”The Extreme Altitude Challenge”; Vågå levererade!

Link to automatic translation

Inte för inte är Vågå Norges nederbördsfattigaste område. Det mäktiga Jotunheimen, en av Norges nationalparker med Skandinaviens högsta berg, blockerar effektivt vädersystemen i väst, där de regnar av sig. Det snöade runt oss, vägar snöade igen och stängdes och på Gardermoen blåste det en dag 44 knop. Första kvällen regnade det så att vi nästa dag fick borra 100 tals dräneringshål i isen. Men oftast stod föhngluggen över dalen.

Redan första dagen kom redaktören för Nordic Gliding på sitt traditionella besök. Han försökte förnya campen genom att inte ha med danska pölser, som traditionen bjuder, utan försökte sig på att göra varma panini i sin medhavda pelleteldade pizzaugn. Man ska inte bryta mot traditioner. Ugnen blev ganska direkt förkastad, så Jens fick använda vår sedvanliga ”bålpanna”. Hans panini blev ändå faktiskt riktigt goda! När vi kom igång med flygandet, efter Jens panini, blev det en dag ägnad för kontrollflygningar, inga böljor.

Men sedan bjöd måndagen på härliga norska böljor.

I den sydvästliga vinden genererade Jotunheimen fina vågor och vi kunde stiga till 5 500 m över klassisk ”böljeterräng”, d v s där det alltid brukar stå fina lävågor, och de var lätta att hitta och stiga upp i. Fin dag att introducera våra elever på SVEDANOR-kursen i vågflygningskonsten, och att använda syrgas och transponder.

Onsdagen bjöd på ett hiskeligt väder. Kraftig sydlig vind. Visserligen genererar den vågor, men då vinden slår ned från fjället på sydsidan av isen blir det sidvind och fruktansvärt turbulent. Det är känt sedan vi började flyga i Vågå. Inget kul. Efter att ha sett första släpet starta drog vi, alltså SVEDANOR-kursen, in våra DG och parkerade dem. Efter ett försök att slå in noshjulet på en ASK 21 i landningen ville inte bogserföraren flyga längre.

Det var mycket moln, det regnade lätt, det blåste småspik tvärs banan, men föhngluggen över dalen stod där. Så den självstartande DG-1001M drog iväg. De använde hela banbredden, 60 m, ett par gasavdrag för att rätta upp flygplanet när de girade för mycket, men i luften kom de och for upp till bortåt 6 000 m i vågen.

Vågå-veteranen Robert Danewid – 33. gang på isen og sedan 1998 fast instruktör på fjällflygningskurset – personlig Vågå-höjdrekord 7500 m och över 5000 m mer än 40 gånger!

Hans Gjengedal från Hallingdal FK i ASH 26E.

Ett kallt, genomblötat flygplan där vatten fryser på vingen efter flygning

Dag Holen och Ingar Brenna från Drammen redo för start

Camp boss Mats Ruste Holen (till högra).

Den tyska klubben Rhönflug Fulda från Wasserkuppe kom med 2 flygplan och 8-10 medlemmar, varav 5 gjorde sin Vågå-debut. Rekorden på Vågå är för övrigt från 2002: Her loggade Crister Lie från Drammen FK 10 349 meter, och deltagarna avverkade över 60 diamantflygningar!

Och sedan regnade och snöade det i två dagar. Men det passade egentligen bra, för då blev det tid för det årliga besöket till det världsberömda bageriet i Lom. De har nog världens största (och godaste) kanelbullar.

Sista dagen, lördagen 14 mars, var det bara tre flygplan kvar på isen. Men vi bjöds på en fantastisk vågdag. Jag flög med Björn, gammal Boeing 727 kapten och segelflygare sedan 1962, i Ållebergs fina DG-1001 Club neo.

Vi steg enkelt upp till över 4 000 m och i väst, bortanför Lom, låg det mest fantastiska lentis, stackad i flera nivåer. Här steg vi med 2-3 m/s till 6 000 m MSL. Sedan tyckte Björn det var för kallt om fötterna, det var minus 40 grader. Men ovansidan på lentiset låg nog minst 1 000 m högre.
Vågå levererade!

Så var det 35:e slut. Vi ses nästa år!

Ridin’ the wave! Kolla vindspeed – 102 km/h!

Foto: Kjetil Nordheim