Pionerer: Robert Kronfeld

LONG READ

Pionerer
serie i NORDIC GLIDING
Konstruktører, piloter og tænkere som har udviklet flyvningen

Robert Kronfeld föddes 1904, som son till en tandläkare, i Wien i kejsardömet Österrike-Ungen. Han studerade vid Tekniska Högskolan i Wien och var en entusiastisk alpinist och vattenskidåkare.

Först när han var 23 år gammal engagerade han sig i ”Jungfliegergruppe”. Det visade sig att Kronfeld hade stor talang för flygning och han skickades till Rhön-Rossiten-Gesellschaft på den ostpreussiska Östersjökusten (ungefär vid nuvarande Kaliningrad).

Robert Kronfeld, 1904-1948

På bara några veckor fullförde han här A-, B- och C-diplom. Det senare efter en flygning på över en timme. 1928 följde vidaregående utbildning på Wasserkuppe. Där fick han anställning som hjälpflyglärare. När han anställdes hade han i sin flygdagbok en total flygtid av 4 timmar (!), men såklart massor med flygningar. Senare det året gjorde han den första termikflygningen med en variometer och den längsta flygningen det året på hanget på Wasserkuppe med en flygtid av 8 timmar.

I augusti 1926 hade Max Kegel gjort sin berömda flygning. Han startade i gummirepsstart från Wasserkuppe, steg i framkanten på ett cumulonimbusmoln och sögs in i molnet. Han landade efter 55.2 km, ett nytt världsrekord.

Man förstod nu att det gick att flyga bort från hangen. Och då vore det bra med ett instrument som visade var det steg. Alexander Lippisch, en av de stora flygplanskonstruktörerna med bl a segelflygplanet Fafnir (se pionjärartikeln om Günter Groenhoff) och det första och enda operativa raketjaktflygplanet – Messerschmitt 163 – på sin meritlista, drog sig till minnes att han under sin tid som ingenjör hos Dornier under första världskriget använt en variometer för att mäta om man fick ut önskade stigprestanda.

Pionerer: Günther Groenhoff, segelflygets största “poster-boy” i början av 30-tallet  

Han använde då en variometer av fabrikatet Atmos. Men nu, 1928, hade Atmos upphört och han vände sig istället till den franske tillverkaren Badin och införskaffade en variometer. Badin grundades av den franske uppfinnaren Raoul Badin (1879 – 1963). Hans variometrar slutade tillverkas i mitten av 1960-talet, men de används fortfarande. Titta i ett franskt segelflygplan. Sannolikheten att det sitter en Badin i det är stor. Och hela franska landslaget använder dem fortfarande.

I Lippisch nykonstruerade Professor satte han och prof Georgii in en Badin variometer. Kronfeld berättade för sina kollegor/konkurrenter att variometerns utjämningskärl var en termos som innehöll kaffe. Han startade i gummirepsstart från Wasserkuppes västhang i nästan vindstilla. Kronfeld gled bort till ett cumulusmoln vid Weiherkuppe, drygt 2 km bort, steg upp till knappt 1300 m i en termikblåsa och gled sedan tillbaka till Wasserkuppe. Troligtvis flög Kronfeld inte i cirklar utan i åttor, som man gjorde vid hangflygning. Denna flygning i maj 1928 är den första ”medvetna” termikflygningen och betydelsen av att flyga med en variometer var uppenbar.

Det var en sådan här variometer – av märket Badin – Kronfeld använde vid sin flygning i maj 1928

En sådan här Badin variometer använde Kronfeld i ”Wien”

Kronfeld bad nu Lippisch att konstruera ett segelflygplan som skulle vara bättre än de bästa flygplanen från ”Akalfliegerna”. När flygplanet var färdigbyggt döpte Kronfeld det efter sin födelsestad Wien. Wien hade en spännvidd på 19.1 m medan Professor hade 16.1 m. I övrigt var det tämligen likt Professor, men med avsevärt bättre prestanda.

Kronfeld i start med ”Wien” – ett Alexander Lippisch-design.

1926, efter Kegels åskflygning, satte den tyska tidningen Grüne Post upp ett pris på 5 000 mark till den förste att segelflyga över 100 km. Kronfeld vann priset när han den 15 maj 1929 flög 102 km längs Teutoburger Wald, en annan milstolpe i segelflygets historia. Han startade i gummirepsstart med sin Wien nära Ibbenbühren och landade fem timmar senare nära Detmold.

