Rikssegelflygtävlingen RST – Motorn i svenskt segelflyg

Link to automatic translation

Det är alltid diskussion runt RST. Någon vill överföra den till WeGlide eller OLC och lägga ner höjdmomentet och klassindelningarna. Någon vill bara tillåta flygningar inom Sverige och andra vill lägga ner klubbtävlingarna. Och några vill tillåta flygningar från ”vanliga” tävlingar och någon vill ta bort fördeklarerade flygningar. Och dessa diskussioner är ju bara av godo. De gör ju att RST är en levande tävling som ständigt är satt under lupp och diskuteras.

Nu har några unga programmerande segelflygare under ledning av RST:s tävlingsledare Konrad Guzior gått igång med en förnyelse av RST Onlines grafiska utseende, men även en anpassning av underliggande programmering till modernare version. De kallar projektet RST 3.0 och hoppas ha en testversion framme till nästa år.

RST är unik. Är det någon annan decentraliserad tävling som tävlar i höjdvinst? Det innebär att det räcker med ett C-diplom för att kunna börja tävla och få smak på ”högre” segelflygning. Vidare är RST en klubbtävling och flera klubbar nyttjar RST för att ”pusha” klubbverksamheten.

Den första uppgiften om RST finns i KSAK (Kungliga Svenska Aeroklubben) chefsinstruktörs rapport om segelflygverksamheten 1944. Där läser man bl a:
”I Rikssegelflygtävlingen i höjdflygning har Flygs (svensk flygtidning. Förf anm) segelflygpokal erövrats av ingenjör Björn Andersson, Stockholm Segelflygklubb, och lagpriset i samma tävling, ett vandringspris, som donerats av direktör C. A. Wicander, har erövrats av Stockholms Segelflygklubb. Dessutom erhåller klubben 1 000 kronor av samme donator. Anslutningen till denna tävling har varit relativ dålig, vilket delvis kan förklaras av årets begränsade segelflygmöjligheter på grund av tidigare berörda fältsvårigheter (minering m m av flygfält. Det var ju krig. Förf anm) samt av klubbarnas brist på barografer”.

I rapporten för 1945 sägs att ”den av KSAK och tidskriften Flyg anordnade rikssegelflygtävlingen, vilken pågått under tiden 1/4-1/10 har i år varit föremål för ett stort intresse från flygklubbarnas sida. Sammanlagt 128 resultat från 14 flygklubbar ha inrapporterats. Av dessa ha dock 42 ej kunnat godkännas, då barogram, kalibreringsprotokoll eller dylikt för bestyrkande av rapporterade resultat ej inom föreskriven tid insänts till tävlingsledningen”.

Från början var det bara frågan om höjdflygning (höjdvinst). 1946 tillkom distansflygning, som såväl individuell tävling som 3-manna klubblag.

Två år senare, 1948, satte grosshandlaren Gösta Fraenckel upp ett vandringspris – ”Guldvingen”. Guldvingen var en lagtävling där klubbens 10 bästa individuella resultat i RST räknades in. Vandringspriset skulle erövras fem gånger för att få stanna i en klubb. Man kallade tävlingen ”tiomannalag” och den finns ännu idag. Tiomannalag gav tävlingen ny stimulans och populariteten ökade.

Man kan fundera lite över varför det finns lagtävlingar i RST. Segelflyg är ju faktiskt en individuell sport. Det handlar säkert om arvet från Tyskland och 30-talet. När segelflyget ”fostrade” unga människor i en laganda (d v s klubbmiljö och naturligtvis främst unga män) att bli duktiga och lojala medborgare. Och i slutänden värva sig till det militära flyget. Svenskt och europeiskt segelflyg är sedan dess fortfarande hårt bundet till klubbverksamhet.

1959 erövrade Eskilstuna Flygklubb Guldvingen för gott. De hade då vunnit pokalen 1951, 1952, 1953, 1955 och 1959. Stockholms Segelflygklubb, Aeroklubben i Malmö, Linköpings Flygklubb och Norrköpings Flygklubb har också inteckningar i Guldvingen.

Oswald Arnulf-Olsson satte nu upp ett nytt vandringspris, ”Nike”, enligt ungefär samma regler som Guldvingen. Eskilstuna tog även hem denna pokal för gott, genom att vinna åren 1961, 1964, 1965, 1966 och 1967. Däremellan tog Linköping och Borlänge-Domnarvet inteckningar i priset. Nike blev alltså inget långlivat pris.

