Seeadler: segelflyg till sjös

Ibland landar segelflygplan oavsiktligt i sjöar (foto NE Gjørup)

Men Seeadler var byggd för det (internet)

Link to automatic translation

Men vad i hela friden ska man med ett amfibiesegelflygplan till? Seeadler byggdes för ett speciellt syfte. 30-talet i Tyskland var ett Klondike för innovationer, forskning och nytänkande inom flyget. 1933-34 ledde Prof Walter Georgii (segelflygmeteorologins fader) en segelflygexpedition till Sydamerika i vilken flera kända tyska segelflygare (t ex Heini Dittmar, Peter Riedel, Wolf Hirth och Hanna Reitsch) deltog.

Vid flera tillfällen noterade professorn att det ofta bildades långa molngator över havet/vatten. Kunde det varma vattnet generera termik? Och hur var det med kustnära termik? Georgii ville utforska det. Man ansåg att för atmosfäriska mätningar dög bara segelflygplan, utan en motor som störde känsliga mätinstrument. Men att följa en molngata ut över hav innebar nästan säkert en landning i vatten, och det var ju inte ett segelflygplan byggt för.

På så sätt föddes idéen om att bygga ett segelflygplan med hyfsade prestanda som kunde starta och landa både på land och vatten och som kunde användas för meteorologisk forskning.

Havari med seilfly i vand: Træningen virkede 

Designuppdraget gick 1935 till Hans Jacobs på DFS, som då flyttat till Darmstadt. Jacobs hade en diplomingenjörsexamen i skeppsbyggnad innan han i slutet av 20-talet hamnade hos RRG, sedermera DFS, på Wasserkuppe hos Alexander Lippisch (Jacobs blev ju sedermera 30-talets ”stjärnkonstruktör” av segelflygplan – https://nordicgliding.com/pionerer-hans-jacobs-och-olympia-meise/).

Så han borde vara rätt man för uppdraget. Problemet var att bygga en flygkropp som var tillräckligt bred och med små flottörer under vingarna utan att förlora alltför mycket prestanda p g a det ökade motståndet.

Jacobs utgick från Rhönadler, som han konstruerat 1932, som var ett populärt segelflygplan. Rhönadler räknas som det första seriebyggda högvärdiga segelflygplanet och Schleicher byggde 65 st. Det var därför naturligt att flygplanet fick namnet Seeadler (havsörn). Han använde vingarna från Rhönadlern, men gav dem en rejäl ”knäck”, alltså en måsvinge, för att klara frigången till vattenytan. Titta på en mås, den har samma kraftiga knäck av samma skäl. Stabilisatorn flyttades högre upp på fenan för att ge bättre frigång till vattenytan. Undersidan av kroppen utformades som en båt och man lade till ett ”steg” (som var och är brukligt på sjöflygplan). Kroppen behövde breddas för att flygplanet skulle vara stabilt i vattnet. Det var väl här Jacobs skeppsbyggarkunskaper kom in i bilden.

Landing med TwinAstir i sø

Vingarna försågs med demonterbara flottörer. De kunde demonteras framförallt för flygning från land. Vingarna förstärktes för att klara lasterna från flottörerna när de var i vattnet.

Kroppen var en träkonstruktion klädd med plywood och bomullsduk. Den lackades flera gånger så att den skulle bli vattentät. Statikerna var intresserade av om det skulle fungera och aerodynamikerna undrade över flygegenskaperna med den kraftiga måsvingen och flottörerna. Slutligen försågs kroppen med en demonterbar skida för landning på land.

Flygplanet byggdes av Alexander Schleicher i Poppenhausen, och det byggdes bara ett exemplar.

Seeadler är knappast vacker, som de flesta segelflygplan från 30-talet brukar vara, men onekligen unik! Spännvidden var 17.4 m och tomvikten 240 kg.

De första flygningarna ägde rum sommaren 1935 på land i Darmstadt. Piloter var bl a stjärnsegelflygarna Ludwig Hofmann och Hanna Reitsch. Man noterade att flottörerna knappt märktes under flygning och kurväxelhastigheten (agiliteten) var god. Även det normala aerobaticprogrammet genomfördes utan problem. Bästa glidtal mättes till 19 utan flottörerna och till knappt 18 med dem. Rhönadler hade glidtal 20.

Seeadler i ”landversion”; demonterade flottörer, monterad skida och fällbara starthjul. Här syns den kraftiga knäcken på vingen tydligt (internet)

I september 1935 började man prova att flyga från vatten. Man valde Prien vid sjön Chiemsee mellan München och Salzburg. Resultatet var nedslående. Man avsåg använda en snabb motorbåt för att få Seeadlern i luften. Alltså som en bilstart fast på vatten. Seeadlern behövde 58 km/h för att komma i luften men båten kom bara upp i 42.

Problemet var att man använde, som ju krävdes för att få tillräcklig höjd, en lång bogserlina. Denna var så tung att den sjönk i vattnet och sedan ”sögs fast” när båten körde. Den utgjorde ett större motstånd än Seeadlern.

Man började räkna på hur lång lina som behövdes och man funderade på att sätta ”flythjälpmedel” på linan för att förhindra den att sjunka. Man kunde dock konstatera att Seeadlern enkelt kom upp på ”steget”, men sedan räckte inte motorbåten till för att den skulle lätta och flyga.

Det enda positiva resultatet från Chiemsee testerna var att kroppen var vattentät!

