga fokus på strategi och taktik istället för att bara hålla sig uppe och leta efter nästa termikblåsa, där erbjuder Segelflyget något helt annat.

Jag fick vänta tills jag hade fyllt 18 år och tagit körkort innan jag kunde börja segelflyga då jag inte hade något annat sätt än bil att ta mig till fältet.
Förutom en tvillingbror som också skärmflugit länge så har jag ingen i släkten eller familjen med flygintresse. Jag är släktens pionjär inom flygområdet!

Jag lärde mig flyga på Feringe sommaren 1994. Värmebölja, fotbolls-VM och sommarjobb präglade min sommar. Att dessutom få uppfylla drömmen om att lära mig flyga gjorde sommaren till en av de allra bästa.

Vi samlades 4 förväntansfulla grabbar på Feringe (varav Magnus Schön var en) och satte direkt igång med flygandet. Vädret var på vår sida och redan efter 2 veckor flög vi alla EK. Vi blev alla 4 klara med certen den sommaren. Har fina minnen där vi flög från morgon till kväll, mackor langades till läraren i baksits under tiden vi elever puttade tillbaka planet för ny start. Björn Wahlberg och Robert Olausson gjorde en kämparinsats som flyglärare den sommaren.

Portræt: Feringe Segelflygklubb är XC-Factory

All utbildning gjordes i vår Bergfalke II 55. Inflygning på K8 ingick också under utbildningen. Inflygning på plastflygplan kom senare efter att certet var klart.

Runt millennieskiftet så var det studier och familj med husrenovering som gjorde att jag tog en lång paus från flygandet. Blev lockad tillbaka 2017 av gamla klubbkompisar och att arbetet med att återta certet gick som en dans. Redan året därpå började jag med sträckflygning. För mig öppnade sig en helt ny värld och det gick upp för mig att XC flygningen är det som ger mig mening och mest tillbaka från Segelflygandet.

Pik20D – en av mina två stora förälskelser. Frun är så klart den största.

Numera flyger jag en kolfiberskönhet från de 1000 sjöarnas land. PIK20D SE-UIS från 1979 såklart!
Pik:en är en kolfiberkärra i klubbklassen uppgraderad med en helt ny instrumentpanel som har: transponder, ny flygdator, ny vass Flarm och 8.33 radio. Den är godkänd för full-ava men det nyttjar jag sällan utan det blir nästan enbart sträckflygning.

Flygmaskinen delar födelseår med min fru men trots medelåldern hos dem båda så har jag inga tankar på att byta varken fru eller Segelflygplan mot något yngre……Men skulle jag investera i en kompletterande kärra så skulle den gärna få ha hemflygningsmotor.

Tyvärr ”tappade” jag en vinge på min kära PIK för några år sedan vid start fulltankad och i sidvind. Kopplade ur relativt tidigt men rullade in i ett banljus med vingen i låg fart. Självförtroendet precis som banljuset fick sig en knäck och Pik:en fick besöka flygverkstan (Jag fick som hastigast öva på lagning av plastflygplan när jag gick POM-kursen på Ålleberg men det var inte riktigt min grej). Bär det med mig vid alla starter numera.

Min panel efter ombyggnad. Förmodligen världens bäst utrustade Pik20D

Test av min klubkompis Patrick Pagdens LAK19 18m.  (Foto: Jens Trabolt)

Min idol? Det är min klubbkompis Uffe Andersson. Redan när jag tog mitt cert 1994 så flög Uffe långa banor med sin ASW 20. Vi var 4 imponerade flygelever som stod vid banan när han kom hem efter sträckflyg på kvällen och gjorde en mäktig tryckare innan landning. Det tyckte vi var så coolt och det sitter kvar i minnet.

Min idol – Uffe Andersson när vi hade SM i Segelflyg där han alternerade mellan att fixa mat och agera sniffer på förmiddagarna.

Uffe har sedan dess oförtrutet fortsatt sträckflyga och är tillsammans med sin son Martin motorn i Feringe SFK.

Jag minns en dags sträckflygning i ”Hammerwetter”. För ovanlighetens skull låg jag lite före Uffe och nöjt meddelade på radion att jag hittat en stadig 4m/s blåsa varpå Uffe bryskt uppmanade mig: ”Stanna inte! Kööööör, det stiger bättre längre fram!”.

Det lät i mina ögon helt osannolikt och jag tvekade först men han hade såklart rätt o längre fram steg det med 7m/s. Det bar emot för en nybakad sträckflygare att lämna en 4m/s blåsa då det i mina ögon inte kunde bli bättre.

En fantastisk flygning upp och ner flera gånger längs Bolmens västsida där första benen gick över 135 km/h i snitt. Såklart kom verkligheten ikapp oss med avmattning i vädret och tempot sjönk. En hel del POB efter banan gjorde att jag fick ihop en 47mils sträcka med 96 km/h i snitt min första sommar som sträckflygare.

Detta flyg var mig till god hjälp för att säkra segern i klass 2 RST (Rikssegelflygtävlingen) det året vilket är ett bestående minne.

Feringe är inte okänd i RST-sammanhang: Tidigare ordförande i klubben, Magnus Schön och Per Bursell med diplom på BIllingehus.