Gösta Fraenckel ryckte åter in och satte upp ett nytt vandringspris i tiomannatävlingen, ”Silverskrinet”. Detta blev inte heller långlivat. 1976 vann Örebro det för gott efter segrar 1968, 1973, 1974, 1975 och 1976. Stockholm, Eskilstuna och Västerås har också inteckningar i Silverskrinet.

Gösta Åhlén, en annan stor donator, ställde nu upp och satte 1977 upp ”Silverskålen” i tävlingen för tiomannalag. Priset erövrades för gott 1985 av Örebro. 1986 sattes ett nytt pris upp, ”Praktfatet”.

Fram till 1948 tävlade man bara i en klass, men 1949 delades piloterna upp i klass I och klass II beroende på hur mycket segelflygtid deltagaren hade. Avsikten var att stimulera även orutinerade piloter att delta och man gjorde resultatlistor för båda klasserna samt 3-manalagen och tiomannalag.

1952 infördes hastighetsflygning på slutna banor som ett moment i RST. Det året vanns hastighetsmomentet av Karl-Erik Rosenqvist, Aeroklubben i Malmö. Klubben tog även hem 3-mannalag i hastighet. Som exempel på flygningar som Malmöklubben gjorde, kan nämnas Bulltofta (Malmös gamla flygplats) – Trelleborg tur och retur, ca 50 km. Vem skulle komma på tanken att segelflyga denna sträcka idag?

Karl-Erik Rosenqvist, legendarisk flyglärare i AK i Malmö (här i baksits på en Kranich), var 1952 den förste som vann RST hastighetsmoment

Inom KSAK tyckte man att klubbarnas intresse för RST var svalt. För att stimulera till ökat deltagande satte man därför 1953 upp 3 000 kronor i kontantpriser. Det motsvarar 55 000 kronor idag. Av dessa fick den klubb som vann tiomannalag 1 000 kr, lagtävlingen i höjd 1 000 kronor och 1 000 kronor till den klubb som vann lagtävlingen i hastighet. Eskilstuna vann alla tre priserna och sedan blev det inte mer stimulerande prispengar i RST. Och så är det fortfarande.

I KSAKs årsrapport för 1956 står det ”… särskilt intressant är att de tävlande i större utsträckning än förut flugit distansflygningar på triangelbana eller tur och returbana”. I rapporten för 1957 sägs att ”den ökade tillgången på högvärdiga flygplan har medfört att de tävlande i större utsträckning kunnat genomföra distansflygning på triangelbana eller tur och retur bana”. Idag görs initiellt alla flygningar i RST på slutna banor. Fri distans flygs i praktiken inte längre, även om det fortfarande är tillåtet.

1964 införde man ett nytt moment. Man korade en totalsegrare i RST. Man räknade ihop poängen i de tre momenten höjd, distans och hastighet. Den förste totalsegraren blev Bo Sjödin, Jönköping.

1975 utökades klasserna med Elitklassen. Skillnaden mellan de mest rutinerade piloterna och övriga började bli stor. Var man kvalificerad att flyga SM hamnade man i RST i Elitklassen. Klass 2 var för de som hade mindre än 50 tim flygtid och klass 1 de som var ”mittemellan”.

1981 tillkom Segelflygallsvenskan. Idén kom från Eskilstuna Flygklubb. En klubb får räkna sina 10 bästa hastighetsresultat, dock högst två per pilot. Klubbarna delades in i fyra divisioner och de bästa i div 2,3 och 4 flyttades upp en division medan de sämst placerade flyttades ner. Den vinnande klubben blev ”Allsvensk mästare”. Segelflygallsvenskan är ett försök att anpassa segelflyget till andra sporters sätt att tävla, t ex fotboll. Den förste segraren i Allsvenskan blev Örebro Segelflygklubb. Reglerna har efterhand reviderats och idag består segelflygallvenskan av 3 divisioner. 2024 deltog 32 klubbar i allsvenskan.

Fram till och med 1982 fick man rapportera alla gjorda flygningar till RST. Det året var det 18 segrare i distansmomentet. På SM 1982 i Arboga flög man nämligen en dag en 760 km triangelbana i 15m-klassen (bland de längsta banor som då flugits på en tävling, även internationellt, vid denna tidpunkt), som fullföljdes av 18 av de 20 deltagarna. Eftersom 15m flygplanen hade samma RST-koefficient, alla rapporterade sin flygning till RST och det var den bästa distansflygningen som räknades, blev det alltså 18 segrare i RST distansmoment. Så fr o m 1983 är det inte längre tillåtet att rapportera flygningar som är utförda på sanktionerade tävlingar. Det diskuteras dock årligen om denna regel ska tas bort.

