VM på Wasserkuppe fyller 80

Den 25 augusti 1909 grundade gymnasisten Hans Gutermuth och några av hans vänner Flug-Sport-Vereinigung (FSV) Darmstadt. 1911 grundade hans far, professor Max Gutermuth, Hessische Flugstudiengesellschaft och 1913 inrättades en professur i flygteknik vid tekniska högskolan i Darmstadt.

Hans och hans kompisar började bygga hängglidare och flög med dem från en liten backe i Darmstadt. 1911 ”hittade” de Wasserkuppe, det högsta berget i Hessen, och började flyga där. Längsta glidflygningen var 450 m. Året efter, den 22 juli, flög Gutermuth på Wasserkuppe en sträcka på 838 m i en ”Anderthalbdecker” FSV X. Flygningen varade i 112 sekunder. Ett världsrekord i distans! Flygningarna av Gutermuth & co var rena glidflygningar, och inte segelflygningar.

Wasserkuppe ligger strax öster om Fulda i tyska delstaten Hessen, ungefär mitt i Tyskland. Det är med 950 m det högsta berget i Hessen och ligger i det natursköna Rhön. I samband med Wasserkuppes 100 års jubileum 2011 gavs det ut en jubileumsbok (5) – ”Die Wasserkuppe, Berg mit Geschichte” – som med tysk noggrannhet beskriver, geologi, geografi, historia, klimatologi och segelflygets historia på detta ”Berg der Flieger”. Läser man tyska är det en riktigt trevlig bok, som kan rekommenderas.

Den 24 oktober 1911 flög Orville Wright 9 min 45 sek över sanddynerna vid Kittyhawk, North Carolina i USA. Detta var den första riktiga segelflygningen, den var dessutom avsedd att vara en segelflygning, rekordet överträffades inte förrän 1920 av Wolfgang Klemperer i Schwarze Teufel på Wasserkuppe.
Segelflyget var fött!

Även om Orvilles Wrights flygning i oktober 1911 är den första riktiga segelflygningen blev den helt utan betydelse för segelflygets fortsatta utveckling.
Den som utan tvekan haft störst betydelse för att segelflyget skulle utvecklas som en egen sport var Oskar Ursinus, mera känd som ”Rhönvater”. Ursinus (1877 – 1952) startade 1908 tidskriften Flugsport. 1909 var han med och organiserade en flygutställning i Frankfurt. ILA (Internationaler Luftfahrt Ausstellung) arrangeras fortfarande regelbundet, numera som Berlin Airshow. Under första världskriget var han flygplankonstruktör och konstruerade bl a de berömda Gotha bombarna. Ursinus var med på Wasserkuppe redan 1911.

Oskar Ursinus – ”Rhönvater”. 1924 byggde Ursinus det första permanenta klubbhuset på Wasserkuppe.

I Versaillefreden 1919 blev det förbjudet att bygga och flyga med motordrivna flygplan i Tyskland. Men segelflygplan var OK, så 1920 kallade Ursinus i ett upprop i Luftsport Tysklands ungdom att mötas på Wasserkuppe och segelflyga. Inbjudan till den första Rhöntävlingen hörsammades av 24 deltagare, bl a Wolf Hirth och Peter Riedel, och arrangerades mellan 15 juli och 15 september. Rhöntävlingen arrangerades sedan årligen fram t o m 1939. Sedan satte nästa världskrig stopp för tävlingen.
Den 18 augusti 1922, i den tredje Rhöntävlingen, flög Arthur Martens i Vampyr i 1 tim 6 min på Wasserkuppes västhang, den första segelflygningen över en timme. Sex dagar senare var rekordet uppe i 3 tim 6 min. Fluget av Martens kompis Hentzen.

”Fliegerdenkmal” på Wasserkuppe

Avtäckning av ”Fliegerdenkmal” på Wasserkuppe, 1923, ett minnesmärke över ”fallna kamrater”

Året efter avtäcktes ”Fliegerdenkmal” på Wasserkuppe, ett minnesmärke över ”fallna kamrater”. Minnemärket har texten

”Vi döda flygare blevo segrare genom oss själva
Folk, flyg vidare och Du skall segra genom dig själv”

Texten är tidstypisk och ger en föraning om vad som komma skall.

