Pionerer: Hans Jacobs och Olympia Meise

Hans Jacobs på äldre dagar

Pionerer
serie i NORDIC GLIDING
Konstruktører, piloter og tænkere som har udviklet flyvningen

– LONG READ 

Hans Jacobs (1907–1994) föddes i Hamburg och studerade till skeppsbyggnadsingenjör. 1927 kom han till Wasserkuppe som ingenjör. Han lärde sig konstruera segelflygplan av Alexander Lippisch, som då var chef för Abteilung Flugtechnik i Rhön-Rossitten Gesellschaft (RRG).

Under 30-talet var Jacobs, under Lippisch, konstruktionschef för Deustche Forschungsanstalt für Segelflug (DFS).
1933, med ny regim i Tyskland, bildades DFS, för att få en central ledning av segelflygutvecklingen, med Fritz Stamer som chef. Den tidigare organisationen RRG nationaliserades och flygverksamheten överfördes till nybildade Deutsche Luftsportverband (DLV) medan RRGs forsknings- och konstruktionsavdelning överfördes till det nybildade DFS.

Hans Jacobs ”Werkstattpraxis für den Bau von Gleit- und Segelflugzeugen” utkom första gången 1932 och anses fortfarande vara standardverket för bygge av flygplan i trä

Engelsk version

DFS verksamhet bedrevs till stor del på Wasserkuppe, men flyttades senare till Darmstadt.
Institutet upphörde med sin verksamhet den 28 april 1945. Efterföljare till DFS är Deutsches Zentrum für Luft- und Raumfahrt (DLR), som finns än i dag.

Jacobs är utan tvekan den mest fram-gångsrike segelflygkonstruktören under 30-talet. På hans meritlista står segelflygplan som Rhönadler, Rhönsperber, Habicht, Kranich, Reiher, Weihe och Olympia m fl.

Tillsammans med Alexander Lippisch konstruerade han 1928 Hols der Teufel, en skolglidare, som byggde på ”Djävlar Anamma”. Som i sin tur hade konstruerats av Lippisch 1923 och byggts av svenska studenter, vars favoritsvordom var ”djävlar anamma”. Hols der Teufel byggdes i serie av Schleicher och många byggdes i klubbarna efter Jacobs ritningar.

Jacobs är pappan bakom DFS-luftbromsarna, som användes, förutom i hans egna konstruktioner, i t ex Bergfalke.

Han är också upphovsman till DFS 230 den mest använda tyska lastglidaren under andra världskriget. Den byggdes i 1 600 exemplar.

Jacobs Weihe (kärrhök) från 1938 blev det vanligaste tävlingsflygplanet under 40- och 50-talen. Den byggdes även på licens i Sverige i 24 exemplar. De första 19 för Flygvapnet där det fick beteckningen Se 104. 1948 i Schweiz blev Pelle Persson världsmästare i Weihen SE-SCN, ”Ållebergs-Nicklas”. Två år senare flög Billy Nilsson samma flygplan när han blev världsmästare i Örebro.

1932 skrev Jacobs boken ”Werkstattpraxis für den Bau von Gleit- und Segelflugzeugen”. Den reviderades och utkom i flera upplagor och är än idag standardverket om att bygga segelflygplan i trä. 2016 översattes den och utkom i en amerikansk upplaga.

På våren 1939 flyttade Reich Luftfahrt Ministerium (RLM) hela Lippisch konstruktionsavdelning till Messerschmitt. Under kriget jobbade Jacobs bl a med att bygga ett stjärtparti i trä till Bf 109, en Me 262 i trä och hade ansvaret för prototypen av Me 328 B.

Efter kriget konstruerade Jacobs Kranich III, som är en utveckling av Kranich II, men ett helt nytt flygplan. Första flygningen var 1952 och 37 exemplar byggdes av Focke-Wulf i Bremen. Focke-Wulf byggde samtidigt även en ”upphottad” version av Weihe, Weihe 50.

Totalt byggdes mer än 5000 exemplar av Jacobs segelflygkonstruktioner, i Tyskland och på licens. Under tidsperioden 1935 till 1944 byggdes enbart i Tyskland 626 Olympia, 371 Weihe, 578 Habicht och 1 551 Kranich. Ingen annan segelflygplanskonstruktör har kommit i närheten av dessa siffror.

Peter Ocker har skrivit den ultimata biografin, i två band, om Hans Jacobs och alla hans konstruktioner; ”Hans Jacobs, Pionierleben in Flugzeugbau“, Band I och II, gavs ut på eget förlag 2012.

Peter Ockers fantastiska bok, i två band. Finns att köpa på peterocker.de

Redan 1924 hade man börjat diskutera om segelflyg skulle bli en olympisk sport. 1932 tog den Olympiska kommittén, IOC, upp segelflygning i sitt program. Men då segelflygsporten, med undantag för Tyskland, inte var så utvecklad vid tidpunkten, beslöts att segelflyget enbart skulle demonstreras under den kommande olympiaden i Tyskland 1936. 1935 togs planerna upp igen. Denna gång av ISTUS, men fortfarande var det inte tal om tävlingar och IOC:s ambitioner ansågs svårtolkade.