I november 1935 var man tillbaka, nu i Bodensee vid Friedrichshafen. Nu hade man en Maybach-motorbåt döpt till ”Donnerwetter”. Som namnet antyder var det en båt med en riktigt kraftig motor. Och nu lättade Seeadlern med Hanna Reistch som pilot, man kom upp i 60 km/h. Men bogserlinan var nedkortad så hon kom inte så högt. Tyskarna var innovativa. Man monterade en vinsch på båten och när Hanna var i luften ”släppte” man efter på linan och lät den löpa ut, ungefär som när man flyger drake och Hanna kom upp på brukbar höjd.

Seeadlern i luften över Bodensjön (internet)

Hanna Reitsch och Seeadlern. Ingen fallskärm men väl flytväst (internet)

Annorlunda form av ”tow out” utrustning (internet)

Trots allt blev resultaten ganska mediokra, men Seeadlern flög. Man behövde ju vind för att dels starta efter båten och dels släppa ut linan, men det innebar samtidigt kraftig sjögång. Så man övergav metoden.

Istället använde man en Dornier Do 12 Libelle flygbåt som bogserflygplan. Do 12 hade en motor på 317 hk med skjutande propeller. Men man hade ändå problem med den 120 m långa bogserlinan. När den var i vattnet gjorde den stort motstånd och det var först när Hanna ”ryckte upp” Seeadlern i luften som linan kom upp ur vattnet. Man löste problemet genom att minska linlängden till 80 m och använda en lina med tjocklek 3.1 mm, d v s en lättare lina. Dessutom gjorde man Seeadlerns ”köl” 40 cm längre. Nu kunde man flyga på ”riktigt” med Seeadlern efter ”båtstart”.

Ett dåligt foto som visar Do 12 med Seeadlern i bakgrunden (internet)

I oktober 1936 var man tillbaka på Chiemsee där man nu startade efter en avsevärt starkare motorbåt än året innan. Och nu kom man i luften. Därmed var utprovningsfasen avslutad.

Men hur var det då med forskningen, som Seeadlern var ämnad till? Det enda kända forskningsprojektet som Seeadlern deltog i var i augusti 1938 i Rossitten på Östersjökusten. DFS meteorologiska avdelning med meteorologen och segelflygaren Ursula Pielsticker var på plats för att mäta svängningarna i atmosfären när vinden från havet träffade sanddynerna i Rossitten.

Den 15 augusti gjorde man de första flygningarna med Seeadlern i Königsberg (nuvarande Kaliningrad). Den 21 augusti flögs Seeadlern till Vogelwiese (startplatsen i Rossitten). Här gjorde Ursula sedan flera forskningsflygningar, med efterföljande vattenlandningar. Den 2 september flög hon över tre timmar på hanget över sanddynerna med Seeadlern, utan flottörerna. Till slut användes alltså Seeadlern till det som den var byggd för.

Seeadler stilstudie (internet)

Seeadlern förvarades under kriget i taket i en hangar hos Jacobs-Schweyer i Darmstadt. Men 1944 förstördes flygplanet vid en bombräd. Här ses resterna (internet)

Året efter bröt världskriget ut och Seeadlern hängdes upp i taket i en hangar i Darmstadt hos segelflygtillverkaren Jacobs-Schweyer i väntan på bättre tider. I september 1944 bombades Darmstadt svårt och Seeadlern, tillsammans med flera andra segelflygplan, totalförstördes.

Ur Peter Ockers eminenta bok ”Hans Jacobs – Pionierleben im Flugzeugbau”. Ritningen är gjord av Vincent Cockett. Boken, i två delar, kan beställas här https://www.peterocker.de/das-flieger-buch-hans-jacobs/

Galleri: Några andra amfibiesegelflygplan

Redan 1914 hade amerikanen Glenn Curtiss byggt ett amfibiesegelflygplan (internet)

Två italienska Amfibio Varese, den byggdes i åtta exemplar, på Lago di Vareses strand 1933 (internet)

1943 byggde engelska Slingsby en Falcon med flottörer och modifierad kropp (internet)

Jacht 71 konstruerades av Ernst Jachtmann 1940. Jachtmann var en välkänd segelflygare. Han är pappan bakom vinschstart och 1943 flög han 56 timmar på sanddynerna vid Rossitten i en Weihe. Jacht 71 flögs av Lufthansas segelflyggrupp i NSFK. Jachtmann jobbade bl a som segelflyglärare på ön Sylt där man flög hang på sanddynerna längs kusten (internet).

Bristol XLRQ-1 var en amerikansk 12-sitsig lastglidare från 1943. Efter de tyska luftlandsättningarna i Belgien i maj 1940 och Kreta året därpå började US Army utveckla glidflygstyrkor. US Navy hakade på. De började utbilda lastglidarpiloter. Tanken var att man skulle landsätta marinkåren vid stränderna med lastglidare när man började återerövra öarna i Stilla Havet. Men så kom någon på att det ju var enklare och billigare att transportera marinkåren med båt. Så det byggdes bara två XLRQ-1 och US Navy la ner sitt lastglidarprogram (internet)

En svensk Baby byggd 1944 modifierades (olagligt) i Sverige på 60-talet med en central flottör och flögs tills den havererade 1967. Detta var norr om Dalälven! (VGC News)

PS: Vill du bygga en egen modell av Seeadler så har PurePlanes en i skala 1:48.
https://pureplanes.de/products/dfs-seeadler-modell-bausatz?_pos=13&_fid=40c953429&_ss=c