Under 90-talet tillkom en ny klass, tvåsitsar-klassen. Här bildar två piloter en tvåsitsbesättning och de flyger givetvis tvåsitsiga segelflygplan. 2000 tillkom momentet ackumulerad distans. Det innebär att man får räkna summan av flugen distans från alla sina inrapporterade flygningar.

År 2000 genomfördes stora administrativa förändringar i RST. RST momenten fick SM status. Segrarna i höjd, distans, hastighet, segelflygkombination (ny benämning på momentet ”totalsegrare”) och lag blev svenska mästare. Riksidrottsförbundet (RF) hade på sitt Riksidrottsmöte (RIM) beslutat att man ville få ut SM-tävlandet i hela landet. RST blev därför en av de första SM-tävlingarna att anamma RIMs beslut. Detta är väl enda gången Segelflyget fått beröm av ”pappa” RF.

GPS som logger för att verifiera flygningar hade blivit godkända för verifiering av flygningar i RST under senare delen av 90-talet och det förenklade utvärderingen. Det fanns nu användarvänliga datorprogram på marknaden som kunde utföra verifiering av loggfiler. Pilot Optimerad Bana (POB) infördes. POB innebär att man inte i förväg behöver deklarera sin bana utan man flyger ”dit vädret” bär.

Den största förändringen var dock att nu skedde rapportering på Internet via sajten RST Online. Pappan till den första versionen av RST Online var Owe Engström.

2012 driftsattes ”Nya RST Online”. Bengt Nilsson och Robert Klasson har utvecklat systemet. All utvärdering sker automatiskt av programmet. Så idag är det ”bara” att flyga, ladda upp flygningen från sin logger till Nya RST Online, så sker all utvärdering och poängberäkning automatiskt.

Barograf av fabrikat Winter

När RST startade på 40-talet var utvärderingen av flygningar manuell. När det gällde höjdflygning hade man ju barogrammet. När det gällde distans- och hastighetsflygning krävdes en större kontrollapparat. För att verifiera att man rundat brytpunkter lades det ut dukmål invid brytpunkten (t ex invid kyrkan). Dukmålen ändrade karaktär enligt ett hemligt tidsschema, t ex från L till T till I. När piloten kom fram till brytpunkten observerade hen formen på dukmålet, noterade det och klockslaget. Så gjorde man även på ”vanliga” tävlingar. Det innebar att man fick skicka ut funktionärer till alla brytpunkter och det var så klart omständligt. Tidtagning för hastighetsflygning skedde med klocka när man passerade startlinjen alternativt utkoppling och när man passerade mållinjen. Man fick inte starta över 1000 m så det gällde sedan att korrelera start/urkopplingstid med höjden på barogrammet.

I mitten av 60-talet övergick man till att börja använda kameror, enkla Instamatic kameror, för att fotografera brytpunkterna. Och det blev ju betydligt enklare än med dukmål som kontroll.

Instamatic kamera

Brytpunktsfoto taget med en Instamatic kamera. Notera vingspetsen, som man använde som riktmedel (foto R Danewid)

Första bilden på filmremsan skulle vara deklarationen av banan. Filmen fick inte klippas utan skulle lämnas in oklippt så man kunde se att brytpunkterna fotograferats i rätt ordning.

I slutet av 90-talet var det sedan dags att verifiera flygningar med GPS loggrar. Bland de första loggrarna var Volkslogger, Cambridge, EW och Colibri. Volkslogger var en populär logger runt millenieskiftet (foto R Danewid)

Precis som deltagarna indelas i klasser för att få mer konkurrens har varje flygplanstyp en prestandakoefficient. Ju bättre flygplan ju högre koefficient. Ett äldre eller sämre flygplan har kanske en koefficient runt 100 medan de allra bästa har mer än 120. Poängen för en flygning divideras med koefficienten. Dock ej i höjdmomentet, där flygplanets prestanda anses vara utan betydelse. Tanken är att flygplanstypen inte ska ha någon betydelse. Men naturligtvis är det så att man, åtminstone i de allra flesta fall, har fördel av ett bättre flygplan.