1924 byggde Ursinus det första permanenta klubbhuset på Wasserkuppe.
Ungefär samtidigt med att man började segelflyga på Wasserkuppe gjorde man detsamma vid Rossiten på den ostpreussiska Östersjökusten (ungefär vid dagens Kaliningrad). Sanddynerna här gav utmärkta hangvindar vid vind från havet. Rhönfolket och folket från Rossiten träffades regelbundet för att diskutera gemensamma frågor om segelflygets utveckling.

1924 lyckades ”Rhönvater” övertala tyska luftfartsministeriet att bilda en nationell segelflygorganisation – Rhön-Rossitten Gesellschaft (RRG). Året efter anställdes Alexander Lippisch som teknisk chef i RRG och nu tog utvecklingen rejäl fart. Lippisch är pappa till många av de klassiska flygplanen från slutet av 20-talet och fram till kriget, bl a Fafnir. Det fanns även en meteorologisk avdelning under prof Walter Georgii som forskade kring hang och termik.

Samma år lyftes delvis förbudet mot motorflygning i Tyskland och RRG började genast experimentera med motorseglare. Fram tills nu hade alla starter skett från sluttningar med gummirep. Men under Lippisch ledning började man nu utveckla både vinsch och flygsläp som startmetoder.

All segelflygning skedde vid denna tiden på hang och våren 1926 var distansrekordet 24.4 km och tidsrekordet 12 tim 7 min. Båda dessa flygningar gjordes vid Krim i Sovjetunionen. I Rhöntävlingen 1926 låg Max Kegel och skavade hang på Wasserkuppe när han ofrivilligt sögs upp i ett åskmoln, trillade ur det en stund senare och landade 55.2 km från Wasserkuppe. Ett nytt världsrekord och det renderade Kegel smeknamnet ”Gewitter-Max”. Första termikflygningen, om än ofrivilligt, var ett faktum.

Man hade nu insett att det fanns andra krafter i naturen än hangvinden som kunde bära ett segelflygplan. Österrikaren Robert Kronfeld (1904-1948) var en av de första att utnyttja termik och han var den förste att använda variometer i cockpit. 1928 flög man friskt från hang upp i termik och in i moln (utan blindflyginstrument, vilket också resulterade i många ”cigarrflygningar”).

LÆS OGSÅ: Robert Kronfeld, pioner

1926, efter Kegels åskflygning, satte den tyska tidningen Grüne Post upp ett pris på 5 000 mark till den förste att flyga över 100 km. Kronfeld vann priset när han i maj 1929 flög 102 km på hang längs Teutoburger Wald. I Rhöntävlingen 1930 flög han 164 km i termik och satte nytt höjdrekord med 2 550 m.

Den 13 juni 1930 grundades den internationella segelflygorganisationen ISTUS (Internationale Studienkommission für Segelflug) i Frankfurt av företrädare från Tyskland, Frankrike, Holland, Ungern, Italien och USA. I samband med VM i schweiziska Samedan 1948 (som f ö svenske Pelle Persson vann) bildades OSTIV (Organisation Scientifique et Technique International du Vol a Voile) som en direkt efterföljare till ISTUS vetenskapliga och tekniska gren. OSTIV finns och verkar än idag.

ISTUS instiftade ett antal diplom; A, B, C och D etc. D-diplomet fick snart namnet silver-C. 1932 upptog FAI segelflyg på sin dagordning och CIVV (Commission Internationale du Vol a Voile – numera IGC – International Gliding Commission) bildades. ISTUS blev sedermera CIVV. CIVV bestämde att silver-C var tillräckligt meriterande för att bi ett internationellt märke och de första 300 utfärdades av FAI innan det återgick, som det är än idag, till de nationella organisationerna.
Kronfeld var, tillsammans med Wolf Hirth, den förste att den 15 feb 1931 tilldelas silver-C, men då han var av judisk börd erkändes detta aldrig i Tyskland. På grund av sin härkomst emigrerade Kronfeld sedermera till England, där han omkom i en flygolycka 1948.

E-diplomet, sedermera kallat guld-C, inrättades 1935 och diamant-C 1949. FAI för en förteckning över alla diamant-C, medan guld-C, i likhet med silver-C, utdelas nationellt.

