Robert Danewid: Gubb power och girl power – vi behöver båda

Oftast handlar inläggen om varför segelflyget är ”fel” och ger exempel på lösningar, som inte är mer än högst ett litet, om än bra, detaljförslag. Det finns inga generallösningar på problemet, som är otroligt komplext.

Artikel: Hvor er kvinderne

Det var en måndag i början av december för en sju åtta år sedan. Jag befann mig på Lasham, väster om London, världens största segelflygklubb. Jag hade möte med europeiska kollegor om framtida FCL och hur vi såg på utbildningen. Det var gråmulet, kallt och rått, men man skolade med en ASK 21 och en ASK 13.

När det var dags för lunch gick vi in i restaurangen (varje anständig engelsk segelflygklubb håller sig med egen restaurang och/eller pub). Flyglärarna, eleverna och vinschföraren anslöt. Och efter en stund anslöt också alla de som jobbade i de olika verkstäderna med underhåll av segelflygplan och annan materiell. Det finns ca 300 segelflygplan på Lasham. Det var ju den tiden på året då man sysslar med underhåll. Det var totalt 30-40 personer. Jag konstaterade att, med undantag för flygeleverna, medelåldern snarare var över än under 70 år. Den omedelbara tanken var att den höga åldern var deprimerande. Men sedan fick jag en aha upplevelse.

Vem förutom pensionärer har tid att tillbringa en gråmulen måndag i början av december på klubben och jobba ideellt? Den bistra sanningen är att vi, med vår ideella verksamhet, helt enkelt inte skulle klara oss utan våra ”panschisar”. Vi behöver dem och vi måste värna om dem! Vem ska annars göra jobbet? Ska vi bli kommersiella?

Hela segelflyget, inte bara i de skandinaviska länderna utan i hela Europa, bygger på ideellt arbete och engagemang. Och vem har tid med det i dagens samhälle? Jo våra pensionärer. I debatten om ett mer jämlikt och inkluderande segelflyg sägs det ofta att vi måste föryngra och förändra oss. Men samtidigt är det så att de som ska föryngra och förändra oss är de som idag leder och jobbar ideellt i våra klubbar, d v s ofta pensionärer, som troligtvis inte är speciellt intresserade av att förändra en fungerande verksamhet de trivs i. De engagerar sig ju för att de trivs och har det kul.

Det här blir ett moment 22.

Vid ett annat tillfälle, våren 2015, på södra regionens klubbkonferens, behandlades ämnet om mer kvinnor i segelflyget och klubbstrukturer i framtiden. Den som ledde workshopet var en kvinnlig konsulent från Skånes Idrottsförbund. Även här konstaterade jag att ”klientelet” snarare var över än under 70. Det handlade mycket om att ändra klubbstrukturer. Vid denna tid drev RF sitt projekt ”Framtidens IF” med sina fyra metatrender om hur de ideella föreningarna måste förändras för att möta framtiden.

De fyra metatrenderna i Framtidens IF, som passar väl in på oss, är

• En ökad kommersialisering inom idrotten som driver fram ökade krav och förväntningar såväl inom som utom föreningen.
• En ökad individualisering i kollektivet vilket innebär att vi fortfarande vill göra saker tillsammans men med en stark drivkraft att förverkliga sig själv.
• Ett ökat behov av att se och synas i takt med att nya kommunikationsmönster formas och utvecklas.
• En befolkningssammansättning i förändring där exempelvis medellivslängden ökar och urbaniseringstakten är bland de snabbaste i Europa.

När konsulenten avslutade med att ställa frågan till församlingen ”vill ni förändra er” räckte alla upp handen. Då skakade hon på huvudet och sa ”det tror jag inte att ni vill innerst inne”. Och sedan sa hon något mycket bra:

Alla vill ha förbättringar men ingen vill ha förändringar

Tänk på den; förbättringar kräver förändringar. Är vi mogna för genomgripande förändringar i den sport vi älskar så mycket? Att sluta leva efter 11:e och 12:e budorden (”så har vi aldrig gjort” och ”så har vi alltid gjort”) och ”think outside the box”?

Presidenten i EGU, Patrick Naegeli, skrev följande tänkvärda ord i en presentation på en konferens om klubbutveckling (jag låter engelskan vara oöversatt då det är så bra):

We are the worst-placed people to resolve the situation:

• • We think we are normal
  • We think what we do is exciting/sexy/better than anything else
  • We are willing to put up with the bad bits
  • We have been doing this for years – and has it really changed?
    