Den 13 juni 1930 hade den internationella segelflygorganisationen ISTUS (Internationale Studienkommission für Segelflug) grundats i Frankfurt av företrädare från Tyskland, Frankrike, Holland, Ungern, Italien och USA. I samband med VM i schweiziska Samedan 1948 bildades OSTIV (Organisation Scientifique et Technique du Vol a` Voile) som en direkt efterföljare till ISTUS vetenskapliga och tekniska gren. OSTIV finns och verkar än idag.

1932 upptog FAI (den internationella flygsportorganisationen) segelflyg på sin dagordning och CIVV (Commission Internationale du Vol a Voile – numera IGC – International Gliding Commission) bildades. ISTUS ingick sedermera i CIVV.

Den 23 maj 1936 hade ISTUS samlat representanter från 12 nationer. Dessa överlämnade en petition till IOC med önskan att segelflyg skulle vara en olympisk gren vid olympiaden i Helsingfors 1940.

I anknytning till sommarspelen i Berlin 1936, som arrangerades de första två veckorna i augusti, ordnades internationella mästerskap i avancerad flygning och kurser i bogsering och sträckflygning. Bl a flög ungraren Lajos Rotter från Berlin till Kiel (där seglingstävlingarna pågick) i ”Nemere”, ett nytt världsrekord i målflygning.

Nu hade segelflyget som framtida olympisk gren bitit sig fast och diskussionerna tog ytterligare fart. ISTUS sneglade på båtsporten som hade sin ”Olympia-jolle”, alltså att deltagarna skulle flyga samma flygplanstyp. Då tanken var att deltagarna skulle distansflyga, målflyga och flyga avancerat ansågs Habicht vara ett lämpligt enhetsflygplan. FAI meddelade IOC sitt val och Habicht blev till att börja med ”Olympiaplanet”.

I mars 1938, vid ett möte i Kairo, granskade IOC i detalj det föreslagna upplägget och de strök aerobatic delen av tävlingarna och därmed föll valet av Habicht som olympiaflygplan. Nu fick ISTUS agera snabbt. Rhönsperber som varit på tapeten förkastades och från Italien kom idéen att arrangera en konstruktionstävling och så blev det. Föreskrifterna för tävlingen föreskrev bl a spännvidd på 15 meter, luftbromsar för max 200 km/h, tomvikt 160 kg, obligatorisk tillsatsvikt 95 kg, förarplats 60 cm bred med plats för ryggfallskärm och pilotlängd 180 cm. Dessutom skulle flygplanet kunna flyta (!). Tävlingen skulle ju gå i Finland, de tusen sjöarnas land.

I Tyskland satsade flera akademiska flyggrupper, Akafliegs, på uppgiften. Från Aachen kom FVA 13, från Berlin B8 och från München Mü-17. Regimen ville förstås se Tyskland som vinnare.

KSAKs Olympia SE-SAI på Ålleberg 1954. Byggd av AB Svenska Kanoverken 1941 (ur SFF arkiv)

SE-SAF startar med gummirep från startbryggan på Ållebergs västhang 1945. SE-SAF byggdes av Schleicher 1939 och är en av de två Olympior KSAK beställde 1939 för olympiaden i Helsingfors 1940. Den andra är SE-SAE (ur SFF arkiv)

Hans Jacobs hos DFS konstruerade Meise, en mindre variant av hans Weihe, som redan rönte stora framgångar och producerades i stort antal. För att DFS Meise (svenska: mås) skulle bli en vinnare lades mycket möda på konstruktionen. Hans Jacobs var mycket noggrann och krävande. Metall-detaljer fick t ex göras i tre versioner så att han kunde välja den bästa. DFS verkstäder byggde två exemplar av Meise.

Dansk EoN Olympia 2B OY-FIX i danska flygvapnets färger på DASK Lønstrup-träffen, hösten 2015 (foto Jens Trabolt)

Meise/Olympia är alltså i princip en mini-Weihe. En klassisk träkonstruktion, som Jacobs var en mästare på. Vingprofilen var en modifierad Gö 549, samma som på Weihe och Reiher. Den 10 december 1938 provflög Hanna Reitsch Meise.

Pionerer: Hanna Reitsch – segelflygare och testpilot. 

Den internationella uttagningen kom att äga rum i i Sezze Littorio, 90 km utanför Rom, 18 till 25 februari 1939. Arrangör var RUNA, den nationella italienska flygorganisationen, tillsammans med FAI. Varje land fick delta med upp till två flygplan. Tyskarna valde att skicka DFS Meise (D-11-239) och Mü-17 (D-14-251).

