Richard Eppler, plastflygplanens pappa 1924-2021

Link to automatic translation

Professor Richard Eppler avled i slutet av november i en ålder av 97 år. Eppler är en av de stora aerodynamikerna, speciellt vad gäller vingprofiler för modell- och segelflygplan. Han avlade sin ingenjörsexamen 1942 och studerade sedan flygteknik i Stuttgart 1943-45. Därefter tog han en examen i matematik. Från mitten av 50-talet arbetade han tillsammans med Franz Xaver Wortmann (som också är en av de stora aerodynamikerna och även han blev professor) med att utveckla laminarprofiler. Eppler tog fram en egen matematisk och numerisk modell för att beräkna vingprofiler.

Epplers vingprofiler har genom åren funnits i många segelflygplan. Legendarerna SB-6 och BS-1 har Epplerprofil liksom Phoebus. I mitten av 70-talet använde Grob hans vingprofiler i Astir-familjen (her norsk Astir i luften över Salangen). Astir, i både ensitsig och tvåsitsig version är bland de mest tillverkade segelflygplanen och många flyger fortfarande i Skandinavien och övriga världen. Det byggdes mer än 1 200 av ensitsiga Astir och nästan 1 000 av de tvåsitsiga varianterna

Epplers största bidrag till segelflyget är dock att han är en av papporna till fs24 Phönix. Den 27 november 1957 började en ny era inom segelflygningen. Då provflög Hermann Nägele fs24 Phönix, det första segelflygplanet byggt helt i plastkomposit som kom att serietillverkas.

Phönix konstruerades av Nägele och Eppler. Nägeles ursprungliga idé, han var tidigare en framgångsrik modellflygare, var att bygga ett flygplan i lager av papper, som impregnerats med lim, över ett balsaskal, (det hade gjorts förr i modellflygplan).

D-36 satte kompositstandarden: D-36 var inte första plastflygplanet, men dess filosofi, både aerodynamiskt och strukturellt, kom att sätta en standard som de flesta segelflygplan byggs efter än idag. 

Akaflieg Stuttgart (fs) bildade en speciell ”Industrie Entwicklung” avdelning, som fick statsbidrag, för att ge Nägele och Eppler möjligheten att bygga Phönix. Idén att använda glasfiberkomposit istället för papperskomposit, det blev en lättare konstruktion, men borde vara tillräckligt stark/styv, föddes efter det att Eppler deltagit i en konferens om plastmaterial i Stuttgart 1956. ”Plastflygplanet” var fött. I Phönix användes polyester, medan i nyare flygplan används epoxy.

Prototypen till fs24 Pönix 1957

Phönix T i museet på Wasserkuppe. Detta är det första serieexemplaret

Ytterligare två prototyper av Phönix byggdes av Bölkow (Eppler hade 1956 börjat jobba hos dem). Med T-stabbe – prototypen hade konventionell stabilisator – och infällbart ställ utan skida byggde Bölkow sedan ytterligare åtta exemplar av typen innan produktionen stoppades 1961 p g a att lokalerna behövdes för annan tillverkning. Phönix hade utomordentliga prestanda för sin tid. Prof August Raspet i USA mätte glidtalet till 40. Ett flertal rekord slogs och Phönix dominerade tävlingsarenorna på det tidiga 60-talet. I tyska mästerskapen 1961 deltog fem Phönix, Ernst-Günther Haase och Rudolf Lindner (han var en av de som ursprungligen var med och byggde Phönix) blev tvåa och trea. Några Phönix flyger fortfarande.

Prof Eppler (t h) på gamla dagar, och H Lindner, TC innehavaren för Phönix, Phoebus och Astir, vid en av de Phönix som fortfarande flyger

Phönix teamet Nägele, Eppler och Lindner vidareutvecklade Phönix till Phoebus. Phoebus flög första gången den 11 april 1964 och Rudi Lindner blev det året trea i en Phoebus i tyska mästerskapen. Fram till 1970 byggde Bölkows dotterbolag Apparatenbau Nabern 120 Phoebus av versionerna A och B (15 m spännvidd) och 133 av C-versionen (17 m spännvidd). Göran Ax blev 1968 tvåa i VM i Polen i en Phoebus C.

Phoebus B, som är en direkt utveckling av Phönix