• Clubs:
  • An unreliable element on the critical path
  • Balance aspiration with competing priorities and opposition
    
• Volunteers – we milk rather than farm (Anm: det är ju därför vi t ex behöver fler segelflyglärare)

Enligt honom är vi de sämsta att ge sig på ett förändrignsarbete.

Åren 2012-2014 genomförde EGU ett stort ”club development” projekt med syftet att skaffa kunskaper om bl a problematiken kring inkludering och som resulterade i två ”proceedings” (de finns på https://glidingunion.eu/) . Här finns massor att läsa om, framförallt, ”varför det är som det är”. Man måste förstå problemen innan man kan lösa dem.

Bl a finns en artikel som refererar till en dansk forskares arbete, Kasper Lund Kirkegaard, i vilken han jämför ideella föreningar med föreningar som drivs enligt kommersiellt tänkande, t ex Friskis & Svettis. Frågan han undersöker är varför t ex Friskis & Svettis varit så framgångsrika jämfört med en segelflygklubb. Enligt Kirkegaards jämförelse mellan ”Fitness Center vs Sportclub”, har ”Fitness Center”

• Inga organisatoriska förpliktelser
• Är ej bundna av regler, historia och traditioner
• Vågar ifrågasätta traditioner – omvärdera klassisk sportlogik till populär hälsologik
• Utvecklar nya produkter och koncept som attraherar fler kunder
• Specialiserar sig i flexibilitet – att nå nya kunder i alla åldrar, kön, inkomstgrupper etc
• Arbetar för att sänka tröskelnivåer genom att minska kraven på förkunskaper
• Reagerar fortare på förändringar i marknaden
• Tar sig bara an lönsamma aktiviteter
• Tar snabbt och osentimentalt bort olönsamma aktiviteter
• Försöker hela tiden utvidga kundbasen för att fylla överbliven kapacitet
• Behöver inte legitimera avgiftshöjningar
• Kontinuerlig vidareutbildning av funktionärer/instruktörer

Här finns mycket som passar in på segelflygklubbar. Den stora grejen är kanske att man ser deltagarna som kunder och inte som medlemmar (även om, som i Friskis & Svettis fallet, de är det).

Vad kan vi göra åt detta? Kirkegaards svar är:

Vi måste vakna och lära av proffsen. De har stulit idéer från oss hela tiden, nu är det tid att stjäla tillbaka. Och det innebär enligt honom

• Vi behöver inte förändra vår produkt, som är segelflygning
• Vi kan behålla det mesta av vår organisation, men…
• Vi behöver jobba med våra ”kunder” och HR sidan
• Det innebär att vi måste skaffa oss nya kunskaper mer än att ta fram nya lösningar.

Kärnfrågan är: vill vi verkligen förändra segelflygets innersta väsen? Självklart vill jag inte förändra segelflyget. Jag är uppväxt i det och har levt hela livet med segelflygets värderingar. Men jag begriper att vi är så illa tvungna att förändra oss och anpassa oss till det moderna samhället. Hur ont det än gör. Samtidigt tycker jag det är viktigt att värna om vår historia och traditioner. Det låter sig göras om vi bara vill! Men jag är inte den som kan leda det arbetet. Vem tar upp handsken?

Det sägs ofta, lite spydigt, att segelflyget består av medelålders, heterosexuella, välbärgade vita män. Ja, och det är väl egentligen inget fel med det. Men ”vi” måste göra plats för alla andra också. Av det motsatta könet, annan hudfärg, religion, nationalitet eller läggning.

Ett förändringsarbete måste börja i botten. På klubbnivå och av klubbens medlemmar. Det är inget vi kan göra från toppen och ner. Från centralt håll, toppen, kan vi hjälpa till med att peka på goda exempel. Detta är något som varje klubb borde ta en seriös diskussion om. Vill man förändra klubben till att bli mer inkluderande och möta dagens samhälle? Och samhällets klimatomställning, som innebär så mycket förändringar för alla, inte bara segelflygare, är ju en möjlighet för oss. Segelflyg, rätt utnyttjat, är ju en perfekt sport för den nya ”gröna” värld vi är på väg in i. Detta är ett megaprojekt som kommer att ta många år. Kanske kräver en förändring av segelflyget att vi, åtminstone delvis, kommersialiserar oss?

Om klubbens svar är nej – vi vill inte förändra oss – ska man kanske påbörja ett arbete med att titta över eller hitta klubbens värdegrund. Och vad är det egentligen för fel med att ha en uttalad manlig pensionärsklubb? Sådana har väl också ett berättigande?

Framtiden börjar nu, om den inte redan flugit förbi oss. Är vi redo att ta oss an den, även om inget blir sig likt? Jag är redo, även om jag blir ”panschis” om något år.