Mestadels utfördes flygningen som hangflygning längs Teutoburger Wald, men han flög även termik för att korsa dalgångar. Efter denna flygning flög Kronfeld sina stäckflygningar i enbart termik. Kronfelds sträckflygningar och Georgiis analyser av dem bidrog starkt till utvecklingen av tekniken för att flyga sträcka i termik.

I 1929 var Kronfeld den första till att flyga över 100 km. Heröver gatuskylt fra Dettmold, hvor han landede

RRG Professor, som Kronfeld flög när han gjorde den första segelflygningen
med variometer i maj 1928

1929 vann Kronfeld Rhön-tävlingen.
I Rhöntävlingen 1930 flög Kronfeld 164.5 km i termik och satte nytt höjdrekord med 2 589 m. Notera att Kronfeld flög i moln utan blindflyginstrument!
1930 fick Kronfeld ta emot Hindenburgpokalen. Hindenburgpokalen hade satts upp 1928 av rikspresidenten och gamle fältmarskalen Paul Hindenburg. Den delades ut till den som gjort årets främsta flygprestation i Tyskland.

Robert Kronfeld var den förste att uppfylla kraven för silver-C, som instiftades av ISTUS 1930. Tillsammans med Wolf Hirth blev de båda de första att den 15 feb 1931 tilldelas silver-C. Kronfeld var nummer ett, men då han var av judisk börd erkändes detta aldrig i Tyskland.

Kronfeld inbjöds 1930 av det nybildade British Gliding Association att komma till det förenade kungariket och demonstrera segelflyg. Med sin Wien gjorde han flera notabla flygningar, bl a en sträckflygning från Hanworth nära Richmond till Chatham nära Thames mynning. Under flygningen flög han rakt över London. Kronfelds demo-flygningar, tillsammans med föreläsningar av Georgii och Stamer, bidrog starkt till att få fart på det engelska segelflyget.

Kronfeld var den förste att segelflyga (nåja, glidflyga) över Engelska kanalen. Den 20 juni 1931 kl 1900 startade han med Wien vid Bolougne sur Mer, bogserades av en Klemm till 3 000 m, gled över kanalen och landade vid Dover Castle. Kl 2100 samma kväll startade han igen och flög tillbaka till Bolougne. Denna flygning innebar att Kronfeld vann det av Daily Mail uppsatta priset för den första segelflygningen över kanalen.

Under 1931 gjorde Robert Kronfeld tillsammans med Prof Koppe från Tekniska Högskolan i Braunschweig systematiska undersökningar av bil-, vinsch- och flygstart. Efter denna undersökning ägnade sig Kronfeld mest åt vinschstart och tillsammans med Ernst Jachtmann får de anses vara de som utvecklade vinschstarten till den startmetod vi har än i dag.

I Darmstadt hade man börjat använda bilstart vid glidflygutbildning. Det var Ernst Jachtmann som ledde utbildningen. Jachtmann blev sedermera världsrekordhållare i uthållighetsflygning när han i en Weihe i september 1943 flög nästan 56 timmar över sanddynerna vid Büsterort (ungefär vid nuvarande Kaliningrad). Rekordet noterades inte av FAI på grund av det pågående världskriget. Vid denna tiden hade Jachtmann fått ett ben amputerat efter en flygolycka.

Bilstart var inte helt optimalt. Man körde sönder bilens fjädring då och då och om inte fältet var jämnt gick det inte att hålla farten och linan slaknade. Jachtmann fick höra om försök som gjordes på Wasserkuppe. Man använde en motorcykel där man tagit av bakhjulet och ersatt det med en trumma som en lina var upplindad på. Linan och fältet var för kort så det blev ingen succé, men Jachtmann spann vidare på idén.

För sju mark köpte han en linfördelare med ”sax”, så han vid behov kunde kapa vinschlinan. Och sedan placerade han detta tillsammans med en lintrumma på den drivande axeln på en bil. Systemet utvecklades och blev populärt. Det kallades ”System Jachtmann”.

Modell av Ku 4 ”Austria” (Elefant). Med 30 m spännvidd och en tomvikt på nästan 400 kg var Ku 4 det största segelflygplanet som byggts och det dröjde till år 2000 innan ett större segelflygplan flög – eta.