Den främste RST segelflygaren genom alla år är Jan-Ola Nordh, Örebro och senare Lidköping. Janne har dominerat RST under hela 2000-talet. Hans specialitet är långa distansflygningar.

Modern GPS logger, här en Nano 3 med skärmstorlek 2”.
Mindre än en mobiltelefon och liten nog för att ha i fickan (ur broschyr)

En sammanställning över hur man genom åren rapporterat flygningar i RST:
70-talet och tidigare: framkalla filmen, fyll i blankett och skicka blankett, film och barogram till Ålleberg. Här granskade man resultatrapport, film och barogram (det var i många år ”Klevas” jobb). Gula resultatlistor skickades till klubbarna med post så där en gång i månaden. (All information från KSAK Segelflygavdelning var på gult papper).

80-talet: lämna oframkallad film, barogram och ifylld blankett till klubbens RST-registrator, som ombesörjde framkallning och granskning av filmen och en gång i veckan skickade registratorn in listor över klubbens flygningar till KSAK (Klevas). Efter kontroll och sammanställning skickades gula resultatlistor ut en gång var 14:e dag. I slutet av säsongen kontrollerades de bästa flygningarna av tävlingsledningen.

Fr o m år 2000: Resultatrapportering på RST Online. Utvärdera själv flygningen, fyll i resultatrapporten (spara den) och ladda upp igc-filen inom 8 dagar (den fil som genereras i GPS loggern har attributet igc, därav namnet). Dagsaktuella resultatlistor på hemsidan. Efter avslutad tävling kontrollerades de bästa flygningarna av RST tävlingsledare.

Från 2012: Ladda upp igc-filen till Nya RST Online inom 8 dagar, inga blanketter att fylla i. All utvärdering sker automatiskt och resultatet publiceras direkt på hemsidan.

Reglerna för RST har ändrats och modifierats flera gånger, ofta sker det smärre ändringar varje år. Allt för att skapa större rättvisa. Men det har också inneburit att reglerna blivit alltmer komplexa. Vid flera tillfällen har det gjorts försök till förenklingar. Men ska man flyga med olika flygplanstyper från olika platser i olika väder blir det av självklart ganska komplicerat för att göra det rättvist. Och naturligtvis kan man inte uppnå 100% rättvisa.

I slutet av 80-talet infördes t ex ”Libre” banor. Det innebar att man inte behövde bestämma i förväg – deklarera – vilka brytpunkter man skulle använda. Det var ”bara” att ut och flyga och i efterhand tala om vilka brytpunkter (kyrkor, vägkorsningar, stationer etc) man vänt vid (fotograferat). Tanken var att stimulera ”joggingflygning”. Det var väldigt tidskrävande och komplicerat att utvärdera dessa flygningar så i början av 90-talet togs de bort. 10 år senare, med införandet av GPS logger, kom de tillbaka som POB (Pilot Optimerad Bana), se ovan.

Nya RST Online innebar en stor förenkling för den enskilde deltagaren. Egentligen är det bara att ”ut och flyg” och efter flygning ladda upp filen på Nya RST Online och se vad det blev.

Trots sin höga ålder är RST still going strong. RST är motorn i svensk segelflyg. Som syns i diagrammen nedan har RST en ökande trend i en sport som i övrigt minskar. Och man kan med fog påstå att det är inte RST deltagare som slutar segelflyga.

Janne Nordh är den meste segraren i RST de senaste 20 åren. Ofta har han en hel väska full med troféer att bära hem från RST prisutdelning (foto R Danewid)

Antalet deltagare och resultat i RST 2002-2009, 2012-204. Att segelflygvädret varit dåligt de senaste åren framgår tydligt!

Antalet deltagare i RST och antalet aktiva medlemmar. Ungefär 25% av de aktiva segelflygarna i Sverige deltar idag i RS. För 20 år sedan var siffran ca 12%

Preview på ett möjligt utseende av RST 3.0

Källor
(1) ”60 år i uppvinden”, Yngve Norrvi, KSAK Service AB, 1983
(2) Segelflygets årsrapporter fram till 1991, KSAK
(3) Segelflygets årsböcker 1987 – 2000, Axelsson & Danewid
(4) Svensk segelflygsport 1973, Yngve Norrvi, Västergötlands tryckeri, 1973
(5) http://www.rst-online.se/RSTmain.php
(6) Segelflyghandboken, kap 720