

Tekst: Robert Danewid / Foto: Robert Danewid, Alexander Schleicher Flugzeugbau, m.fl.
Alexander Schleichers segelflyglicens – Segelflieger Ausweis . Han klarade C-proven som den 227:e piloten i Tyskland den 3 augusti 1927 med en flygning på 24 minuter och 15 sekunder. Foto Schleicher
LONG READ
Alexander Schleicher föddes den 22 maj 1901, som det tredje barnet av nio, i Gackenhof, strax söder om Poppenhausen, i det natursköna Rhön. Hans far var snickare och mellan 1915 och 1918 lärde Alexander till möbelsnickare i sin fars snickeri. Snickeriet låg i Huhnrain, strax väster om Poppenhausen, på samma ställe där dagens Alexander Schleicher Segelflugzugbau finns.
Sågverket i Remmerz där Schleicher startade sin verksamhet 1927. Fotot taget på 50-talet. (Foto Schleicher)
Efter första världskriget var arbetsmarknaden i Tyskland tuff, men Schleicher fick jobb i Möbelwerke Fulda, i närliggande Fulda. Här stannade han till 1921. Därefter jobbade han bl a i Nederländerna.
[quads id=1]
Den 1 maj 1923 började Alexander Schleicher arbeta för Weltensegler GmbH på Wasserkuppe som flygplansnickare. Han lärde sig även segelflyga i Weltenseglerskolan (se NG 6-19) och blev sedermera flyglärare.
När Weltensegler stängde ner verksamheten 1925 övergick han till Martens flygskola på Wasserkuppe. Han delade sin tid mellan att vara flyglärare hos Martens och arbeta i verkstaden hos nybildade Rhön-Rossitten-Gesellschaft (RRG) på Wasserkuppe. Bl a jobbade han med att bygga Alexander Lippischs första flygande vinge Storch I, som var influerad av Wencks idéer om flygande vingar (se NG 6-19).
Alexander Schleicher i Hols der Teufel över Wasserkuppe 1926. Detta är inte den version Schleicher senare byggde i serie.
(Foto: Schleicher)
På fritiden byggde Alexander ett eget segelflygplan, en ”Hols der Teufel”. Flygplanet var konstruerat 1923 av Alexander Lippisch. Namnet Hols der Teufel är en översättning av det svenska uttrycket ”djävlar anamma”.
Flygande replika av Hols der Teufel. Detta är den senare versionen med vingstöttor. Fotograferad under VGC Rallyt på Lasham 2013.
(Foto: R Danewid)
Det sägs att prototypen byggdes i Weltenseglers verkstad av ett par svenska studenter som jobbade där och när de spikade sig i tummen drog de till med den svenska svordomen. För att bygga flygplanet fick Alexander låna ett rum på Goldenes Kreuz, ett gasthaus i Poppenhausen. Senare, 1927, flyttade Schleicher sin ”bygglokal” till Remmerz sågverk, strax väster om Poppenhausen.
Notera att Alexander tog sitt C-diplom (dåtidens cert) 1927, se foto. Men han började jobba som segelflyglärare redan 1925.
Han deltog i Rhöntävlingen både 1926 och 1927 med sin Hols det Teufel. 1927 vann han ”skolklassen” med flest antal flygningar. Han gjorde totalt 69 flygningar under tävlingen med en sammanlagd flygtid av 3 tim, 30 min och 15 sek, d v s i genomsnitt 3 min per flygning.
Efter varje flygning i gummirepsstart, som slutade i dalen nedanför Wasserkuppe, transporterades flygplanet, antingen genom handkraft eller med häst och vagn, uppför berget för nästa start. Tala om entusiaster!
För prispengarna, 1 136.90 riksmark, startade han sitt eget företag. Det var säkert riskfyllt att starta ett företag i slutet av 20-talet. Men Schleicher kände sig trygg med sina erfarenheter från Weltensegler och RRG samt att han hade tillstånd av kändisar som Lippisch och Stamer att bygga deras konstruktioner. Och segelflyget var på frammarsch.
