Robert Danewid: “Är skandinaviskt kvinnonätverk vägen framåt?”

Link to automatic translation

I FNs Sustainable Development Goals (som antogs år 2015) ingår inkludering och jämlikhet. Alla länder har förpliktat sig att genomföra målen till år 2030. European Gliding Union och numera även Segelflyget har plockat ut fem av målen, däribland ”Gender Equality”” som verksamhetsmål.

I somras arrangerades Women World Gliding Championships på Husband Bosworth norr om London. Det blev organisatoriskt och marknadsmässigt en stor framgång för engelskt segelflyg med Liz Sparrow i täten.

Liz Sparrow – WWGC 2022-chef og en av de ledande inom “Women Gliding”.

Liz (själv tävlingspilot av världsklass) är en av de ledande inom Women Gliding, som är en brittisk organisation som funnits i drygt 10 år och har som uppgift att rekrytera fler kvinnor till segelflyget och att supporta de som redan finns ”här”. De har en egen hemsida https://womengliding.co.uk/

Selvfølgelig kan kvinder – reportage fra VM 2022

Women Gliding gjorde en undersökning bland segelflygande kvinnor häromåret och frågade bl a vad som var de största hindren för att segelflyga. Svaren var

• Brist på tid
• Brist på pengar
• Mäns attityd

Man kan konstatera att alla tre hindren är en konsekvens av bristande jämlikhet i vårt samhälle. Kvinnor lägger mer tid i hemmet än män, de tjänar mindre och vi medelålders segelflygande män har ofta en taskig kvinnoattityd och uppför oss därefter. Och inte lyckas vi rekrytera fler kvinnor till sporten med den attityden!

I Skandinavien är ca 6% av våra medlemmar kvinnor. Siffran är ungefärligen densamma i UK. Liz säger att hon är en av de sex procenten och att Women Gliding inte lyckats öka den siffran. Däremot har man lyckats skapa en stark kvinnlig ”community” inom brittiskt segelflyg.

Brittiska segelflygande kvinnor är duktiga, vilket man också ser i tävlingsresultaten. Aktiviteten, t ex flygtiden, och kunskaperna har också ökat. Med WWGC och dess kringaktiviteter hoppas man nu få en språngbräda att värva fler kvinnor till segelflyget.

Är det kanske den vägen vi ska gå? Att först skapa en stark community bland våra kvinnor och sedan låta dem själva rekrytera fler kvinnor? För det finns ett intresse för segelflyg bland kvinnor ”därute”. Det ser vi i den statistik som kan utläsas ur Nordic Glidings läsartrafik. Även om vi bara är 6 % aktiva segelflygande kvinnor är 20% av NGs nordiska läsare kvinnor (av totalt ca 80 000 läsare).

Artikel: Hvor er kvinderne?

Problemet är komplext och det finns inga quick fix. En idrottskonsulent sa en gång till mig att ”alla vill ha förbättringar men ingen vill ha förändringar.

Men kan vi gubbar förändra oss? Jag tror inte det. Om jag ska provocera, och det vill jag: vi är en produkt av 30-talets segelflygideal – på gott och ont – och i våra nedärvda gener finns det inte plats för kvinnor på deras, eller med männen gemensamma, villkor! Den bistra sanningen är att vi inte kommer att förändra oss.

Woman Meet?

Men något måste vi börja göra. Jag sitter här och funderar på att nästa sensommar arrangera ett ”Woman Meet” där vi bjuder in våra kvinnliga medlemmar, t ex till Ålleberg eller Borås eller annat lämpligt ställe, för att flyga och skapa nätverk under en vecka.

Vi bjuder samtidigt in kvinnliga toppiloter/instruktörer från hela Europa (och ja, vi har duktiga och inspirerande kvinnliga segelflygare i Skandinavien också). Vi ordnar bra tvåsitsare (Arcus, Duo-Discus, ASG 32 etc). Män ska vara portförbjudna så även bogserförarna och alla funktionärer ska vara kvinnor. Män är portförbjudna från såväl planering som genomförande. Målet ska inte nödvändigtvis vara sträckflygning eller tävling utan att alla ska lära sig något nytt utifrån den nivå de har.

Frågan är om detta kan vara en väg att börja skapa ett skandinaviskt kvinnonätverk? Och kanske ännu viktigare; finns det ett intresse bland våra kvinnor för detta och vad säger de?