Italien ställde upp med två konstruktioner; AL3 som var mycket lik DFS Meise, och det mås- och midvingade CVV 4 Pellicano. Polen bidrog med Orlik 3, mid- och måsvingad som Pellicano.

Tävlingsflygplanen bogserades till 2 500 – 3 000 meter för att ”juryn” skulle ha tid att testa hur de uppförde sig i olika lägen och hur förarmiljön uppfattades; bekvämlighet, instrumentering, sikt, pedaler o s v.

Testpiloterna rankade flygplanen enligt ett poängsystem. Icke helt oväntat fick DFS Meise/Olympia högst antal poäng, men skill-naden till Mü-17 och Orlik var försumbar. Meise vann tack vare sin fina roderharmoni, men fick även högst poäng för bekvämlighet. Orlik ansågs ha bäst instrumentering och flygegenskaper.

Prestandamässigt skiljde det inte mycket mellan flygplanen. Bästa glidtal låg mellan 25 (DFS Meise) och 26 (Mü-17). De måsvingade flygplanen ansågs ha fina kurvegenskaper i termik, men var förstås mer komplicerade att bygga.

Nu blev det ju ingen olympiad i Finland 1940. När nästa olympiad ägde rum i London 1948 fanns segelflyg inte med, man ansåg att ett krigstrött Europa inte skulle mäkta med en stor segelflygtävling och OS samtidigt. Istället arrangerade FAI den sommaren VM i segelflyg i Schweiz, som f ö Pelle Persson vann i Weihe.

Olympia, som flygplanet nu kallades, fick senare stå som förebild för standardklassen, som infördes 1958. 15 m spännvidd, ”stel” vinge, ingen barlast och fast landställ. Så lite tillspetsat kan man kanske säga att dagens standardklassflygplan, t ex LS 8 och Discus, är direkta efterföljare till Jacobs Olympia.

Historisk: Hans Jacobs’ “Olympia” i retrotest

Sverige skulle vara med i Olympiaden 1940, trots att Sverige knappt vuxit ur blöjåldern som segelflygnation. Två Olympia beställdes från Schleicher. Dessa blev försenade. Båda, SE-SAE och SE-SAF, fick tyskt luftvärdighetsbevis 8 sept 1939 och registrerades på KSAK 16 juli 1940. Åren 1940 och 1941 fick KSAK två Olympia som tillverkats av SKV, AB Svenska KanoVerken. Sedan blev det ett långt hopp till nästa leverans 1946.

Nu var det Kockums i Malmö som fick leverera. 11 stycken kom ut till klubbarna åren 1946 och 1947 och två levererades så sent som 1951. Totalt levererade Kockums alltså 13 Olympia.

Schleicher i Poppenhausen byggde 25 Olympior mellan 1939 och 1941. Firman Ferdinand Schmetz in Herzogenrath (FSH) började bygga Olympia 1941 och de byggde 601 exemplar. 1942 kostade en Olympia 5 450 riksmark. De allra flesta tyska Olympiorna var bland de tusentals segelflygplan som förstördes av de allierade vid krigsslutet

Ett litet företag i Storbritannien, Chilton Aviation, som startats av två vänner från de Havilland och Eaton hade efter kriget börjat tillverka en Olympia, men bara kroppen. Vingarna hade beställts hos Elliots of Newbury (EoN), som skulle fungera som underleverantör. Chilton Olympian, prototypen, flög för första gången i augusti 1946. Men då hade Chiltons intresse för Olympian falnat. Man överlät tillverkningen på EoN som redan hade jiggarna till vingarna. (Læs hele beretningen om EoN her)

EoN satsade hårt. Första serien var på 100 plan, den påbörjades 1946 och slutfördes 1947. Senare byggdes ytterligare 50 flygplan. EoN Olympia utgjorde ryggraden i det engelska segelflyget under hela 50-talet. I England kallas Olympia kort och gott för ”Oly”.
1967 köptes en EoN Olympia 2B till Sverige, serienummer EoN/O/147. SE-SMH, fd BGA 1422. Kronobergs Flygklubb lät renovera planet i Polen 1992-1993 för att i sinom tid skänka det till Ållebergs museum där det nu flygs regelbundet i SVS regi.

Förmodligen byggdes bortåt 1000 Olympior, vilket gör den till ett av de mest tillverkade segelflygplanen. Den kom att tillverkas i hela 20 år. Världens äldsta kvarvarande exemplar, ur den första, tyska, serien hänger i Ållebergsmuseet, Schleichertillverkade SE-SAE med tillverkningsnummer 685.

Källor

• Hans Jacobs, Pionierleben in Flugzeugbau, Band I och II, Peter Ocker, eget förlag, 2012
• SFF Flyghistorisk Revy 2019, artikel av R Danewid, 2019
• Über sonnige Weiten, Peter Riedel, Motorbuch Verlag 1985
• Handbuch des Segelfliegens, redaktör Wolf Hirth , svenska upplagan 1943/44
• Sailplanes 1920-1945, Martin Simons, Eqip 2001