Schleicher hade god hjälp av familjen att driva verksamheten. Hans kusin Alois Kümmel och bror Fridolin hjälpte honom. Förutom en lärling hade han fyra anställda på heltid samt en på deltid.
Firmans första flygplan blev Hols der Teufel, som byggdes i åtta exemplar. I början av 30-talet byggde man en egen version av Hols der Teufel, som hade vingstöttor istället för vajerstag. Man byggde också ett okänt antal av Lippisch design Prüfling, som var ett övningssegelflygplan. 1928 började man bygga Stamers och Lippischs skolglidare Zögling från 1926.
1928 byggde man en annan Lippisch design; Professor. Professor är mest känd för att det var i en Professor Robert Kronfeld flög när han gjorde den första termikflygningen med en variometer i maj 1928.
Pionerer: Robert Kronfeld var den förste som flög med variometer
Samma år, 1928, byggde man en skoltvåsitsare som fick det långa namnet Luftkurort Poppenhausen. Både Lippisch och Alexander Schleicher står som konstruktör, men man tror att även Hans Jacobs var inblandad. Alexander använde flygplanet för introduktionsflygningar.
Tvåsitsaren var en förstorad version av Hols der Teufel. Flygplanet var försett med dubbelkommando och bästa glidtal var angivet till 16.4. Det var en tidig tanke om att utbilda enligt DK-metoden.
Priset för Luftkurort Poppenhausen var ungefär dubbelt så högt som för en glidare. Att man skulle kunna utbilda dubbelt så effektivt i en tvåsitsare var dock inget argument som bet på dåtidens segelflygskolor. Det byggdes bara ett fåtal exemplar.
Året efter byggde man en tvåsitsare ”Rhönadler”, konstruerad av Lippisch (som inte ska förväxlas med Hans Jacobs Rhönadler, se nedan). Günter Groenhoff (se NG 3-17) med passagerare satte 1930 två världsrekord med Rhönadler. Höjdvinst 1250 m och 36 km i distans. Det blev bara byggt ett ex av typen.
Pionerer: Hans Jacobs var en av de stora segelflygplanskonstruktörerna, om inte den störste.
1929 inledde Schleicher samarbetet med RRGs ”junior ingenjör” Hans Jacobs (se NG 2-19). Jacobs hade utifrån Hols der Teufel konstruerat en ny glidare, Anfänger. Flygplanet byggdes av Schleicher i 60 exemplar. Detta blev början på ett samarbete som varade till dess Jacobs anlitades av Schweyer i Ludwigshafen, där han blev delägare, i början av 40-talet. Förkortningen JS står för Jacobs-Schweyer. JS byggde ett stort antal av Jacobs Weihe och Kranich.
1936 bestod arbetsstyrkan av 50 medarbetare. Alexander Schleicher sitter mitt i andra raden. (Foto: Schleicher)
1931 flyttade Schleicher till egna lokaler i Huhnrain. Fabriken byggdes på slänten till Huhnrain, på mark som ägdes av Alexanders familj. Företaget tog nu namnet ”Segelflugzeugbau Rhön Alexander Schleicher”. Och där finns fabriken fortfarande kvar. Det sägs att egentligen ville Schleicher bygga sin fabrik på plan mark invid landsvägen, nedanför slänten. Men den marken ansåg myndigheterna vara alltför värdefull för att man skulle upplåta den till en segelflygplansfabrik, här skulle byggas bostäder i framtiden. Än idag är denna mark obebyggd……..
Samma år började man bygga en annan Lippisch design, Falke. Falke bar släktdrag från Lippisch flygande vinge Storch. Totalt byggde man 25 Falke.
Under denna tid byggde man också Urubu Obs, ett tresitsigt segelflygplan också designad av Lippisch, avsett för meteorologiska forskningsflygningar. Enligt många källor är Obs ursprunget till de tyska lastseglarna (se NG 4-19). Obs byggdes bara i ett exemplar. Till skillnad från Schleichers övriga konstruktioner före kriget hade Obs en kropp av stålrör och duk, a la Münchenskolan (se NG 3-19).