Kronfeld hade insett att för att flyga sträcka i termik behövde man ha ett bra glidtal, inte bara låg sjunkhastighet. Bra glidtal innebar stort sidoförhållande, d v s i praktiken stor spännvidd. Han använde sina prispengar från första flygningen över 100 km till att delvis finansiera ett nytt projekt.

Ku 4 ”Austria” (Elefant), 30 m spännvidd.

Ku 4 ”Austria”

Ku 4 Austria konstruerades av Dr August Kupper, vid Akalfieg München, på uppdrag av Robert Kronfeld.

Med 30 m spännvidd och en tomvikt på nästan 400 kg var Ku 4 det största segelflygplanet som byggts och det dröjde till år 2000 innan ett större segelflygplan flög – eta. Ku 4 kallades p g a sin storlek ibland för Elefant. Första flygningen var 1931. Ku 4 var så tung (max flygvikt 482 kg) att en Klemm, som var ett vanligt bogserflygplan, inte räckte som bogserflygplan. Man kopplade därför en Mercedes lastbil med en 300 m lina till nosen på bogserflygplanet. Och sedan drog man i väg. När Austrian var i luften kopplade man loss linan till bilen.

Flygplanet fick dock en kort karriär. Vid Rhöntävlingen 1932 bröt Kronfeld sönder flygplanet vid molnflygning. Kronfeld själv singlade ner i fallskärm medan Elefanten blev till skrot. Ku 4 hade byggts av Segelflugzeugbau Kassel, sedermera Fieseler Flugzeugbau. Enligt vissa källor räckte inte de 5 000 mark Kronfeld vunnit för sin 100 km flygning till att bekosta projektet. Han lovade då Fieseler att han skulle betala av Ku 4 med de prispengar han kom att vinna. Så Fieseler förlorare en del pengar på projektet!

Ku 4 ”Austria”. Vid Rhöntävlingen 1932 bröt Kronfeld sönder flygplanet vid molnflygning. Kronfeld själv singlade ner i fallskärm medan Elefanten blev till skrot

På grund av sin judiska härkomst – när nazisterna kom till makten 1933 förbjöd de judar att flyga – emigrerade Kronfeld, först till fädernelandet Österrike och 1934 till England. Här blev han chef för British Aircraft Company samtidigt som han blev chefssegelflyglärare vid Oxford University City Gliding Club. I maj 1936 övertog han firman och den döptes om till Kronfeld Ltd.
Kronfelds segelflygkarriär blev alltså tämligen kort, men några av de mest epokgörande flygningarna gjordes av Robert Kronfeld under dessa år.

1939 blev Kronfeld engelsk medborgare. Under kriget värvades han till RAF där han blev Squadron Leader (motsv major).

Den 12 februari 1948 omkom Robert Kronfeld vid en testflygning av det stjärtlösa segelflygplanet GAL.56/01 i närheten av Lasham. Som en följd av haveriet lades all utveckling av stjärtlösa flygplan ned.

Robert Kronfeld omkom vid en testflygning av det stjärtlösa segelflygplanet GAL.56/01 Captain Eric ”Winkle” M. Brown, flog över 480 olika flygplanstyper under sin karriär. Även G.A.L.56 , som inte rankades speciellt högt av Winkle. Så här skrev han:
”It was one plane in which I found I could not relax for a second, because as soon as it was clear of the ground effect-tile cushion of air between wing tip and ground, the centre of pressure suddenly shifted and the machine dived straight back into the ground, to bounce on it’s very springy undercarriage wildly across the airstrip. And it had the most incredible stalling characteristics. When you eased the nose up to slow the speed down, the plane suddenly took charge and continued to rear nose up until it was in a tail slide. Even pushing the stick right on to the dash made no difference. Then suddenly the stick movement would take effect and you would be pitched forward to fall almost vertically. The stalling characteristics also made landing very tricky”.

Källor
– Von Hangwind zur Thermik, Peter Riedel, Motorbuch Verlag 1984
– Handbuch des Segelfliegens, redaktör Wolf Hirth , svenska upplagan 1943
– Sailplanes 1920-1945, Martin Simons, Eqip 2001
– Scalesoaring.co.uk