1933 kom nationalsocialisterna till makten i Tyskland. De såg genast segelflyget som en utmärkt ”uppfostringsanstalt” för dels goda medborgare och dels som skola för framtida piloter i Luftwaffe. 1937 ombildades Deutsche Luftsportverband till ”NS-Fliegerkorps”. Med ett var det tyska segelflyget paramilitärt. Det hjälpte inte att kända segelflygare som Wolf Hirth vägrade bära uniform.

Delvis som ett resultat av den tyska nyordningen växte segelflyget fort. 1937 fanns det mer än 50 000 aktiva segelflygare i Tyskland.
1937 utlystes en internationell tävling på Wasserkuppe. 26 piloter från sju nationer deltog under tiden 4 – 18 juli i det som 1947 av FAI skulle utses som det första officiella världsmästerskapet i segelflyg. Under två veckor gjordes 280 starter. Längsta sträckflygningen var på 351 km (av Heini Dittmar), bästa höjdvinsten var 3 295 m och längsta sammanlagda flygtiden var 19 tim 1 min (längsta flygningen på hanget var över 10 tim). På den tiden tävlade man i andra moment än i dag och poängberäkningen var inte mer begriplig än i dag! Den sista söndagen var det inte mindre än 30 000 åskådare på Wasserkuppe som fick se Heini Dittmar vinna det första VMet (fast det dröjde alltså 10 år innan han fick kalla sig världsmästare). I Peter Riedels fantastiska ”Über sonnige Weiten” (1) finns en detaljerad berättelse om tävlingen.

De sju nationerna som deltog var England, Jugoslavien, Österrike, Polen, Schweiz, Tjeckoslovakien och värdlandet Tyskland.
Bland deltagarna hittar man många kända namn. Philip Wills från England, som sedermera skulle vara huvudpersonen bakom uppbyggnaden av engelska BGA (British Gliding Association). Fortfarande finns det inget land där segelflyget är så självregulerat som i England (något som EASA nu snabbt håller på att ta död på). Och det är Wills förtjänst. Wills är utan tvekan vår största ”segelflygfilosof” och hans böcker är ett måste för alla segelflygare.

Segraren Heini Dittmar, som flög Fafnir II ”Sao Paulo”, blev senare den förste att, i en Messerschmitt 163, flyga fortare än 1 000 km/h i planflykt. Hanna Reitsch (hon blev sexa), en av tidernas mest kända (och bästa) kvinnliga piloter och Wolfgang Späte, sollfahrtteorins ”uppfinnare” var två andra ”kändisar”.

LÆS OGSÅ: Pioneren Heini Dittmar

Medaljörerna blev
1. Heini Dittmar (Fafnir II)
2. Ludwig Hoffman (Moazagotl)
3. Wolfgang Späte (Minimoa)

Alla tre tyskar. Även om man 1937 lovordade gemenskapen och det internationella kamratskapet bland segelflygare får man nog ändå anse att Rhöntävlingen 1937, i likhet med olympiaden i Berlin 1936, var ett utmärkt tillfälle för regimen att visa hur överlägsna de tyska segelflygarna och deras flygplan var och då med anspelning på att det inte bara gällde segelflygare. Och detta är något som återspeglas i dåtidens litteratur och tidningsartiklar. I ärlighetens namn får man nog betrakta ”Internationaler Segelflug Wettbewerb 1937” som ett praktfullt propaganda nummer.

Aktivitet på Wasserkuppe ca. 1937,

När man läser om segelflygets historia kan man förledas tro att segelflygets utveckling och verksamhet var koncentrerat till Wasserkuppe. Så var det inte, i mitten av 30-talet segelflögs det över hela Tyskland och för den del i hela Europa och Sovjetunionen. Speciellt polackerna var duktiga och hade tidigt en egen segelflygindustri.
Men sedan kom det förödande världskriget och många av de 50 000 tyska segelflygarna fick sätta livet till. Av de mera kända kan nämnas Otto Bräutigam, Bernhard Flinsch och Erwin Kraft.

Wasserkuppe var under kriget hemvist för Luftflotte 3s tekniska skola och ”Reichsfliegerschule der Nationalssocialistischen Fliegerkorps” (den nazistiska flygkårens riksflygskola).