I en annons i oktober 1931 angav Segelflugzeugbau Rhön Alexander Schleicher priserna för sina flygplan (i Riksmark)
Anfänger 530 RM
Hols der Teufel 740 RM
Luftkurort Poppenhausen 1 200 RM (nedsatt pris)
Falke 1 320 RM
Det fanns också en hänvisning till ett ”högvärdigt segelflygplan som är under konstruktion till ett oslagbart pris”. Att det var Hans Jacobs blivande Rhönadler nämndes inte.
I dagens valuta skulle en Falke kostat ca 55 000 SEK. Det var alltså billigare förr……….
1932 gifte sig Alexander med sömmerskan Luise Emmert.
Hittills hade Schleicher mest byggt enkla skolglidare och övningssegelflygplan. Rhönadler blev den självlärde flygplansbyggaren Alexander Schleicher och den utbildade ingenjören och geniet Hans Jacobs första riktigt gemensamma projekt.
Alexander Schleicher insåg att det fanns ett ökat behov av högvärdiga segelflygplan, nu när man ”upptäckt” termiken och börjat sträckflyga i den fria atmosfären, fritt från hangen. Kronfeld hade visat vägen med sina flygningar i Professor och framförallt Wien. Och sedan kom Fafnir, som med Groenhoff som pilot, gjorde en rad spektakulära flygningar 1930-31. Jacobs hade f ö varit med och konstruerat Fafnir, hur mycket är dock okänt.
Den tvåsitsiga Rhönadler från 1929. Günter Groenhoff satte två världsrekord med flygplanet. Foto Schleicher
Schleicher sneglade på Fafnir och gav Jacobs i uppdrag att konstruera en förenklad Fafnir, som skulle vara lämplig för serietillverkning och till ett rimligt pris. Den fick inte ha måsvinge och inga stag. Resultatet blev Rhönadler, med ett bästa glidtal på 20, och två exemplar var färdiga till Rhöntävlingen 1932.
Peter Riedel flög den ena i tävlingen och den väckte, trots Riedels mediokra placering, stort intresse. Jämför Fafnir och Rhönadler, släktdragen är uppenbara, speciellt stjärten. 1934 vann Ludwig Hoffmann Rhön tävlingen i en Rhönadler.
Efter en rad modifieringar, bl a minskades spännvidden från 18 m till 17,4 m och stabben placerades högre upp på fenan (som en konsekvens av Groenhoffs fatala haveri i Fafnir 1932 – stabilisatorn slogs av i starten), gick Rhönadler 32 i produktion. 1935 gjordes ytterligare en rad förbättringar, bl a större huv, och resultatet blev Rhönadler 35. I Rhöntävlingen 1935 var 22 av de deltagande 52 flygplanen Rhönadler.
Rhönadler 35. Det första serietillverkade högvärdiga segelflygplanet. Totalt byggdes 65 st. Replika på Wasserkuppe museet, byggd av Klaus Heyn 1983-86.
(Foto: R Danewid)
Den 30 juli, under tävlingen, flög Brautigam, Oeltzschner, Heinemann och Steinhoff 504.2 km, från Wasserkuppe till Brunn i Tjeckoslovakien. Detta var de första segelflygningarna över 500 km och nytt världsrekord. Steinhoff flög en Rhönadler. I FAIs världsrekordlistor står enbart Oeltzschner som rekordflygare. Dagen efter flygsläpade man tillbaka till Wasserkuppe och Oeltzschner förolyckades under flygningen. För att hedra sin kamrat avstod de andra tre från världsrekordet.
Totalt byggde Schleicher 65 Rhönadler (dessutom byggdes ett antal av olika klubbar) och den var i produktion till 1940. En av klubbarna som köpte ritningar och själv byggde en Rhönadler rapporterade att de lagt ner 1 600 arbetstimmar på bygget och att materialet kostat 500 RM.