Uffe är inte bara grym på att flyga utan han är en fena på att laga mat och dra ihop hela gänget när det vankas flygning eller samkväm. Han inspirerar och entusiasmerar oss andra i klubben och han har alltid en räv bakom örat. Han flyger långa XC-flyg med bra hastighet utan att kompromissa med flygsäkerheten.

Han är nestorn som ordnar med bogsering och lärare så att våra nyaste medlemmar kan skola. Efter en dags sträckflygning sätter han sig glatt på gräsklipparen, skriver ansökan om bidrag, besiktigar avloppet eller pysslar med något annat på klubben. Alla problem löses med ”Gnosjöanda” (flid og entreprenør-ånd, red.) och det är många hantverkstimmar som bytts mot flygning i klubbens plan för att hålla nere kostnaderna för föreningen. På pappret är han pensionär men det kan man inte tro när man träffar honom då han alltid är på språng och har nått i görningen, väldigt ofta flygrelaterat. En riktig legend.

Här är två bilder tagna under långflygningen med Gunnar Axelsson om höll på att sluta redan två mil in på banan då vi hamnade riktigt lågt. Vi hittade ett svagt stig och kom sedan runt hela vägen.

Klubbens Centrair 201 Marianne på langflyg med Gunnar Axelsson – 700 km i ett lågprestandaflygplan!

Jag hade också nöjet och äran att flyga tvåsitsteam med Gunnar Axelsson i hemmaklubben 2019, då kom vi runt en bana över halva södra Sverige på 70 mil i klubbens gamla Marianne. Fantastiskt att kunna flyga så långt i ett lågprestandaflygplan som många inte ens skulle beakta som skolflygplan

Gunnar är den bästa pilot som jeg har flugit med – utan tvekan. Mannen som gång på gång är galet nära att spräcka 100-milavallen i en gammal LS-3 och fortsätter att leverera långflygningar trots boende i Skåne, jobb och att han är nybliven småbarnsförälder. Han lever inte på gamla tävlingsmeriter utan levererar i RST år efter år. Gunnar är oerhört generös och delar gärna med sig av tips gällande vädertolkning och banläggning i klubben.

Har jag någonsin fått kritik för min flygning? Ofta och välbefogat! Framför allt att jag kurvar för ofta och glider för kort när jag sträckflyger. Jag jobbar hårt på att förbättra detta men det tar tid.

Jag har nog inte fått så mycket kritik gällande min flygning ur ett flygsäkerhetsperspektiv, men har också haft följande upplevelse som gav anledning till lite fundering efteråt.

En fin flygdag på Feringe. Bra väder på G enligt prognosen men stor risk för CB. Hela vårt sträckflyggäng som är döpt till XC-Factory har tankat flygplanen fulla med vatten och bogserar upp med ett mindset inställt på en lång dags sträckflygning.

Jag är bland de första upp och ser ganska snart att CB:t som vi sett på långt avstånd nu snabbt kommer närmre och växer oroväckande snabbt. Efter 1 timme är alla i luften och diskussionerna går på radion hur vi ska agera.

Vi försöker flyga runt molnet för att se hur det ser ut bakom med nu är molnet många gånger större än vad vi hade kunnat ana och sträcker sig över halva Småland. Hela gänget beslutar sig unisont för att avbryta och landa.

Nu är molnet betydligt närmre och Patrick som är första pilot att landa varnar på radion för extremt stark, turbulent och byig sidvind i landningen. Hans ord var verkligen inte överdrivna och jag är glad att jag drog åt bältena ordentligt för jag får en rejäl åktur på vägen ner. Vinden är upp mot 50-60kmh rakt i sidan vid landningen vilket är alldeles för mycket för en pilot med min erfarenhet. Hela gänget kommer helskinnade ner och vi fick oss samtliga en ordentlig tankeställare.

När jag intet flyger arbetar jag en halvtid som Ambulanssjuksköterska och den andra halvtiden som Anestesisjuksköterska sedan väldigt många år. Jag lägger mycket tid i mitt arbete på att utbilda nästa generations personal till akutsjukvården. Jag är också nämndeman i Tingsrätten och kommunpolitiker med flertalet politiska uppdrag. ”Månskensbonde”, ”Hockeypappa”, ”Ponnypappa” och ”Crosspappa” kan jag också lägga till CV:t.

Överlevnaden i vår klubb? Det stavas sträckflygning. Det är vårt bröd och salt, det som gör att inte bara medlemmarna flyger utan även att gästande föreningar vill komma till oss. För mig har det blivit essensen av segelflyg att utan motor kunna förflytta sig runt i landskapet under en hel dag.

Jag upplever att en del piloter fastnar innan dess och inte vågar ta steget att lämna tratten och det äventyr det ger. I vår klubb jobbar vi mycket med det och försöker hjälpa de nyare piloterna att förbereda sig inför sträckflygning och när det är dags följer vi med dem i DK-flygning och senare ankmamma-flygning (lead-and-follow-flyvning, red.)

Om 10 år lufsar jag förmodligen runt RST-banor från Feringe precis som nu. Jag har besökt Vågålägret i Norge 2 gånger tidigare. Jag hoppas ha lite mer tid att åka på sådana läger.

Men f.ö. är jag supernöjd som det är och skulle inte vilja ändra på något. Ett citat från en gammal modellflygare sammanfattar det rätt bra:

”It´s nice to be me”!