Efter kriget blev Wasserkuppe bas för en amerikansk radarstation, radardomen står där än idag. Wasserkuppe ligger precis intill den gamla gränsen mellan Västtyskland och DDR och var därför ett utmärkt ställe för jänkarna att hålla koll på ”ryssen” under det kalla kriget. Berget ligger intill det s k ”Fulda Gap”. Det var här man trodde att Sovjet skulle anfalla väst, för terrängen lämpar sig utmärkt att köra stridsvagn i.

Precis som efter första världskriget blev motorflygning åter förbjudet i Tyskland vid krigsslutet, men denna gång gick det inte heller att segelflyga. Man hade ju sett hur tyskarna med hjälp av segelflyg hade byggt upp ett flygvapen, som, när det gällde pilotkvalitet, faktiskt var vida överlägset vad de allierade själva kunde visa upp.
Den 4 aug 1950 återbildades tyska aeroklubben i Gersfeld, nedanför Wasserkuppe, och året efter syntes åter långa slanka vingar över Wasserkuppe.

Men Wasserkuppes storhetstid var över. Wasserkuppe är idag ett ”vanligt” segelflygfält, dock med en historisk fläkt. Här huserar en kommersiell segelflygskola ”Fliegerschule Wasserkuppe”, som är en direkt efterföljare till ”Martens Fliegerschule” från 20-talet och den är därmed världens äldsta flygskola.

Wasserkuppe är idag ett ”vanligt” segelflygfält, dock med en historisk fläkt. Här huserar en kommersiell segelflygskola ”Fliegerschule Wasserkuppe”, som är en direkt efterföljare till ”Martens Fliegerschule” från 20-talet och den är därmed världens äldsta flygskola. Här är skolans ASK 21 på nya äventyr! (foto: Fliegerschule Wasserkuppe)

Rhönflug Oldtimer Segelflugclub huserar på Wasserkuppe. De bygger, renoverar och flyger med gamla segelflygplan, t ex Habicht, Rhönbussard, Ka2 och de gummirepsstartar med en SG 38. Klubben stöttar även segelflygmuseet, som startades 1970. 1987 flyttade man in i ett nybyggt museum, 2006 byggdes museet ut till mer än dubbla ytan och är idag ett fantastiskt segelflygmuseum.

Deutsches Segelflugmuseum på Wasserkuppe – i 2006 byggdes museet ut till mer än dubbla ytan och är idag ett fantastiskt segelflygmuseum.

Tre segelflygklubbar har idag sin hemvist på Wasserkuppe; Rhönflug Poppenhausen, Rhönflug Fulda och Rhönflug Gersfeld. De flyger alla med i princip enbart Schleicher flygplan. Schleicher fabriken ligger i Poppenhausen nedanför Wasserkuppe. Samma ”syndrom” finner man på Hahnweide vid Kirchheim-Teck sydöst om Stuttgart, här finns det nästan bara Schempp-Hirth flygplan. SH fabriken ligger i Kirchheim-Teck. Snacka om lokalpatriotism!

När Wasserkuppe fyllde 100 år 2011 arrangerades finalen i Sailplane Grand Prix på berget. Det blev en stor framgång och Wasserkuppe blev under en vecka åter medelpunkten för världens segelflygare. Åter korades en världsmästare på ”Berg der Flieger”, denna gång Giorgio Galetto från Italien.

När Wasserkuppe fyllde 100 år 2011 arrangerades finalen i Sailplane Grand Prix på berget. Det blev en stor framgång och Wasserkuppe blev under en vecka åter medelpunkten för världens segelflygare. Åter korades en världsmästare på ”Berg der Flieger”, denna gång Giorgio Galetto från Italien.

Referenser
(1) Über sonnige Weiten, Peter Riedel, Motorbuch Verlag 1985
(2) Handbuch des Segelfliegens, red. Wolf Hirth , svenska upplagan 1943
(3) Sailplanes 1920-1945, Martin Simons, Eqip 2001
(4) Studenten forsche, bauen und fliegen – 60 Jahre Akfalieg Darmstadt”, Hans Zacher, 1981
(5) Die Wasserkuppe – ”Ein Berg mit Geschichte“, Joachim Jenrich, 2011
(6) Diverse artiklar och bilder på Internet H