Rhönadler anses vara det första serietillverkade högvärdiga segelflygplanet. Notera att Minimoa, det vackraste 30-tals flygplanet, byggdes av Schempp-Hirth i 110 exemplar, men det var lite senare, mellan 1935-1939. Weihe, det vanligaste tävlingsflygplanet i Sverige under 40- och 50-talen, konstruerades av Jacobs 1938 och är en vidareutveckling av Rhönadler. Schleicher byggde dock aldrig några Weihe.
Många segelflyglärare ansåg att Rhönadler, trots fina flyg- och stallegenskaper, var för avancerad för oerfarna piloter. De ville ha något bättre än Baby men mindre och billigare än Rhönadler.
På uppdrag av Schleicher konstruerade Jacobs 1933 Rhönbussard, som med bara 14.3 m spännvidd hade samma glidtal som Rhönadler, men givetvis högre sjunkhastighet. Rhönbussard skulle överbrygga glappet mellan skolglidare och högvärdiga segelflygplan som Rhönadler. Den var också tillåten för aerobatics.
I Rhöntävlingen 1934 deltog 16 Rhönbussard. 1936 satte Herman Seele i en Rhönbussard ett världsrekord i höjd med 5 000 m. Men Seele förlorade kontrollen över flygplanet i molnet med hagel och svår turbulens. Flygplanet bröts sönder och Seele lämnade det i fallskärm. Så något rekord kunde ej noteras hos FAI.
Efterhand försågs Rhönbussard med de av Jacobs utvecklade DFS luftbromsarna, även retroaktivt. Fram till krigsutbrottet 1939 byggde Schleicher 220 Rhönbussard. Flygplanet blev den typ som byggdes i flest exemplar av Schleicher före andra världskriget. Att montera en Rhönbussard var annorlunda. Den tvådelade vingen monterades först och sedan lyftes hela vingen på plats över kroppen.
1936 inledde Schleicher ett samarbete med Heini Dittmar (se NG 4-17).
Pionerer: Heini Dittmar – den förste världsmästaren och den förste att flyga fortare än 1 000 km/h.
Dittmar blev den förste världsmästaren 1937 och sedermera chefsprovflygare för raketjaktflygplanet Messerschmitt 163. Schleicher byggde hans Condor, som efterföljare till Rhönadler, i 22 exemplar. Efter kriget byggde man 1953-54 sju exemplar av Dittmars tvåsitsiga Condor IV.
1953-54 byggde man sju exemplar av Dittmars efterkrigskonstruktion och utveckling av Condor, den tvåsitsiga Condor IV.
1938 fick man en stororder av tyska staten att bygga 500 av den nya standard skolglidaren SG-38. Ordern färdigställdes under 1942.
Under åren 1939-41 byggde man 25 Olympia-Meise. Två av dem var beställda av KSAK i Sverige. De skulle delta i olympiaden 1940 (se NG 2-19). De fick registreringarna SE-SAE och SE-SAF. SAE finns idag på Ållebergsmuseet och är det äldsta bevarade exemplaret av en Olympia, dock ej luftvärdig.
Retrotest: Olympia – Standardklassens stamfader
Under åren 1938-42 byggde Schleicher 500 SG-38. Här en svensktillverkad på Ålleberg.
(Foto: SFF arkiv)
Antalet anställda växte stadigt. 1935 var det 35 och vid krigsutbrottet 120. 1937 byggde man en ny större hall invid den gamla. Schleicher var nu den störste arbetsgivaren i Poppenhausen med omnejd. Den 17 december 1937 eldhärjades byggnaden som uppförts 1931. Med hjälp av de anställda reparerades byggnaden och man var åter i drift ett par månader senare.
Under kriget kontrollerades all segelflygtillverkning av RLM (Reich Luftfahrt Ministerium) och Schleicher, som nu hade 70 anställda, många hade fått dra på sig uniform, fick i uppgift att vara central reparationsverkstad för NSFKs Grunau Baby. Det fanns gott om sådana i bruk, under åren 1935 – 1944 byggdes 4 900 exemplar enbart för NSFK. NSFKs (den nationalsocialistiska flygkåren) centrala flygskola låg på närliggande Wasserkuppe.
Man passade också på att själv bygga 60 Grunau Baby IIa och IIb under åren 1941-45. Arbetet med Baby innebar att man inledde ett nära samarbete med Babyns konstruktör Edmund Schneider.
I november 1941 tillverkade Schleicher sitt 1000:e segelflygplan.
Det första flygplan Schleicher byggde efter kriget var Baby III. Detta exemplar finns på Wasserkuppe museet. I bakgrunden en Baby II.
(Foto: R Danewid)
Efter kriget blev segelflygning förbjudet i Tyskland och naturligtvis byggdes det inga segelflygplan heller. Den lokala ockupationsmyndigheten gav dock Schleicher tillstånd att bygga möbler. Så Alexander Schleicher återgick till sin ursprungliga profession. På så sätt kunde han också behålla de skickligaste träarbetarna i väntan på att flygförbudet skulle hävas.
Det hävdes 1951 och Schleicher började åter bygga segelflygplan. De första var Baby II, Baby III och ES 49 (en tvåsitsare). Alla konstruerade av Edmund Schneider, som Schleicher samarbetat med under krigsåren då de reparerade Baby. Starten var långsam, det tog tid att återuppbygga flygplanstillverkningen. Första året byggde man 3 flygplan, 1952 11 och 1953 18.
Det första levererade flygplanet efter kriget var en Baby III med tillverkningsnummer 1/51. Det levererades den 26 augusti 1951, samma helg som man arrangerade ”Fest der Freude” på Wasserkuppe, för att fira segelflygets frisläppande. Man byggde 21 Baby III under åren 1951-55.
Med sin bakgrund som möbelsnickare hade Alexander före kriget byggt enbart rena träkonstruktioner. Undantaget var Obs.
1952 anställdes Rudolf Kaiser som konstruktör. Kaiser är en av efterkrigstidens skickligaste konstruktörer och hans konstruktioner blev snabbt storsäljare. I början delade Kaiser sin tid mellan Schleciher och Scheibe.
Pionerer: Rudolf Kaiser – den främste av alla segelflygkonstruktörer?
Scheibe var en av förgrundsfigurerna i Münchenskolan och hos honom konstruerade Kaiser bl a Zugvogel (Ka 5 i hans egen kronologi), som ju har en stålrörskropp (se NG 3-19). Hos Schleicher konstruerade han en rad flygplan, troligtvis influerad av Scheibe, med stålrörskropp, Ka 4, K 7, K 8 och ASK 13, som alla byggdes i stort antal – ca 2 300 totalt.
Kaisers Ka 6 dominerade de västeuropeiska sommarhimlarna från slutet av 50-talet till början av 70-talet. Schleicher byggde mer än 1 200 Ka 6 i olika versioner mellan 1956 – 1972. Hans ASK 21 från 1979 byggs än idag, hittills i nästan 1 000 exemplar.
Alexander Schleicher och Heinz Huth, ”Der Lange”, under VM 1960 i Köln. Huth vann VM 1960 och 1963, båda gångerna i Ka 6. (Foto: Schleicher)
1964 började Schleicher övergå till plaståldern när man anställde Gerhard Waibel, en av förgrundsfigurerna i D-36 projektet (se NG 3-18).
Pionerer: D-36: ”plastflygplanens stamfader”
Den 26 april 1968 avled Alexander Schleicher, knappt 67 år gammal. Hustrun Luise gick bort 1996.
2003 döptes den korta vägen från landsvägen in till fabriken till Alexander-Schleicher-Straße.
Alexander Schleicher och Luise fick tre barn. Winfried, Werner och Hedwig. Winfried tog över ledningen av sin fars firma vid dennes bortgång och när han gick i pension 1993 övertog svärsonen Edgar ledningen.
Alexander Schleichers barn i samband med 100 års minnet av hans födelse 2001. Fr v Winfried, Werner och Hedwig, samt Hedwigs make Edgar Kremer. Vid denna tid var Edgar VD. Foto Schleicher
Hedwig och Edgars söner, Alexanders barnbarn, Ulrich och Peter är sedan 2003 de som leder Alexander Schleicher Segelflugzeugbau.